Att fara till Sverige var inte lika roligt som jag hade trott. Melodifestivalen var självklart askul men under den kände jag inte ens vilket land jag var i och att träffa släktingar och bekanta var också roligt. Men allt det andra. På ett sätt blev jag lite besviken. Allt var ju som vanligt. De som var dryga tidigare var dryga nu. De som var snälla var fortfarande snälla. Byn och byborna var som de alltid har varit, någon kanske hade bytt bil och det var lite mer snö men annars var allt som vanligt. Samtidigt är det ju det som är grejen med att komma hem. Allt är som det ska vara. Men jag insåg att det spelar ingen roll om jag kommer hem nu eller om fem år. Allt är som det alltid har varit. Folk kan försvinna, saker kan förändras, men i det stora hela är det likadant.

Update: CHARLOTTE: Vad deprimerande det där lät.. Men det kanske är possitivt, att man alltid har någonstans där allt är som det alltid har varit..

Det kanske lät lite väl deprimerande ja. Men det jag egentligen menar är att det är ingen idé att längta hem för allt är ändå som när man lämnade det, och så kommer det att vara den dagen jag kommer hem för gott också.