Julen varar ända ut till påska passar ganska bra till gårdagen. Idag också eftersom snön tyvärr är kvar och det kommer mer. Någon julmusik har jag inte hört idag då jag knappt har varit utanför rummet. Om jag har fattat det rätt är det påsk i USA imorgon. Jag har blivit överöst med så mycket påskgrejer i affärerna att jag har glömt att påsken faktiskt kommer någon gång på riktigt också.

Det är svårt att inte jämföra årets påsk med förra. Under förra påskhelgen satt jag och Elina och andra inblandade i en stuga någonstans utanför Luleå och målade ägg med svarta spritpennor. Då hade jag inte en tanke på att jag ett år senare kunde befinna mig i ett hus i Minneapolis. Därför ställer jag mig nu frågan: Vad gör jag nästa påsk?

Jag hade tidigare tankar om att skriva ett inlägg om vårkänslor. De tankarna försvann idag då jag klev upp och möttes av snö som vräkte ner, ett grannskap med ett vitt täcke över sig, barn som var ute och gjorde snögubbar och någon som hade lämnat stereon på spelandes julmusik. Riktigt aprilväder även om det är fel månad. Tidigare i veckan hade vi tagit på oss vårjackorna och cyklade runt kvarteret. Som tur är försvinner snön lika snabbt som den kom.

Det där med att hålla igång ja, det är svårt att inte göra det med tre barn. Idag var de äldre barnen lediga från skolan och det har varit full rulle. Vi har bland annat gjort marsipankycklingar men nu ikväll kom jag på att jag hade gjort ankor istället för kycklingar. Jag borde ju ha reagerat när barnen sa att mina näbbar såg konstiga ut och jag svarade att mina kycklingar såg ut som Kalle Anka.

I veckan har jag inte gjort så mycket annat än att jobba och sova. Jag har egentligen massa saker att göra, bland annat att skaffa ett liv. Med det menar jag ta kontakt med mina au pair kompisar som jag förlorade kontakten med i samband med Elinas vistelse. Jag har gått och lagt mig efter maten varje dag den här veckan, det vill säga vid åtta och sedan har jag sovit till det har varit dags att jobba igen. Jag kanske kan komma ut från huset lite den här helgen men jag får se hur min förkylning utvecklar sig.

“Sandra knäckt av sjukdomen” hade det förmodligen stått i tidningarna om jag skulle tävla i Melodifestivalen. Men det ska jag inte men förkyld har jag gått och blivit. Kände mig riktigt risig idag när jag och tjejen var i inomhusparken. Det var bara att bita ihop för jag vet att jag blir frisk snabbare om jag inte blir sängliggande. Nu på kvällen känns det lite bättre och mamma oroa inte ihjäl dig nu.

Livet i Minnesota är också som vanligt förutom lite mindre snö och mycket mera tvätt. Två veckors tvätt från både mig och barnen har inneburit att jag halvt har bott i tvättstugan och nött melodifestivallåtarna. Starbucks har inte fått så många besök men igår gjorde jag en minicomeback på mitt Starbucks. Personalen hade tydligen pratat om mig så sent som under onsdagsmorgonen och undrat var jag hade tagit vägen.

…och grattis i efterskott Josse. Jobbigt att hålla koll på alla marsfödelsedagsbarn…

Denna nyheten hade jag kunnat vara först med här på bloggen. Men jag var för seg för att vara det. Under efterfesten såg jag och Elina nämligen hur närgångna Marie och Måns var, eller om inte annat deras ehm, tungor. Elina lekte därför lite paparazzi:

Några minuter senare insisterade vi på att båda skulle vara med på bild med oss. Men Marie verkar inte ha blivit så glad när hon insåg att vårt mål var att sno Måns ifrån henne:

Observera hur snyggt jag har döljt mitt pressbadge

Under lördagen hände det inte så mycket speciellt förutom intervjun med Linda Bengtzing och genrepet. Jag hoppar därför till lördagen, det vill säga finaldagen.

På morgonen blev jag väckt av att Elina sjöng “Upp o hoppa, ligg inte och dra dig, du och jag måste fånga dagen”. Det kändes faktiskt ganska tungt att gå upp. Men upp kom jag och vi gick och åt frukost. Några timmar senare satt vi åter i arenan och kollade på lördagens genrep. Vi åt sedan mat och därefter gick vi till hotellet och gjorde oss i ordning för den stora kvällen. Glittrande kom vi till pressrummet och slog oss ner vid vårt bord. Sändningen började och den följde vi genom en storbildsskärm i presscentret tillsammans med hundratals andra journalister. Det känns lite lustigt när man sitter och kollar på tv på något som utspelar sig några meter ifrån en. Upplägget för pressens entré i arenan var lite annorlunda i år. Förra året stod vi utanför foajén och försökte tyda genom dörrarna vem som vann och när vinnarlåten började spelas, då fick vi rusa nerför de branta trappstegen in i arenan. I år ställde vi oss först i en kö i pressrummet. Läget var självklart ganska spänt, både över vem som skulle vinna men även över vem som skulle få första intervjun, bästa intervjun, bästa bilderna och så vidare. Självklart var jag och Elina lite nervösa, men det visade vi inte utåt.

- Vad trött jag blev, sa Elina.

- Vi kanske skiter i det här och går till hotellrummet och lägger oss, svarade jag utan ironi i rösten.

Fotografen som stod bredvid oss hörde detta och kämpade sig för att hålla sig för skratt.

Bröderna Rongedal visades på storbildsskärmen.

- Men en av bröderna Rongedal är ju här inne, sa jag och pekade på en av GP:arna som liknar Rongedal.

Tjejen som stod bredvid mig sträckte på huvudet för att titta vart jag pekade och hon såg en aning förvirrad ut. Vi slutade köra dåliga skämt när pressen blev ivägsläppta. Nu var det blodigt allvar på riktigt. Öppningen till pressrummet var inte stor och av trycket drog de hundratals journalisterna nästan med sig väggarna. Jag och Elina var i täten i något som liknade ett maratonlopp i Globen. Jag sa till Elina att jag skulle ha tagit löparskorna istället för högklackat. Vi rusade och kom fram till en spiraltrappa som låg bakom själva arenan. Den var bredare och inte lika brant som trapporna inne i arenan och det var tur då det var snabbast ner som gällde. Efter att ha sprungit ner flera våningar kom vi ut på baksidan av arenan, mittemot scenen. Där blev vi stoppade av vakter. Tittarnas röster hade inte ens börjat att bli presenterade utan Björn Gustafsson stod och genomförde sitt pausnummer.

Det var faktiskt ganska tacksamt att få stå inne i arenan under resten av sändningen då vi åtminstone hade koll på vem som vann. När Charlotte blev utnämnd som vinnare och vinnarlåten satte igång gick startskott nummer två. Reportrarna sprang rakt fram till Green Room och fotograferna till höger till scenen. Jag var riktigt snabb i starten och hade bara en webb-tv-reporter framför mig. Jag började till och med titta bakåt för att se om de andra var på väg efter eller om det inte var meningen att vi fick springa. Men det var det. Jag kom fram till Green Room och började intervjua “förlorarna”. Det var inte helt lätt då Charlotte Perrelli stod i bakgrunden och sjöng vinnarlåten. Den första jag intervjuade tror jag var Amy Diamond och jag fick stå och skrika i hennes öra och hon i mitt för att över huvud taget höra något. Efter ett tag när sändningen var över fick vi intervjua Charlotte Perrelli och istället för att sitta i Green Room stod hon bakom ett staket där pressen samlades.

För Elina var det ett annat race som gällde när vinnarlåten spelades. Hennes och de andra fotografernas mål var att komma så snabbt som möjligt fram till scenen. Det var på blodigt allvar även där. Fotograferna sprang omkull en tant i publiken och publikens ord till fotograferna ska nog inte nämnas här. När Elina kom fram till scenen hände det som inte fick hända, hennes kamera slutade fungera. Hon fick därför bara några vinnarbilder men som tur var hade vi även en efterfest att fota från.

Vi hämtade våra grejer i pressrummet och tackade för oss. Vi gick till hotellrummet och lämnade utrustningen som vi inte behövde och gick sedan till Annexet för efterfesten. Vi ställde oss vid ingången och gästerna började komma inkluderat flera kändisar. Elina stod redo med kameran och jag stod och renskev intervjuerna från finalen. Elina gick in till själva festsalen för att fota där och jag stod kvar vid entrén där jag hade ett bord att skriva mot. Plöstligt såg jag hur massa fotografer kom genom dörren och jag insåg att det var Charlotte Perrelli som var på ingång. Jag kutade till festsalen där Elina stod och fotade någon kändis. “Elina, hon kommer NU”, ropade jag till henne. Jag hann knappt avsluta meningen förrän ett hav av fotografer kom runt hörnet och boktstavligen rev ner allt i sin väg. Elina hakade på och jag sprang efter. Vi följde Perrelli till scenen där hon gick upp till den avspärrade delen och öppnade champagnen.

Ett antal foton senare och vi var färdiga med vimmeldelen av artikeln. Elina hade då fotat finalisterna när de sjöng sina låtar på scenen och jag hade gjort en liten intervju med Ola Salo som vi hittade i folkhavet. Vi gick och lämnade vår utrustning på hotellrummet och betraktade oss sedan färdigjobbade, för några timmar. Vi gick tillbaka till festen och minglade runt i flera timmar. Vid fyra ansåg vi att det var dags att gå då vi skulle upp tidigt och göra klart artikeln. Efterfesten var mycket längre i år. Jag tror att den höll på till fem jämfört mot förra året då den slutade redan vid två. Det finns mer att skriva om efterfesten men det får komma med bilderna då vi har bildbevis på det mesta.

…och även om dessa inlägg heter “What really happened” så kommer ni aldrig att få veta allt som egentligen hände.

Bild från Madame Tussaud’s, eller nej…det är ju Charlotte på välkomstfesten.

Plockmat med GP:arna, och nej, bara för att det var gratis vin betyder det inte att båda glasen var mina!

“Vilka vackra damer”, sa kungen Christer.

“Hon kommer ju att vinna och därför måste vi ha en bild med henne”, sa Elina.

GP-Johan “ville” inte vara med på bild med Charlotte men vi hämtade henne ändå och sa att de skulle fotograferas tillsammans.

Och se så fint det blev. Nu fick även Pelle stå framför kameran för en gång skull.

Men Pelle hamnade snabbt bakom kameran igen…

Här hade vi just sjungt för Bengtzing som fyllde år. Hon tyckte att det lät jättevackert, sångerska som hon är.

Denna lägger jag bara upp för att reta er Björn-älskare;)

“Tjena tjejer”, sa Upp o hoppa-killen och Elina kunde inte låta bli att haffa dem för en bild, eller två.

Luuk höll mest ihop med Björn, förutom här då.

Femlingarna Rongedal?

“Fast du vill väl stå bredvid Martin”, sa Marina. “Äh, det är inte så noga”, sa jag.

“Har jag mat i skägget?”, frågade Bard. “Nej”, svarade Elina och strök honom på skägget.

“Här trivs jag bra”, sa Nordman innan vi räddade oss ur hans grepp och for tillbaka till hotellet.

Tillbaka till Melodifestivalen då. Om inte för att ni ska läsa det så i alla fall att jag ska komma ihåg vad som egentligen hände. Jag tar det från början:

Onsdag kväll flög jag ner till Stockholm och träffade Elina som redan var där. Elina var nere och jobbade på Älvsjömässan med sin mormor och morfar och jag bodde på hotell tillsammans med dem till torsdagen. Kvällen innan låg jag och Elina och pratade. “Fatta att vi ska på presskonferensen IMORGON”, upprepade vi hela tiden. Tidigare år har vi gått i skolan och har inte pratat om annat på lektionerna än Melodifestivalen. Nu var omständigheterna lite annorlunda med jag som hade varit i USA och Elina som hade haft andra saker för sig. Vi kände oss noll förberedda.

Dagen efter åt vi frukost och tog sedan tunnelbanan till globenområdet. Vi checkade in på vårt älskade hotell som sitter ihop med Globen och sedan gick vi till pressboden. Vi intygade att vi var där för att arbeta som press åt NSD men vi fick inte hämta ut våra pressbadge förrän senare. Vi gick därför till köpcentret bredvid och väntade. Vi pratade med en kille från Aftonbladet som förberedde en monter som skulle stå där. Jag ringde vår nöjesredaktör för att höra vad som gällde inför de kommande dagarna. Just när jag höll på att prata såg jag hur Elina vinkade till någon och började prata med personen. Jag hann just avsluta mitt samtal då fotografen Pelle från Göteborgs-Posten kom fram. Av någon konstig anledning är vi bekanta med halva GP:s redaktion och då inte bara nöjesavdelningen. Vi pratade med Pelle och var glada över att han var där då vi kände honom sen tidigare.

Vi gick tillbaka till ackrediteringsboden och hämtade våra badge. Vi blev lite besvikna över att vi inte fick ta några nya bilder till badgen utan förra årets bilder var sparade i datorn. Det var ju inte hela världen. Ett tag senare befann vi oss för tredje året i rad vid pressentrén. Vi gick in och vi och de andra blev lite förvirrade då presscentret var på en annan sida av arenan i år. Pressrummet är egentligen inget riktigt rum utan är en del av foajén som är avspärrad med mobila väggar.

Även om vi var i Globen och omringade av journalister förstod vi inte att det var på riktigt förrän vi stod där i arenan och presskonferensen hade börjat. Melodifestivalscenen brukar se snyggare ut i verkligheten men i år var det tvärtom. Den såg ut som en gigantisk byggnadsställning. Artisterna klev som vanligt upp en och en på scenen och blev fotograferade och det avslutades med en gruppbild. Därefter gick alla och satte sig vid sina platser i Green Room och det blev dags för oss reportrar att ta över. Det gäller att vara framåt då artisterna är få och reportrarna många. Jag gjorde några korta intervjuer med så många artister jag kunde. Vi hade riktigt kort tid på oss i år, bara omkring 20 minuter.

När presskonferensen var över började Charlotte Perrelli repa. Vi tittade på henne och någon till innan vi gick tillbaka till presscentret och började jobba med artikeln. När vi var färdiga gick vi tillbaka till arenan och tittade på resten. Varje artist kör sin låt tre gånger om jag kommer ihåg rätt. Sist ut att repetera var BWO och vi kollade på dem en gång. Välkomstfesten hade redan börjat och det var dags att bege sig till Stadshuset. Vi gick ut från Globen tillsammans med de fyra GP:arna (vi hade nämligen träffat resten av dem nu) och vi kom överrens om att dela taxi.

Framme i Stadshuset var det bara att äta plockmat och mingla runt. Det var gratis vin men de flesta tog det lugnt ändå då det var fullspäckade dagar att vänta. Vi höll ihop med GP:arna och tog ibland med oss foto-Pelle när vi ville fota oss med någon. Vi pratade med de flesta av finalisterna och tog foton med dem. Roligast var när vi skulle fota oss med Alexander Bard och han frågade om han hade mat i skägget. “Nej, det har du inte”, sa Elina samtidigt som hon klappade hans skägg som att han vore en hund. Efter fotot kom Bard av någon anledning på att vi skulle bilda ett band som hette “The Real Alcazar”.

Vi pratade med allas älskling Björn Gustafsson på festen. Jag fick en kommentar här i bloggen om att jag skulle förklara mer om hur han är i “verkliga livet”. Vi har hört från andra i pressen att framgången har stigit honom åt huvudet (och just för att han var så dryg fick vi också hans privata mobilnummer av en reporter och detta skriver jag bara för att skryta;). Detta är ju vad andra tycker och de gånger vi pratade med honom under finaldagarna var han trevlig. På välkomstfesten verkade han lite full fast tydligen ska han vara nykterist. Han är ganska tillbakadragen och gör inte så mycket väsen av sig men han ansträngde sig för att vara trevlig när vi pratade med honom.

Välkomstfesten dog ut redan vid elva och vi for hem med taxi och fortsatte festen i vårt hotellrum med inbjudna gäster.

Foton och fortsättning följer…

Att fara till Sverige var inte lika roligt som jag hade trott. Melodifestivalen var självklart askul men under den kände jag inte ens vilket land jag var i och att träffa släktingar och bekanta var också roligt. Men allt det andra. På ett sätt blev jag lite besviken. Allt var ju som vanligt. De som var dryga tidigare var dryga nu. De som var snälla var fortfarande snälla. Byn och byborna var som de alltid har varit, någon kanske hade bytt bil och det var lite mer snö men annars var allt som vanligt. Samtidigt är det ju det som är grejen med att komma hem. Allt är som det ska vara. Men jag insåg att det spelar ingen roll om jag kommer hem nu eller om fem år. Allt är som det alltid har varit. Folk kan försvinna, saker kan förändras, men i det stora hela är det likadant.

Update: CHARLOTTE: Vad deprimerande det där lät.. Men det kanske är possitivt, att man alltid har någonstans där allt är som det alltid har varit..

Det kanske lät lite väl deprimerande ja. Men det jag egentligen menar är att det är ingen idé att längta hem för allt är ändå som när man lämnade det, och så kommer det att vara den dagen jag kommer hem för gott också.

För att citera Charlotte Perrelli alltså. Nu är sverigebesöket över och jag står åter på amerikansk mark. Allt var som vanligt i Sverige och allt är som vanligt här förutom att snön nästintill har försvunnit. Yngsta tjejen har åter visat bevis på att hon är en gottegris. Hon har rensat mitt rum på godis och tuggummin. Till och med godiset som jag hade gömt i en kartong hade hon hittat.

Jag har sjukt mycket att skriva från Melodifestivalen men det känns inte så lockande efter över tolv timmars resande. Det tog en himla tid att komma in genom tullen i Minneapolis. Det tog över en timme från det att jag klev ur planet till jag hämtade väskorna. Man måste ju bli fotad, ta fingeravtryck och “förhöras”. Men det gick bra och jag kom in i landet utan problem. Jag avslutade resan som jag började, det vill säga på Starbucks. Jag har faktiskt inte saknat det under dessa tio dagar och för första gången slängde jag bort en Caramel Macchiato som jag inte ens hade druckit upp. Då är det illa.

Allt skvaller från Melodifestivalens efterfest får ni senare. Nu ska jag packa upp och sedan lägga mig och sova och se hur bra det går.

Hårt liv, hårt liv. Vi kom tillbaka från efterfesten fyra imorse och några timmar senare var det frukost som gällde. Vi sitter fortfarande kvar på hotellet och har just jobbat färdigt med morgondagens artikel. Jag ska inte berätta allt, men mycket, men inte nu, utan senare. Vi ska börja dra oss härifrån och än en gång lämna detta underbara område som vi har så många minnen från. Jag ska bo på ett hotell närmare Arlanda och imorgon är det verkligen tillbaka till verkligheten. Jag måste passa på och hälsa grattis i efterskott till min värdpappa. Jag har haft för fullt upp för att göra det tidigare.

Okej, det blev Hero, för låten, lite för artisten.

Aftonbladets schlagerbloggare gick just förbi och sa att nu när jag har kommit ändå från USA för det här måste jag ju rösta på rätt bidrag. Han gav mig ett riktigt svårt uppdrag. Jag hade inte alls tänkt att rösta och jag har ingen aning om vem jag ska rösta på. Årets startfält är konstigt. Alla är mer eller mindre favoriter. Det finns ingen storfavorit men inte heller någon jag starkt ogillar. Förra året var det ju ganska klart att The Ark skulle vinna och året före det var det Carola. I år har jag ingen aning.