“Det gick inte att ansluta till det trådlösa nätverket pressrum_mel” informerade just min dator mig. Nähä. Kan det bero på att Globen befinner sig tusentals kilometer härifrån?

Har jag för den delen ens varit i Globens pressrum förra månaden? Det känns inte som det. Det enda som skvallrar om det är bilderna på datorn.

I förra inlägget var jag dödstrött och skulle sova. Det gick inte så bra när jag väl låg i sängen. Kanske det är kaffe trots allt i min espressodryck.

Idag var en så där grå, tråkig, deprimerande dag igen. Det blev därför en sväng till Ikea. Förutom svarta kryss på vardera hand (som visade att jag inte fick dricka på klubben i lördags) har jag numera även en nyckelpiga stämplad med numret 19. Treåringen fick leka i “Småland” och då ska man ju skriva under och stämplas och allt möjligt. Skulle jag mot all förmodan tatuera mina händer någon gång kan jag försäkra er om att jag inte vill se ut så här som jag gör nu.

Carro smsade och undrade om vi skulle ta en fika efter jobbet. Hon skulle komma hit men då kom inte “hennes” bil hem i tid och därför for jag och hämtade henne istället. Först for vi snabbt förbi Victoria´s Secret och sedan for vi och fikade.

Baristan: Var inte du i drive thrun för typ 20 minuter sen?

Jag: Det var faktiskt en timme sen…och nej, det var inte jag.

Jag och Carro satt och snackade länge. Jag är ingen babblig person men med vissa personer kan man prata med hur länge som helst. Halv tio kollade vi på klockan och insåg att det kanske var dags att dra sig hemåt inför arbetsdagen imorgon. Jag har skola på morgonen och nu är jag dödstrött och ska gå och lägga mig och sova…

Henna, Carro, Emma och jag.

God morgon. Mamma, jag lever. Jag är väldigt påmind om att jag lever också. Klockan är nio på morgonen och så här tidigt brukar jag aldrig kliva upp på helgerna. Jag kom nyss hem så jag har varit vaken ett tag.

Gårdagen var trevlig. Kvällen började hos Carolines pojkvän med några andra au pairer och lite annat folk också. Vid elva-tiden for vi till downtown och First Avenue igen. På lördagar har dom något som kallas “Too much love” och musiken var lika kass som förra gången men det var roligt ändå. Någon gång vid två for vi tillbaka till Carros pojkvän men vi la oss inte förrän vid tre. Vi klev upp redan klockan åtta för Henna som också sov över där skulle jobba så Carro skjutsade hem oss. Det kändes ganska konstigt när man i princip bara hade pratat engelska i tolv timmar och hon drog igång melodifestivalskivan i bilen. Schlagervärlden kändes väldigt långt borta då, speciellt efter upplevelserna från natten.

Vi lämnade av Henna och när vi närmade oss mitt hus körde vi förbi Starbucks på min begäran. Jag gjorde en “Walk of Shame” där, det vill säga, jag kom in med samma kläder som jag hade igår även om anledningen var väldigt oskyldig egentligen. En Iced Chai Latte till Carro och en CM till mig och nu sitter jag här på golvet i mitt rum och känner mig ändå än så länge rätt pigg.

Det känns lite deppigt att kolla på bilder där man gick runt i 20-gradig värme och sedan kolla ut genom fönstret och inse att det idag några dagar senare snöar.

Jag pratade nyss med Caroline. Hon och Henna var på HM. Igen. Själv har jag väldigt svårt för HM utomlands. Det tog flera månader innan jag över huvud taget gick in i affären på MoA. Det känns så tråkigt att köpa kläder man kan köpa i Sverige när det finns så mycket andra roliga affärer. Baskläder är däremot bra att köpa på HM eftersom det är så billigt.

Jag nämnde ordet utomlands nyss och blev påmind om vad jag lyckades kläcka ur mig på sleepovern förra veckan. Jag kommer inte ihåg vad det var, men det var nåt som hände eller något jag såg och jag sa “Det känns nästan som att man är utomlands”. Caroline skrattade bara åt mig och sedan insåg jag ju, jag är utomlands. Numera känns det inte så.

Ikväll ska jag nog följa med tjejerna ut i downtown. Det är förfest hos Carolines pojkvän så jag kanske följer dit…

Nu sitter jag här och sörplar på min Double Chocolaty Chip Frappucino, min nya it-dryck från Starbucks. Ni som har tillgång till Starbucks, prova den! Hur många kalorier den innehåller vågar jag inte ens gissa…380 kalorier, jag kollade upp det. 180 kalorier för en CM, kollade upp det också när jag ändå höll på. Inte för att jag bryr mig…Men i alla fall, detta skulle inte bli ett inlägg om Starbucks. Mamma “mobbade” mig nämligen för att jag skrev ett inlägg om Starbucks istället för att skriva om au pair mötet. Nu håller detta också på att bli ett inlägg om denna kaffekedja, så det är bäst att jag byter ämne.

Au pair mötet var kul. Vi hade alltså en sleepover på ett hotell tio minuter från var jag bor. Det var meningen att jag skulle bli hämtad av andra au pairer men det slutade med att det var jag som blev chauffören. Först fick jag åka och hämta Caroline som hade strandsatt sig utan bil hos sin pojkvän. Vi fortsatte sedan vidare till Henna och hämtade henne och sedan bar det iväg till hotellet. Där blev vi välkomnade av vår LCC och fick våra rumsnycklar. Jag delade rum med Caroline och Henna. Under kvällen åt vi pizza, hade uppträdanden för varandra (Små grodorna körde vi på) och vi avslutade det med att bada i hotellets pool. Vi gjorde inte nå mycket speciellt annars, utan umgicks och pratade mest.

Idag träffade jag Caroline och Henna igen plus en tjej från Nya Zeeland på Mall of America. På grund av olika omständigheter kom vi iväg ganska sent. Jag var tvungen att vänta i en timme på att värdpappan kom tillbaka med bilen men det slutade ändå med att de andra bara kom tio minuter före mig. Omvägar och felkörningar kan krångla till det om man säger så. Att shoppa med tre andra tjejer kan vara ganska svårt. Någon vill prova det, en annan vill gå till den affären och sen kanske det slutar med att en av tjejerna tappar sitt kontokort och man får springa runt i alla affärer igen för att leta efter det. Det blev alltså inte särskilt mycket shopping. Det är helt klart att föredra shopping ensam eller så ska man ha flera timmar på sig.

Idag har det varit tornadoövning. Jag och yngsta tjejen missade den för vi for till inomhuslekparken (hej regn). Tydligen var det en till övning ikväll då äldsta tjejen kom in och undrade vad som lät. Alla barnen fick gå in i skyddsrymmet. Själv gick jag till datorn för att se om jag behövde oroa mig för en riktig tornado, vilket jag inte behövde. Nu ska jag gå och lägga mig och någon dag kanske jag kan engagera mig lite mer i bloggen och lägga upp lite bilder också…

Ikväll gick jag till Starbucks för att göra lite skolarbeten. Jag beställde det jag ville ha och småpratade lite med personalen. En av tjejerna berättade om sina svenska kompisar och någon släkting hon hade i Sverige. Jag frågade om hon kunde några svenska ord och med amerikansk brytning sa hon “hej”, “tack” och “kram”. Någonstans i mitt huvud lät orden väldigt bekanta. Okej, det är vanliga svenska ord men just de två sista orden fick mig att fundera, men inte länge. En av killarna stod bakom och jag visste redan vad han skulle säga innan han öppnade munnen. “Vi har faktiskt översatt det där brevet ni skrev”, sa han nämligen och jag var numera väldigt påmind om vilket brev.

Kommer ni ihåg att jag och Elina alltid lämnade en servett där vi hade skrivit några rader varje gång vi besökte Starbucks under hennes vistelse? Oftast skrev vi bara “Tack för kaffet” på svenska och sedan undertecknade vi med våra namn. En sen kväll, kring Alla hjärtans dag, satt vi och tokflummade på Starbucks. Vi satt och sjöng och dansade och gud vet vad. Denna dag gjorde vi ett extra…öh…gulligt brev till Starbucks. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi skrev men en av meningarna löd: “Jag har inte köpt någon valentinespresent men du vet ju redan att du har mitt hjärta”. När vi hade skrivit klart och servetten låg signerad på bordet och vi var redo att gå kom en av tjejerna som jobbar där. Hon berättade glatt om hennes svenska kompisar hon har här i Minneapolis. I bilen hem hade jag ångest och sa till Elina “Hon kommer SÄKERT att ta den där servetten och be hennes kompisar översätta det vi skrev! Gu va pinsamt!”.

Jag hörde aldrig något om den där servetten och glömde bort den. Fram till idag. Jag hade rätt. De hade låtit de svenska meningarna bli översatta. “Det var väldigt sött!”, sa killen. “Ni två är så söta”, sa tjejen och jag kunde bara skratta. Passande nog satte jag mig sedan och började kolla igenom ett anteckningsblock som egentligen ska innehålla psykologianteckningar men som lika mycket innehåller kludder, planering inför Melodifestivalen och inköpslistor. Jag bläddrade igenom sidorna för att hitta förslag till min psykologijournal och jag lyckades få fram sidan där citaten till servetten var tagna. Under det där med valentinespresenten står det:

“- Jag undrar om han ska fria imorgon.”
“- …eller om du ska göra det.”

Och nu undrar jag verkligen om vi även skrev detta på denna tokiga servett? Personalen berättade också att en av servetterna fortfarande hänger på deras anslagstavla. Det vet jag mycket väl. När jag väntar på att betala brukar jag titta in i personalutrymmet där servetten hänger och då tänker jag på mina och Elinas äventyr…

Att använda solkräm i april känns grymt konstigt. Att bränna sig, hålla på att smälta bort och ha gröna gräsmattor är lika konstigt. Jag är van med flera meter snö och skidåkning i vårsolen. Båda har sina fördelar. Om det är så här varmt nu är jag nästan glad över att jag inte är här under sommaren…

…nu väntar jag bara på stormen, åskovädret, tornadon eller vad det nu är som kommer ikväll.

Om nyckelpigor betyder tur, får man då otur om man dödar dem? För jag dödar nämligen minst en om dagen här i källaren…

En lägesrapport från Minneapolis: Dagarna fortsätter som vanligt och nu är det helg även i USA. Jag sitter här och lyssnar på Rix FM (på helgkvällarna har de faktiskt varierande musik) och snart ska jag börja packa för övernattning på hotell. Man kan säga att jag ska på en romantisk weekend…med typ 20 andra tjejer, haha. Vi har au pair möte i helgen och då ska vi sova över på hotell och äta pizza. Ungefär så mycket vet jag. Det lär bli kul…

Idag har jag inte tänkt att skryta om vädret. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte tycker att grådisigt och halvkall luft är så mycket att skryta om. Idag var det dags för skola igen. Vissa skoldagar brukar jag hinna till Starbucks före jag gör den 15 minuter långa bilturen. Det hade jag tänkt idag också men en kö till drive thrun som räckte ända ut till vägen och en parkering som nästan var full fick mig på andra tankar. Så mycket tid hade jag inte och for direkt till Normandale College. Idag hade läraren en babbeldag som vanligt. I en timme och tjugo minuter pratade hon och det är en aningen långsamt, ja.

När jag slutade hade jag lite tid över innan jag skulle börja jobba och det blev en försenad “frukost” på Starbucks istället. Jag satt och pratade med en av baristorna som hade rast om svensk musik och barn (rättare sagt: mitt liv för tillfället). Efter ett tag insåg vi båda att vi höll på att bli sena med att börja jobba. Jag hoppade in i bilen och 11.29 rullade jag in på garageuppfarten och arbetsdagen kunde börja. Jag och lilltjejen ritade, cyklade och for till parken bredvid oss (så kallt var det inte). Vid fem gjorde jag pannkakssmet med tolv ägg. Min värdmammas familj är här och hälsar på och därför blev det extra mycket pannkakor, även om jag slapp grädda alla.

Nu sitter jag på golvet i mitt rum och vad jag ska göra återstår att se…