God morgon. Mamma, jag lever. Jag är väldigt påmind om att jag lever också. Klockan är nio på morgonen och så här tidigt brukar jag aldrig kliva upp på helgerna. Jag kom nyss hem så jag har varit vaken ett tag.

Gårdagen var trevlig. Kvällen började hos Carolines pojkvän med några andra au pairer och lite annat folk också. Vid elva-tiden for vi till downtown och First Avenue igen. På lördagar har dom något som kallas “Too much love” och musiken var lika kass som förra gången men det var roligt ändå. Någon gång vid två for vi tillbaka till Carros pojkvän men vi la oss inte förrän vid tre. Vi klev upp redan klockan åtta för Henna som också sov över där skulle jobba så Carro skjutsade hem oss. Det kändes ganska konstigt när man i princip bara hade pratat engelska i tolv timmar och hon drog igång melodifestivalskivan i bilen. Schlagervärlden kändes väldigt långt borta då, speciellt efter upplevelserna från natten.

Vi lämnade av Henna och när vi närmade oss mitt hus körde vi förbi Starbucks på min begäran. Jag gjorde en “Walk of Shame” där, det vill säga, jag kom in med samma kläder som jag hade igår även om anledningen var väldigt oskyldig egentligen. En Iced Chai Latte till Carro och en CM till mig och nu sitter jag här på golvet i mitt rum och känner mig ändå än så länge rätt pigg.