Ikväll har jag gått/sprungit nästan en mil. I huvudet hade jag massa idéer på blogginlägg jag skulle skriva. Nu när jag är hemma igen känner jag mig inte alls pigg på att skriva mer än några rader om vad jag har gjort idag. Jag har insett att bloggen tar för mycket energi och tid från mitt liv. Det är en sak att skriva när jag vill och känner för det, men en helt annat att göra det bara för att jag känner mig tvungen.

Vädret fortsätter att vara bra och jag har inte ens lust att klaga fast jag de senaste dagarna har gått runt och sett ut som Rudolf med den röda mulens syster. Det känns väldigt konstigt för mig som är från Lappland/Norrbotten att gå runt i shorts och linne i april!

Arbetsdagen började med att jag hade på mig långbyxor, fleecetröja och ytterjacka. De kläderna är för länge sedan avtagna och nu är klockan över sex och jag kom just in efter att ha varit ute i shorts och linne. Solskyddskräm har jag dessutom överkonsumerat i både mitt och yngsta tjejens ansikte.

(Sen tänkte jag bara tillägga att bilderna i föregående inlägg var före solbrännan.)

“Har ni varit ute idag? Du ser solbränd ut”, sa min värdmamma. I en närmare titt i speglarna inne på Southdale Center insåg jag att solbränd var rätta ordet. Det blev att handla solskyddsfaktor på Target när jag fortsatte dit. Det ska nämligen bli fortsatt varmt i veckan. Idag var jag och yngsta tjejen i flera timmar i lekparken en bit härifrån och lekte med andra barn.

Jag har snott lite fler bilder från Caroline. Jag hade tyvärr ingen kamera med mig i lördags, men det hade hon:

Swedish girls: Jag, Emma och Caroline

Samma folk som ovan men här med Josefin

Update: Nämen, seriöst. Så här mycket brukar jag inte ens bränna mig under somrarna i Sverige när jag ligger och solar. Mitt ansikte ser en aningen lustigt ut för tillfället. Att jag har snelugg gör inte saken bättre då bara halva pannan är röd, haha. Nä nu ska funny face lägga sig och läsa svenska tidningar, tack mamma! Det ska tydligen bli ännu varmare imorgon…

För några veckor sedan var jag på Melodifestivalens efterfest och lyssnade på finalisterna som sjöng till sina låtar. Igår var jag på en helt annan fest, och lyssnade till samma låtar. Att det var skillnad på festerna kan man lugnt säga. Det var svenska au pairer som inte ens visste vem som vann finalen och killar som var som tagna från en parodi av en hiphop-video. Jag visste inte att det existerade killar som hade stora pälsar och blingbling runt halsen -på riktigt. Välkommen till världen, Sandra. Denna förfest utspelades sig hos Carolines pojkvän. Roligt var det i alla fall. Josefin drog igång Björn Rosenströms Het på Youtube och festen kändes helt plöstligt ännu underligare. Det finns så många minnen till den låten, och nu har jag ett till. Nu i april är det till och med ett år sedan jag och Elina var och såg han live.

Vid elva for vi in till downtown och nattklubben First Avenue. Mina händer skriker därför ut att jag är under 21 år. Två stora svarta kryss med spritpennor fick vi som var för unga för att dricka. I Sverige har jag tyckt att gå ut på krogen är överskattat och det var ingen skillnad mot USA. Musiken var dessutom kass, den bara malde på i samma tempo under hela natten utan några som helst lyrics. Det som var bäst av allt var att komma tillbaka hem och lägga sig under ett skönt täcke även om kvällen överlag hade varit väldigt trevlig. Lika trevligt var det inte att bli väckt av både grannbarnen och mina värdbarn som stod och bankade på min dörr och att döma av ljuden, tog sats och hoppade in i den under en längre tid. Jag brukar inte bry mig om de så kommer in klockan sex på morgonen och frågar efter mina tuschpennor men idag sa jag faktiskt åt dem.

Nu kom jag nyss tillbaka efter kvällen med Henna. Jag tror att hon tyckte det var roligt att komma ut, hon hade bara varit i huset hela veckan. Jag känner igen mig i hennes situation i att vara ny au pair. “Även om familjen är trevlig vill man ju komma ut ur huset”, sa hon och det stämmer så väl. Det känns bra att kunna ställa upp för någon ny. Om jag ser till hur det var för mig i början så var det svårt att bara ta upp telefonen och ringa till någon au pair och fråga om de ville hitta på något. Det är så mycket lättare om det är någon som ringer till en istället.

Jag var inte så mycket med andra au pairer i början. Dels för att det är så mycket grupperingar i vår grupp plus att det inte riktigt var någon jag trivdes med jättebra. Men det var även till viss del självvalt för jag är en sådan person som inte är beroende av att ha kompisar runt mig 24/7. Jag tycker att det är kul att göra saker ensam också. Men efter ett tag blir även det tråkigt och det blir just ensamt. Speciellt eftersom man är ensam i detta land också. Nu på senaste har det kommit flera nya au pairer i vår grupp som jag har börjat umgås med. Henna är den senaste i gänget och jag kommer säkert att vara en hel del med henne, hon bor ju så nära mig också.

Ikväll for vi en sväng till MoA och gick runt där. Vi shoppade inte direkt utan gick bara och kollade och åt lite grann. Vi kom dit ganska sent och när det började närma sig stängningsdags gick vi tillbaka till bilen. Hon följde gärna med på en fika och stället var ju givet. “Det är tredje gången jag är här idag. Det börjar nästan bli lite pinsamt, jag hoppas att det inte är samma personer som jobbar.”, sa jag till henne just innan vi gick in. Vad var det första jag möttes av när jag öppnade dörren? En barista som sa “Är du här för tredje gången idag?”. Vi beställde våra Caramel Macchiatos, men Henna tog en iced vilket jag inte alls tycker om. Sen for vi därifrån och jag sa hejdå till personalen. “Nu kommer jag inte hit några fler gånger idag!”, sa jag. “Well, vi har öppet i en timme till!”, fick jag till svars. Det var nästan så att jag for dit på hemvägen bara för ironin, men jag tycker att tre gånger får vara mitt rekord ett tag till…

Idag är faktiskt första dagen jag har mått bra i kroppen sedan jag kom tillbaka från Sverige. Har det inte varit den ena sjukdomen så har det varit den andra. Men vädret, det har jag tänkt att forsätta klaga på. Jag har försökt att undvika att titta ut genom fönstren och se den nya snön, men det är svårt. Hade det varit i november och vi hade fått nysnö hade vi förmodligen gått ut och försökt åka pulka på gräset. När det är april och då åtminstone jag har varit med om något som känts som den längsta vintern i mitt liv, då känns lekar i snön inte särskilt lockande. Var det inte förra helgen jag gick runt i sommarkläder?

Jag hade ju lovat Henna att ta ut henne någonstans i veckan. Min plan var att fara och se bio men filmen jag ville se spelas tydligen inte ikväll, på någon biosalong alls i Mpls. Jag ska hämta henne vid sju och jag får se vad vi hittar på istället.

Jag tyckte att jag fick intressanta kommentarer angående språk i ett inlägg och därför tänkte jag ägna ett inlägg åt amerikaner och språk.

Jag får ofta frågan vilket språk vi pratar när jag är ute med någon annan svensktalande. Ett exempel var på lekplatsen förra veckan när jag pratade med mina värdbarn.

- Vilket språk pratar ni? frågade en kvinna.

- Svenska, svarade jag. Men barnen kan båda.

- Du också, sa hon och skrattade.

- Haha, ja tydligen, svarade jag.

- Jag är så imponerad av folk som är två- eller flerspråkiga, berättade hon.

Amerikanarna är vad jag har erfarat inte särskilt duktiga på andra språk än sitt eget. Det tycker jag är lite tråkigt då de skulle kunna bli så bra på ett annat språk eftersom de redan har engelskan. Baristorna på mitt Starbucks försöker lära sig att säga “Sandra” så som vi säger i Sverige. Det kan tyckas som en enkel utmaning men tydligen inte för dem. Det låter förskräckligt. Förskräckligt roligt och därför skrattar jag bara och säger “Something like that”.

Hur är det med min engelska då? På ett sätt är den sämre än när jag kom. Det kan ju låta lite konstigt för trots att jag har bott hos en svensk familj har jag pratat mycket mer engelska än i Sverige. Med sämre menar jag att när jag kom, då använde jag bara ord jag var säker på att jag kunde uttala. Jag krånglade inte till det med långa meningar och var jag inte säker på hur jag skulle säga någonting, då sa jag det inte över huvud taget. Nu vågar jag mycket mer. Det blir och andra sidan fel ibland men det är inte hela världen.

Av någon anledning började jag sakna min lägenhet ikväll. Min rosa, fina, lilla etta i Luleå. Vi har varit med om mycket, jag och den.

Jag är duktig på att sno bilder idag, men denna är från min egen facebook.

Men hemlängtan, det har jag inte. Det har jag faktiskt inte haft särskilt mycket av under mina fem månader här. Saknat personer har jag gjort. Saknat katterna har jag gjort. Saknat mat har jag gjort. Saknat godis har jag gjort (skulle inte var helt fel med lite Polly just nu). Men saknat landet Sverige, det har jag inte gjort. För nytillkomna läsare kan jag berätta att jag måste följa familjen till Stockholm i sommar. I nuläget är det inget jag ser fram emot. Jag trivs i USA. Fördelen är väl att jag kan fara hem till Norrbotten några gånger. Hem till lägenheten kan jag däremot inte fara för det vore lite konstigt att våldgästa sin egen lägenhet då det är en porjusbo som hyr den.

Jag snodde lite fräckt en bild från Carros resdagbok på vår au pair grupp på snow tubingen.

En gång i Sverige, för något som känns så nyligt, men ändå så länge sedan, vaknade jag upp till en dag där jag knappt hade ätit eller sovit på flera dagar och jag visste inte ut eller in. Just den där dagen skulle jag sätta mig i körskolbilen = för uppkörning. Det var en av de sämsta körningar jag har gjort och just därför är det för mig fortfarande en gåta hur det på mitt körkort står 2007-04-10 som utfärdandedatum. Idag har jag alltså haft körkort i ett år.

I början var det självklart jättehäftigt att fara ut med bilen ensam och då hade jag alltid tankar liknande: “Tänk, nu sitter JAG ensam och kör bil med körkort”. Well, those days are gone now. Numera reflekterar jag knappt över att jag sitter i bilen. Det blir mycket bilkörande i USA för här måste man ta bilen för att komma någonstans. Amerikanerna är inget promenerade folk. Sedan jag kom hit har jag inte behövt stanna vid ett övergångsställe en enda gång!

Nej, radion har inte ringt och nu har jag faktiskt tänkt att sova…