Jag gillar Windows Vistas desktop med gadgets som går att lägga till. Just nu har jag till exempel tiden i Minnesota, vädret i Luleå, vädret här, tiden i Sverige och lite random bilder (här en bild på mig, Björn Rosenström och Elina). Som ni ser kan jag idag gotta mig med att vi har varmare här än i Luleå. Här känns det så mycket varmare också även om graderna “bara” visar 21 enligt datorn. Träden har verkligen blommat ut och luften är så grymt fuktig och ändå är det här ingenting jämfört mot sommaren.

Idag ska jag möta Henna och en av tjejerna från Nya Zealand. Vi ska på Edina Art Fair. Det är lite kul, för alla bor vi bredvid samma gata men ändå är det långt ifrån gångavstånd till varandra. Jag har i alla fall gångavstånd till art fairen. Jag var dit igår med yngsta tjejen. Det var lite som Jokkmokks vintermarknad fast 40 grader varmare och färre marknadsstånd.

Det där med att vi bor bredvid samma gata men ändå inte nära varandra har en enkel förklaring: gatorna är så långa här. I början när jag kom hit och var ute och körde funderade jag på varför alla gator i Minneapolis hade samma namn. Det var före jag kom på att det var samma gator! Gatsystemet är uppbyggt som ett rutsystem över hela Minneapolis.

Nu ska jag göra mig i ordning och sedan börja dra mig mot 50th & France för att möta tjejerna. Först måste jag gå förbi macken och ta ut lite pengar, vilket jag väldigt sällan gör då jag alltid använder kortet.

Ikväll ska jag jobba och imorgon ska jag hitta på något med Henna. Hon har börjat köra nu, skönt! Fast det betyder ändå inte att det blir hon som kör, på något sätt slutar det ändå med att det är jag som sitter där bakom ratten när det är au pairer som ska någonstans. Hon har inte kört så länge heller och därför kör hon inte var som helst. Det är faktiskt lite konstigt. De flesta svenskar brukar nästintill sätta sig bakom ratten samtidigt som de kommer till USA. Jag vet flera tjejer från andra länder som måste “övningsköra” i flera månader och i många fall även ta amerikanskt körkort.

Oj, va klockan så mycket, nu måste jag gå!

Om det är någon flygplats jag har varit mycket till under kort tid så är det Minneapolis/Saint Pauls flygplats. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag har varit dit sedan november. Det är hämtning av folk, avlämningar och så klart när jag har rest själv. Senaste besöket var ju i torsdags med mamma och Josse. Så här såg det ut då:

Jag redigerade i något konstigt program på nya datorn, därmed den kassa kvaliteten.

Idag har det varit så där fuktigt och varmt igen. Nu åskar det också. Jag trodde inte att tornados existerade i Minnesota förrän jag kom hit och fick veta annat. Senast i söndags var det en tornado en bit från Saint Paul. Jag och min familj var i downtown Minneapolis då och var därför inte så långt ifrån den. Vi satt på en uteservering och hade just fått notan och skulle betala när vädret plötsligt ändrades. Det började blåsa kraftigt och regndroppar började falla. Det blåste så mycket att glasen på borden blåstes omkull och krossades mot marken. På en halv minut hade uteserveringen tömts på folk då alla sprang in till restaurangen. Fem minuter senare var det fint väder igen, om än lite kallare…

Vi tänkte inte så mycket på det där mer än som ett kortvarigt åskoväder. Dagen efter fick vi veta av värdfamiljen om tornadon och förstod då att det var den vi hade känt av. Den hade tydligen varit ganska kraftig då den hade skadat och dödat några personer utanför Minneapolis.

Hittills har jag i alla fall inte varit med om någon riktig tornadovarning. Vi har ett skyddsrum här i källarvåningen dit vi ska gå om vi hör tornadosignalen.

Idag såg det ut att vara ostadigt väder på morgonen och därför for jag och yngsta tjejen till inomhuslekparken. Som vanligt träffade jag ju någon jag känner också, denna gång Diana från min grupp. Det satt en grandma bredvid mig också som började prata med mig. Jag sa att jag var från Sverige och självklart kände hon någon svensk. Jag tror att hennes dotters man var från Sverige bland annat.

Igår for mamma och Josse hem. Jag skjutsade dem till flygplatsen på förmiddagen. När de hade lastat in alla väskor i den stora bilen som jag kör konstaterade de att det nog var tur att de inte tog taxi. De bodde bredvid Mall of America så det kanske förklarar deras inköp av tre nya resväskor för att få med sig allt. En våg på Ikea hade de också varit tvungen att köpa för att se till så att det inte blev övervikt. Vågen lämnade de åt mig. Betyder det att jag måste börja väga mig nu också?

På tal om taxi åkte mamma och Josse taxi till mig i onsdags. En gammal skruttig taxibil rullade till huset med en gammal skruttig taxichaufför. Han hade tydligen tagit fram en lupp när han skulle läsa på nå papper och allt. Till skillnad mot i Luleå där jag och Elina blev kompisar med taxichaufförerna och träffade dem privat för att vi åkte så mycket har jag knappt åkt nå taxi alls i USA. Det har väl sina anledningar. Jag och även Elina åkte taxi i New York men det kändes mest skabbigt. Mamma och Josse hade förresten väldigt tur när de åkte från hotellet i NY till flygplatsen. Det kom en svart lång limousin och hämtade dem!

Min nya dator fungerar bra så här långt. Däremot känns den väldigt opersonlig då jag inte har nå bilder eller någonting i den. Det känns lite ovant med Windows Vista också.

Natten till igår började jag fundera på om det var operativsystemet som inte gick att ändra till svenska men att man kunde ställa in själva tangentbordet till svenska. Jag läste era kommentarer på morgonen och insåg att så var nog fallet. Igår for jag därför med mamma och Josse tillbaka till Best Buy. Jag pratade med en av killarna och frågade om jag kunde ändra så att jag kunde skriva de sista bokstäverna. “Ja, men om du vill ändra resten måste du köpa Ultimate…bla, bla”. “Ja, men jag bryr mig inte om att menyerna och allt annat är på engelska, jag vill bara kunna läsa och skriva svenska”.

Jag gick ut därifrån med ett paket från Sony innehållande en rosa dator. Om det gick att skriva de svenska sista bokstäverna? Jag skriver på datorn nu, resten kan ni nog räkna ut själva. Windows är visserligen på engelska men det gör ju inget. Tangentbordet har så klart inte de rätta symbolerna på den fysiska delen, men jag tittar sällan ner på tangenterna ändå. På min gamla dator hade jag nött bort alla bokstäver till och med.

Bilder kan ni få senare! Nu har jag lite jobb med att föra över innehållet från min gamla dator till min externa hårddisk.

Jag var på Best Buy med mamma och Josse idag. Jag hittade en rosa dator som jag vill ha. Den var till och med relativt billig. Det var bara ett stort problem. De svenska bokstäverna! Datorn kom med Windows Vistas baspaket och med det kunde man inte ändra till svenskt tangentbord. Jag var tvungen att köpa Vista Ultimate till datorn istället. Det kostar över 200 dollar och det känner jag inte för att betala för att få några små prickar ovanför mina svenska bokstäver. Det blev ingen dator…

Jag har spanat in en rosa Blackberry mobiltelefon också. Självklart kom det ju fram en kille och frågade om jag ville ha hjälp när jag kollade på den i affären. Jag passade på att fråga om den fungerar i Europa. Nej, det gjorde den ju så klart inte. “Men vi har de här svarta” sa han och visade några andra mobiler. “Men jag vill ha den rosa!” sa jag besviket där jag stod iklädd rosa leggings, rosa tjocksockar, rosa Crocs, rosa linne, rosa väska, rosa halsband blandat med lite vita kläder.

Jag får nog stanna i USA för resten av mitt liv och glömma bort det svenska språket.

Idag for jag med mamma och Josse till downtown. Jag har ju skrivit om min kärlek till skyskraporna ett antal gånger. Nu kan jag även skriva om min kärlek till hela downtown, och inte bara byggnaderna. Nu när det är varmt ute är det så mycket trevligare att gå där. Idag var det jättevarmt och luften var så fuktig att jag trodde att jag hade förflyttat mig till regnskogen. Ja, nästan i alla fall.

“Kan ni vara seriösa?” sa jag och detta var väl ett försök.

Man kan ju nästan tro att jag har tecknat bakgrunden.

Vi satt ute på en mysig restaurang och åt kyckling och currysås.

Brandmännen skrattade och vinkade åt oss

Jag spejade lite på min favoritbaristas nya arbetsplats

Target i downtown

Jag och mamma köpte varsin klänning på Macy´s

“Till världens ände

Nu sitter jag här i Porjus, nyss hemkommen från en fest, och klockan börjar närma sig fyra. Morgonsolen kom fram för några timmar sedan och bländar mig i ögonen. Jag kan ju trösta mig med att jag numera i alla fall ser ut genom fönstret, vilket jag inte gjorde i vintras. Jag kom hit i fredags och det blir bara jobbigare och jobbigare att återvända till byn. Jag kan inte fatta hur jag orkade åka hem varje helg i ettan. Hur stod jag ut med dessa bussresor på fyra timmar? Fem mil skog, sedan kommer man till någon liten håla, fem mil skog, håla, skog…och till slut kommer man fram till den största hålan av alla som egentligen är den minsta: Porjus. Men jag tycker om den här hålan, även om jag den här månaden bara är så less på allt. Jag är less på hur folk beter sig, och framför allt det motsatta könet. Jag inte bara vill “byta land och vara hon som försvann”, jag ska byta land och vara hon som försvann. Tror jag.”

Det är kul att läsa gamla blogginlägg. Detta skrev jag för drygt ett år sedan. Jag var verkligen spyless på allting. Speciellt på skolan. Jag har alltid haft klart för mig att det är journalist jag vill bli. Till jag började Medieprogrammet. Då började jag tvivla. Lärarna tog verkligen lusten ur eleverna att skapa någonting. I slutet av trean hade i princip halva vår klass planer på att utbilda sig till poliser. Vi var endast tre i klassen som ville jobba med media, inräknat jag och Elina. Vi hade ju redan börjat frilansa åt NSD som är största dagstidningen i Norrbotten och jag for dessutom till alpina VM och jobbade som reporter. Tror ni att våra lärare uppmuntrade oss till detta? Nä, vi fick bara skit för det. Lärare som vi inte hade i våra medieämnen berömde oss och tyckte att det var bra. Det hade ju varit ännu bättre om våra egna medielärare gjorde samma sak och inte bara klagade för att vi var borta från skolan. Det tog verkligen lusten ur mig och nu vet jag inte längre vad jag vill bli…

Jag vet i alla fall att jag inte klarar av att återvända till Sverige och börja plugga på en gång. Jag tror att jag vill leva lite till först och resa mer. Efter USA far jag nog hem till Sverige och jobbar ett tag och sedan far jag iväg igen. Jag vet inte var, men just nu är jag lite inne på Italien.

Nähä, vi vann inte. Vilken överraskning. Not, som allas älskling Björn Gustafsson hade sagt. Däremot hade jag väl trott på lite mer än plats 18.

Jag såg som sagt finalen först på kvällen minnesotatid. Jag klarade mig faktiskt från att inte få reda på vinnaren i förskott. Det är i och för sig inte så svårt så länge man håller sig borta från datorn. Eurovision Song Contest var inte direkt samtalsämne nummer ett bland alla tusen som besökte Mall of America idag.

Annars måste jag säga att ESC var astråkigt i år. Det kanske hade att göra med att jag inte har varit så engagerad, men finalen var det tråkigaste jag tittat på på länge. Det var ingen låt jag föll för heller. Jag tycker om Dima Bilan, men han hade hellre fått vunnit förra gången han var med. Den låten var bättre än årets.

Jag orkar inte heller känna mig särskilt upprörd över att det gick så dåligt för Charlotte. Annat var det förra året när det var The Ark som kom på artonde plats. Men visst, jag måste väl upprepa ledorden från de senaste åren: Det suger!

En titt ut genom fönstret och ett konstaterande att det är mulet för första gången på länge. Det blev därför några extra timmar i sängen med datorn och böcker. Det är säkert ändå varmt ute, men jag kände ändå inte för den där planerade promenaden. Jag är ju faktiskt sjuk, om än en lindrig förkylning.

Igår for jag och träffade mamma och Josse. Det blev först lite snabbshopping på MoA och sedan gick vi och såg bio. What happens in Vegas blev valet och den var bra, fast Made of Honor var nog ändå snäppet bättre. Idag är det ju som bekant finalen av Eurovision Song Contest. Jag hade tänkt se den live på internet men mamma och Josse tyckte att jag skulle komma till deras hotell ikväll och se den i efterhand. Det blir nog så, även om det betyder att jag måste hålla mig borta från datorn under dagen för att inte råka se resultatet. Jag kan inte ens kolla mailen med risk för att jag förmodligen kommer få pressmeddelanden från SVT när reslutatet är klart. Hur jag tror att det går för Charlotte då? Alla tidigare år har jag varit säker på att Sverige skulle vinna (speciellt när Martin Stenmarck tävlade!) men i år har jag inte tänkt att tänka så. I år kommer Sverige…femma, säger vi.

Nu ska jag klä på mig och sedan göra helgens första besök till Starbucks. På återseende efter finalen.

Utanför American Swedish Institute