Idag har jag varit till Svensk-amerikanska Institutet med mamma, Josse och treåringen. Mamma och Josse fick en guidad tur av en äldre man. Jag och treåringen gick runt lite som vi ville. Jag träffade på en man som kunde svenska. Bra svenska till och med. Jag hörde inte ens att han var amerikan från början förrän han sa “du kommer snart att märka att jag inte är svensk” och först då hörde jag brytningen. Det var konstigt att prata svenska med en amerikan. “Pratar jag för snabbt”, tänkte jag och började undra om det är så amerikaner tänker när de pratar med mig, även om jag förstår dem hur fort de än pratar.

Jag träffade två ungdomar i min ålder som också kunde svenska om än inte alls lika bra. De hade pluggat svenska i ett år och gjorde något skolarbete och jag hjälpte med att översätta några frågor på ett papper.

När vi var åter tillbaka i huset och skolbarnen kom skjutsade jag åttaåringen till en kompis. Det kändes lite som ett eldprov då det var i Eden Prairie som var ett av de första ställena jag försökte hitta till med Mapquest när jag kom i november förra året. Det gick ju inte alls bra den gången. Idag gick det mycket bättre. Värre var det när jag skulle hem. Jag slutade egentligen klockan fem och då stod jag och treåringen som också var med stilla i trafiken. De senaste dagarna har jag verkligen förstått att skämtet “Varför kallas det rusningstrafik när bilarna kryper fram?” egentligen inte ens är något skämt utan bara en fråga.

Förkyld börjar jag också känna mig. Värdpappan undrar hur det kan vara jag som är minst sjuk i huset då jag inte äter grönsaker och inte får i mig vitaminer. Jag har mina egna sätt att bli sjuk på. Jag blir antingen sjuk när jag har haft mycket att göra under en period och sedan slappnar av eller när jag blir utsatt för drag. Jag har bilder från idag men kameran är där uppe och jag orkar inte hämta den. Det får bli den här bilden från mamma och Josses resdagbok.

Utanför mitt andra hem.

Jag orkar inte skriva så mycket just nu. Idag har jag, mamma, Josse och treåringen varit till orten Lindstrom i Minnesota. Det är ingen myt att det kom hit mycket svenskar för massa år sedan om man säger så.

Idag återsåg jag alltså mamma och Josse. Fast det var ju faktiskt inte så länge sedan jag såg dem senast utan då jag var i Sverige för två månader sedan.

De kom till mig med hyrbilen strax före fyra. Jag sprang ut på framsidan och vinkade så att de såg vilket hus det var. För er information hade de ju GPS i bilen, utan den tvivlar jag på att de hade kommit fram den här veckan. Vi pratade och när hela familjen var samlad åt vi middag utomhus i det underbara vädret. Barnen fick svenskt godis till efterrätt och det var uppskattat, speciellt av treåringen som är världens gottegris. Jag har också varit världens gottegris före jag flyttade hit men nu har jag inte längre samma sug efter godis. Det finns helt enkelt inget gott godis att köpa.

Efter middagen ville mamma och Josse ta en promenad och jag ville till Starbucks. Jag har bara nämnt för några veckor sedan att min familj skulle komma snart så jag trodde inte att baristorna skulle fatta att det var min mamma. Vi hann knappt in genom dörren förrän jag hörde “Kom och träffa Sandras familj!”. Jag började prata med min favoritbarista och mamma och Josse stod lite i bakgrunden. Jag var tvungen att skratta när han inte så diskret frågade mig “They speak English, right?”.

Mamma och Josse har besökt Starbucks tidigare under resan men jag har förbjudit dem att prova Caramel Macchiato före de kom hit till mig. Idag blev det alltså premiär för detta och ja, båda tyckte om det! Vi fick även provsmaka deras nya dryck. Det är något liknande som Double Chocolaty Chip Frappucino fast detta var med mint i. Jag föredrar dock utan. Innan jag gick pratade jag med baristorna och de var snälla och skrev ner på ett papper vad de tycker att mamma och Josse ska se under vistelsen, mer än det självklara som tex Mall of America.

Dagens soundtrack: Het med Björn Rosenström.

Det var ju lägligt att idag hitta instruktionerna på hur man skulle skriva journalen till psykologin. Den borde jag ha tittat på för så där femton veckor sedan istället. Men det gör ingenting, jag fick ju maxpoäng och ett “Very good journal”. Jag får mycket frågor om det är svårt att studera på engelska jämfört mot svenska. Jag tycker inte att jag hade några större problem. Att läsa, skriva och lyssna har gått hur bra som helst. Det enda som har varit svårt är proven då frågorna var formulerade konstigt och det var mycket termer som jag till och med hade haft svårt med på svenska.

Nu är min mamma och Josse bara nio mil ifrån mig. Det är ju fånigt lite. De skulle stanna på nå ställe efter vägen imorgon och kommer till mig på eftermiddagen. Det kommer att bli så roligt att visa upp allt jag har pratat om.

Nu börjar alla schlagerbloggar bli aktiva igen då Eurovision Song Contest inte är långt borta. Jag känner mig verkligen inte insatt. Egentligen tycker jag att det är ganska kul att gå in i en schlagerbubbla och inte göra något annat än att sitta och uppdatera sig på internet om vad som händer. Förra året bodde jag vid datorn i en vecka under ESC och läste alla bloggar och tittade på webb-tv och allt sånt. Nu har jag verkligen inte tiden till att göra det. Jag vet för den delen inte ens om jag kommer att kunna se på tävlingarna.

Det känns också så sjukt att jag för två månader sedan var med i den svenska schlagercirkusen och befann mig i Globen med Elina. Hade det inte varit för bilderna hade jag trott att det var något jag hade drömt.

Jag har fortfarande inte visat bilderna från efterfesten.

Det har varit två långa dagar, idag och igår. Igår hade jag mitt final exam på skolan. Jag fick 30 poäng av 30 möjliga på min journal som jag färdigställde under en dag förra veckan. Att plugga till proven har jag däremot inte varit lika duktig på, så jag får se hur mycket det drar ner mitt betyg. Efter provet insöp jag lite sista collegeluft och sedan lämnade jag Normandale Community College sista gången som elev. Jag måste eventuellt tillbaka och få något papper underskrivet från Cultural Care, jag är inte helt säker på den fronten. Jag jobbade ända till åtta igår kväll så jag fick inte så mycket annat gjort. Jo, jag gick och storhandlade tidningar som en avslutningspresent till mig själv då jag inte längre behöver läsa i psykologiboken.

Idag hade treåringen avslutning på sin skola. Egentligen brukar en förälder följa med på onsdagarna för föräldrakursen men värdpappan var borta så jag följde med istället. Det var ganska intressant. Föräldrarna lämnade barnen med läraren och sedan satt man i ett rum med en annan lärare. Där delade föräldrarna med sig av sina “issues” och det var väldigt intressant att höra om deras problem. Vi gick tillbaka till barnen senare och eftersom det är sista veckan var det “graduation” för dem. Alla hade små svarta hattar och fick diplom. I slutet visades en film från deras skolår med bilder på hur mycket större barnen har blivit. När filmen var över satt föräldrarna och grät och jag satt och skrattade för att jag tyckte att det var så fånigt och jag sa till treåringen “titta, vuxna kan också gråta”.

Eftersom jag har jobbat extra mycket då pappan har varit på camp med äldsta tjejen fick jag sluta lite tidigare idag. Jag slutade vid fyra och då small jag av i sängen och sov ett tag. På kvällen for jag ut på en liten shoppingrunda då jag inte har varit ut på ett tag. När jag kom hem ringde mamma på MSN och nu är hon och Josse bara 50 mil från mig. De tar det lugnt efter vägen och övernattar lite här och där. Beräknad ankomst: på fredag.

Bara så ni vet är jag ledsen för min favoritbarista ska sluta på mitt Starbucks.

Jag pratade med mamma som nu befinner sig i Chicago. Hon berättade att hon hade reagerat på hur trevliga alla är i affärer här i USA, något som jag också ofta nämner. Det lustiga är att jag har blivit så själv. Jag brukar störa mig när folk ursäktar sig för att de råkar gå i närheten av min luft samtidigt som jag senare kommer på mig med att göra samma sak själv.

När jag går och köper något, vare sig det är på mataffären, shoppingrundan eller för en fika brukar det låta ungefär så här:

Den anställde: Hi! How are you doing? säger personen med ett brett smile på läpparna.

Jag: Hi! I am good, thanks. How are you? frågar jag och lägger till ett lika falskt smile på mina läppar.

Den anställde: I am also good, thanks.

Jag: Thats great! svarar jag, fortfarande med smilet på läpparna.

Jag betalar för produkten och får den i handen.

Jag: Thank you!

Den anställde: Thank you! Have a nice day!

Jag: Thanks, you too! avslutar jag och ler till jag vänder ryggen om och då blir jag neutral igen.

Visst finns det vissa gånger jag inte orkar med den där lyckliga fasaden men jag är ändå aldrig otrevlig. Jag har även sett att beteendet har smittat av sig på min och andra personers svenska. “Hej hur är det?” brukar det låta när jag kommer i kontakt med svenska kompisar i USA.

Däremot hade jag lite svårt när jag var i Sverige och vara så där trevlig. Det är helt enkelt inte lika lätt på svenska. Som när jag var på flygplatsen:

- Vill du ha fönsterplats eller plats vid gången?

- Fönsterplats…eh, tack?!

Nä nu ska jag göra mig själv en tjänst (eller inte) och plugga inför mitt final exam som jag har imorgon. Det är sista dagen i skolan och det känns skönt. Jag har inte varit särskilt motiverad senaste tiden. Det känns inte som att jag vinner något på det då enda kravet är att jag ska ha varit där och vara godkänd, om ens det.

Som jag skrev tidigare känns det konstigt att veta att min mamma (och hennes sambo) är i samma land som jag. Det har gått så snabbt. De började visserligen planera resan till USA i samma ögonblick som jag ens nämnde att jag funderade på att åka som au pair men ändå. Senaste veckorna har de pratat väldigt mycket om resan och jag har bara tänkt “Men det är ju lååångt kvar” men nu helt plötsligt befinner de sig i USA. Om en vecka är min mamma och Josse hos mig!

Just nu är de förmodligen i Chicago. Efter några dagar där ska de köra bil (!) till Minneapolis. Det blir intessant att se hur det går. Tur att det finns GPS i bilen. Det känns lite skumt att de kommer hit med bil och inte med flyg. Det kommer att kännas som att de har kört från bil från Porjus till Minneapolis.

Här i USA är det Mors Dag idag och därför får jag passa på att gratta min mamma på den amerikanska dagen!

Idag har jag:

• Varit på Pump It Up för min numera sexåriga pojkes party.
• Blivit påmind om att tårtorna i USA inte smakar annat än socker.
• Även blivit påmind om att barn kan vara grymma, i negativ bemärkelse.
• Fått veta att Mors dag är väldigt stort i USA, som allt annat.
• Anklagat en av baristorna för att ha varit full.
• Påstått att en annan barista är nöjd över att jag är blond igen då hon åter igen kan likna mig vid Baby Spice.
• Erkänt att det faktiskt var Emma i Spice Girls som jag härmade när vi hade uppträdanden i Porjus.
• Tagit en kvällspromenad i solnedgången och kom på att jag glömde både solglasögonen och en pigg kropp hemma.
• Läst ut sista boken av de elva böckerna som finns i Gossip Girl-serien under loppet av ett dygn.

Imorgon ska jag:

• Spendera dagen i lekparken och njuta av det varma vädret som jag hoppas dyker upp.

En närmare titt på min samling av plastpåsar från diverse affärer och jag funderar på om jag borde kalla den imponerande eller deprimerande.

Samma sak gäller det faktum att jag åter är i behov av att köpa nya galger.