Nu är jag tillbaka i landet med leksakspengar och vet ni vad? Folket pratar svenska här, precis som förra gången. Det känns lite konstigt. Kontrast skulle jag vilja kalla det. Jag anlände till Arlanda med familjen och for i miltals efter landsvägar innan vi kom fram till Ljusterö. Det är en plats med röda stugor och svenska flaggan vajandes överallt. Motorvägar, skyskrapor och framför allt Starbucks känns långt borta. Tror ni förresten att baristorna efterlyser mig? Jag har inte varit där på tre dagar nu, and counting.

Nu handlar mitt liv inte om att anpassa mig till den amerikanska kulturen utan att istället anpassa mig till stockholmare. Jag hann redan på planet från Amsterdam till Stockholm bli påmind om att brats inte är en fördom, de finns på riktigt. Med det påstar jag inte att alla stockholmare är brats (jag vill ju inte starta något krig här). Däremot har speciellt killarna en väldigt annorlunda klädstil än i norra Sverige, det får jag lov att säga.

En stor fördel med att vara tillbaka i Sverige är att jag kan använda min mobil som jag vill utan att tänka på varken kostnader eller tidsskillnader. Jag har redan sms:at med halva min kontaktlista och avverkat några samtal. Nu ska jag gå till tv-rummet där barnen tittar på Curious George…eh, Nicke Nyfiken var det ju.