Nu börjar jag faktiskt sakna Minnesota lite grann. Det känns som att jag har varit borta väldigt länge, trots att det inte ens är två veckor sedan jag lämnade amerikansk mark. Jag saknar motorvägarna, skyskraporna, min LCC, mina kompisar, Target, mataffären, Mall of America, Southdale, 50th & France och ja, jag saknar Starbucks. Jag saknar att sitta och fika och prata i flera timmar eller att bli hälsad “Hi Sandra, how are you? A tall Caramel Macchiato and a chocolate chip cookie?”. Jag saknar baristornas kommentarer när jag är på Starbucks för trejde gången under några timmar. Jag saknar att fara till downtown och känna att det är som att komma till en helt annan värld.

Men jag dras också mellan tre världar. Den på Ljusterö. Den i Edina. Den i Norrbotten. Jag tycker om allihopa. Jag tycker om att vara här i Stockholms skärgård och studera stockholmare (och konstatera att alla fördomar stämmer). Jag tycker om att åka ut med båten. Samtidigt längtar jag bara till fredag, då jag får komma HEM. Stället som på något sätt alltid kommer att vara mitt hem, var än i världen jag befinner mig. Norrbotten. Jag längtar efter att få träffa alla porjusbor och konstatera att allt är som det alltid har varit. Jag längtar efter att fara till Luleå och träffa Elina. Jag längtar efter ljusa sommarnätter som aldrig slutar som det var tänkt…