Luleå in my heart

Stockholms skärgård i all ära, men Luleå är fint det också

Hej vadå rödstick

Luleåkvällen med Elina avslutades som vanligt på Matstället

Bil till Kallax. Flyg till Arlanda. Tåg till Stockholm. Tunnelbanetåg till Danderyds sjukhus. Buss till Åkersberga. Bil och färja till Ljusterö. Jag är lite smått less på att förflytta mig, ja.

Nu är jag alltså tillbaka på Ljusterö och jag saknar redan Norrbotten. Vem vet när jag återvänder dit…

Nu har jag varit på vårdcentralen och undersökt min fot som jag skadade för tre veckor sedan. Den har fortfarande inte blivit bra. Jag kan gå normalt men så fort jag ska göra något ansträngande känns det. Sjuksköterskan trodde inte att det var något brutet utan bara en stukning som kan ta några månader att läka. Hon lindade i alla fall om foten men så fort jag kom hem åkte lindan av. Skillnaden på att ha linda och inte är att med linda känner jag mig skadad.

I söndags vinkade jag av Elina på flygplatsen. Jag sa till henne att det var så skönt att för en gångs skull få lämna av någon och inte åka iväg själv. Sådan tur har jag inte idag. Om några timmar tänker jag “Jahapp, då står jag här på en flygplats. Igen.”. Vi syns på Arlanda strax efter fem…

Idag när jag tittade på Extreme Home Makeover blev jag ganska överraskad när de sa “Idag ska vi till en familj i Minnesota”. Teamet for till förorten Minnetonka där jag har varit och som inte ligger så långt från Edina. I en av öppningsscenerna fick man se när bussen rullade in i downtown och i nästa sekvens utanför Mall of America. Tror ni att jag fick USA-längtan eller vad? Jag vill dit nu!

När det gäller Extreme Home Makeover måste jag säga att jag inte tycker att det är lika imponerande längre. Före jag for till USA tyckte jag att husen i programmet var så gigantiska och fina. Nu tänker jag istället: “Det är ju så där de flesta husen ser ut i USA”.

Just nu är jag i Luleå men imorgon blir det Stockholm igen!

Nu spelar grannarna Thank You med Amy Diamond, så passande…Idag var jag och familjen till Åland och vi åkte med Viking Line dit. I folkmassorna på färjan passerade en tjej och jag tänkte “Åh, hon påminde om Amy Diamond”. Jag reflekterade inte mer över det förrän senare när jag satt i ett lekrum på båten. Jag mötte någons blick och insåg snabbt att det inte var en person som liknade Amy jag hade sett, det var Amy Diamond! Hon satt några meter ifrån mig och plötsligt befann jag mig i mina tankar på finalen av Melodifestivalen 2008 igen. Ni hemma i sofforna satt och tittade på Charlotte Perrelli som sjöng vinnarlåten. Jag stod i Green Room bredvid scenen och skrek i Amy Diamonds öra och undrade hur hon tyckte att tävlingen hade varit. Det är ju sjukt hur mycket man har varit med om egentligen, och hur många kändisar jag och Elina har träffat har vi för länge sedan tappat räkningen på.

För en av de första gångerna i mitt liv måste jag erkänna att jag har hemlängtan. Under hela tiden i USA, när jag var tusentals kilometer hemifrån, hade jag inte riktig hemlängtan en enda gång. Men nu, när jag är i Sverige, får jag faktiskt lite hemlängtan. Som jag skrev tidigare, det är så konstigt att vara så nära, men ändå så långt borta. Jag kan ju tycka att det är lite fusk att under sitt au pair år vara i Sverige i två månader och åka hem flera gånger. Samtidigt är det också jobbigare, för det blir så många avsked, om och om igen. Varje gång jag tar farväl av Norrbotten har jag ingen aning om när jag ser det igen. Om det är nästa vecka, nästa månad eller kanske nästa år.

Torsdag, torsdag, torsdag ekar i mitt huvud nu, då landar jag åter igen i Gällivare på vad som måste vara en av världens minsta flygplatser. Jag hinner dock flänga runt lite till före det. Imorgon blir det en dagstur till Åland med värdfamiljen på en finlandsfärja. På torsdag hinner jag nog med att fara in till Stockholm city också då mitt plan går först vid sex.

FREDRIK: Dah ! Det heter inte Kallax Flygplats längre, det heter numera Luleå Airport ! ;) hahaha.

Jaså, det var nytt för mig. Vilket påhittigt namn, verkligen…

Så där, då var två flygresor till bokade. Jag fortsätter med mitt så kallade “jetset-liv” och flyger iväg till Gällivare på torsdag för vidare färd till Porjus. Det är ju nästan lite exotiskt, om inte annat hade det varit det om jag inte hade bott där. På lördag fortsätter jag till Luleå och på tisdag är jag åter på Ljusterö. Som ni kanske vet har det blivt väldigt mycket flygande det senaste året. Jag är lite lagom less men jag märker att jag har ändrat mina flygvanor.

• Tidigare var jag en sådan som ville vara flera timmar i förväg på flygplatsen. Nu kommer jag ibland i sista minuten och söker vant fram en självincheckning.
• Boardingpass, det var väl inte så noga med sånt. I Luleå lyckades jag tappa det på golvet utan att märka det.
• Säkerhetsgenomgång med flygvärdinnorna, jag säger bara: snark.
• Att gå igenom säkerhetskontrollen utan att det piper är jag inte särskilt duktig på. Jag är nu van att bli tafsad på för av någon anledning använder kontrollanterna inte de mobila metalldetektorerna utan händerna istället. Jag kan aldrig låta bli att skratta när jag står med händerna utsträckta åt sidorna. Däremot tror jag inte att jag ser ut som en terrorist. “Jag vill inte känna så mycket på huvudet så att jag inte förstör din frisyr”, fick jag höra på Arlanda senast.
• Den stora skräcken tidigare var när väskorna skulle komma på bagagebandet. Tänk om inte min skulle vara där eller om mitt bagage skulle komma utspritt över hela bandet? Ny bryr jag mig inte längre utan tar för givet att det är där.

Flygplatser jag har besökt sedan 4 november 2007:

• Kallax flygplats Luleå Airport, Luleå
• Arlanda, Stockholm
• Munich, München
• John F. Kennedy airport, New York
• LaGuardia, New York
• O´Hare, Chicago
• Minneapolis/St. Paul airport
• Schiphol, Amsterdam
• Lapland airport, Gällivare

De flesta flygplatser har jag dessutom besökt flera gånger under denna tid. Rekordet är sju olika flygplatser under sex dagar.

Nu när jag var hem till Luleå fick jag bilder från när Elina var i USA. Här är ett urval, enjoy.

På delfinshowen på Minnesota Zoo

Jag gjorde hjärtpannkakor på Valentines Day

Ser ni mig?

En blandning av smuts, is och salt.

En annan stad jag har en hatkärlek till: New York

Min frihetsgudinna Elina

Jag och min polare Elton

Jag har inte velat länka tidigare då jag tycker att jag har så mycket fjortisbilder där. But here we go, det händer ju ändå så lite i bloggvärlden, så här har ni mina pixboxbilder.

Nu har jag varit i Sverige över en månad och tiden går fort även här. Om lite mer än en månad är jag och värdfamiljen tillbaka i USA igen. Det känns som att mitt år redan är över för att det går så snabbt. Snart måste jag dessutom börja boka resor för min 13:nde månad som börjar den femte november. Till Kalifornien ska jag helt klart, men hur, när och var har jag inte bestämt ännu.

Nästa vecka åker jag nog tillbaka till Norrbotten igen. Familjen ska till Frankrike i några dagar och då känner inte jag för att hänga i Stockholm. Fast en sak är lite dumt, jag har varit i Stockholm i en månad utan att vara i Stockholm. Utan att vara i Stockholms stad det vill säga. Det har bara inte blivit, mest för att jag inte direkt har något att göra där.

Jag är grymt trött men jag tänkte skriva några rader ändå. Jag trodde jag for hem till Norrbotten för att vila upp mig men det blev allt annat än det. Nu är en arbetsvecka på Ljusterö över i alla fall. Trots att jag stupade i säng när jag slutade idag är jag fortfarande trött. Ska lägga mig i sängen och läsa, skönt!

I veckan har jag och barnen badat, badat, spelat fotboll och badat. Senast idag var vi och badade. Jag låg på stranden på en handduk och treåringen satt en meter ifrån mig.

- Aaaaaah, en snake! ropade hon.

Jag började fundera på om jag behövde oroa mig för en riktig orm eller om det bara var en pinne i vattnet hon såg.

- Ah, en snake, en snake, fortsatte hon.

Jag ställde mig upp och såg en orm kringla sig några meter ifrån mig. De två andra barnen kom och tittade på den och tillsammans såg vi den glida till vattnet och simma iväg.

- Jag visste inte att ormar kunde simma, sa barnen och jag instämde.

Efteråt fick vi veta av värdpappan att det var någon slags ofarlig vattensnok, men det var ju inte så lätt att veta då. Speciellt inte för mig som aldrig har sett en orm ute i det fria tidigare. Fästingar, fladdermöss, syrsor (usch va de låter just nu), sniglar och nu ormar. Okej att det inte var en riktig orm men ändå. Det är ett hårt liv man lever här i skärgården med alla dessa saker. Fördelen är i alla fall att det inte finns några björnar!

Idag var det meningen att jag skulle träffa den där baristan som pluggar i Danmark. Men han hörde inte av sig förrän på kvällen och då var det inte så lätt att ta sig från Ljusterö till stan. Det var ju lite synd…

Jag skrev ett mail till min kompis Henna i Minneapolis, och då började jag tänka. Tänka på Minneapolis. Tänka på allt underbart folk som bor där. Jag började även fundera. Fundera på om jag någonsin kommer att träffa alla igen. Fundera på om jag kommer att mötas av en tom lokal när jag går till mitt Starbucks. Fundera på om baristorna tror att jag har dött då jag inte har varit där på en månad nu. Fundera på hur det var en Caramel Macchiato smakar egentligen. Fundera på varför texten övergick till att handla om Starbucks. Men jag saknar så mycket mer saker än bara min älskade kaffekedja. Jag saknar allt.

I nuläget har jag lust att fara till USA och stanna där för alltid. Samtidigt måste jag medge att tankarna på förlängning har bleknat väldigt mycket i samband med att jag kom hem.