Henna skulle hämta mig kring halv tre för att fara på State Fair. Det märks att jag inte har träffat andra au pairer på länge på grund av sverigeresan. Jag gick nämligen upp på övervåningen för att vänta på henne strax före halv tre. Jag glömde ju; au pairer är aldrig i tid. Jag fick ett sms att hon är på väg nu, “a little late”. Jag tillhör ganska ofta undantaget som bekräftar regeln då jag ibland till och med är för tidig, fast visst kommer jag ibland iväg lite för sent jag också.

PERNILLA: Hmm, jag vet inte om det bara gäller APIA men jag fick ett mejl här för ngn månad sedan att man nu kan åka tillbaka. Man måste ha varit hemma i två år först bara. Så kolla det med EF :)

Det hade jag faktiskt inte hört talas om så jag var tvungen att kolla upp det. Tydligen går det att göra det även med Cultural Care, och det verkar som att man inte måste åka med samma förmedling som första gången. Tyvärr tycker jag att två år är lite för lång tid. Jag har nog gått vidare med mitt liv då. Det är heller inte säkert att jag kommer att känna mig så pigg på att åka tillbaka när jag väl kommer hem, eller så är det just det jag gör. Jag börjar bli lite sugen på att plugga i USA men då känns det som att jag måste byta karriär. Journalistutbildningarna i USA är säkert bättre på många sätt men man lär sig att arbeta efter det här landets principer istället för Sveriges. Undervisningen är på engelska vilket jag inte tror att jag skulle ha något problem med men om jag börjar jobba som journalist vill jag göra det på svenska. Nåja, jag är ju ung och har framtiden för mig, eller hur det nu är ni gamlingar brukar säga;)

Den senaste tiden har jag upptäckt bussen. I regel är det enklast att köra bil från stället där jag bor på grund av dåliga bussförbindelser. Men till vissa ställen, som uptown och downtown, är det ganska enkelt då man slipper parkera. Det är lite en annan värld att åka buss. Här i Edina bor det mest familjer som i regel inte är särskilt fattiga. På bussen ser man en blandning av alla möjliga sorteras folk och man inser att alla i Minnesota inte är lattemammor med stora stadsjeepar.

Igår åkte jag till downtown igen. Där öppnar sig också en annan värld då det är mer stadslikt än de andra delarna av stan där jag brukar vara. Det står folk och spelar musik efter gatorna och det sitter tiggare utanför affärerna. Kostymklädda människor springer runt efter en dag på jobbet i skyskraporna. Allt samtidigt som polisbilar, limousiner, bussar och andra fordon trafikerar gatorna. I just looove it! Inget slår heller att betrakta skylinen i solskenet, mörkret och skymningen. Jag har sagt det så många gånger och jag säger det igen, jag verkligen älskar byggnaderna där.

Igår efter jobbet for jag alltså en sväng dit. Det går knappt att röra på sig här utan att bli för varm av solen, men ta det inte som ett klagomål. Just downtown är extra mysigt under sommaren med alla uteserveringar. Igår gick jag dock inte på någon sådan då jag var ensam. På Starbucks gick jag i alla fall så klart. Jag känner ju till och med en barista där också, min treårings stora kärlek. Jag tycker att det är lite ironiskt, han flyttade från Minneapolis för att han hade bott där i hela sitt liv och ville till en annan stad. Staden han istället flyttade till? Saint Paul, tvillingstaden som sitter ihop med Minneapolis.

När jag åker hem från downtown måste jag av någon konstig anledning även ta tåget en bit. Jag satt och väntade vid lightrailen när en kille kom fram. “Hej, min kompis som jobbar där på klubben tycker att du är söt, men han är ganska blyg så därför kom jag fram istället…” Han undrade var jag kom ifrån och när jag svarade “Sverige” tror jag ärligt talat inte ens att han fattade att det var ett annat land. Han verkade lite skum och när tåget kom skyndade jag mig in i en annan vagn än vad han gjorde. Som sagt, downtown är en annan värld.

Idag ska jag förmodligen på State Fair med Henna. Imorgon är det några stycken som ska till Valley Fair, ett nöjesfält en halvtimme utanför Minneapolis. Jag kanske följer dit också. Nu vet jag ett annat ställe som ska få dagens första besök av mig…

Igår fick jag mailet som jag utan att veta om det, fasat för. “We hope that you are enjoying your year in the United States! It is time to start thinking about your return home.” Det är nämligen dags att boka flygbiljett hem. 12 september är min deadline för detta. Jag har bara nio veckor kvar av mitt au pair år, var tog de där andra 43 veckorna vägen? Det var ju nyss jag satt vid det här köksbordet och käkade pizza min första kväll i huset. Det är sjukt vad tiden går snabbt. Jag har ångest inför att fara hem till Sverige. Jag vill inte.

Jag har fortfarande tid på mig att förlänga men problemet är att jag är så trött på au pair grejen. Jag behöver en paus från det. Skulle jag förlänga är det dessutom i en annan stat och det skulle kännas konstigt då jag har börjat gilla Minneapolis så mycket. Att helt börja om på nytt, med en ny familj och med nya vägar att köra vilse på, skulle visserligen vara spännande, men inget jag känner för nu. Det är synd att det med visumreglerna bara går att vara au pair en gång i USA. Hade det varit under en annan tid på året hade jag kanske gjort det, men nu är det så många saker jag skulle missa i Sverige under de sex kommande månaderna efter jag kommer hem.

Samtidigt är det nog så kul i Minneapolis just nu för att jag vet att det tar slut snart. Dessutom är vädret underbart och solen gassar utomhus med 25-gradig värme fast klockan inte ens är tolv på dagen ännu. Jag har upptäckt en fantastisk sommarstad men som kommer att övergå till ett kallt vinterställe lagom till jag far hem. För fara hem måste jag ju göra någon gång, men en dag kanske jag flyttar tillbaka, vem vet…

Jag for ut med bilen när jag slutade jobba idag. Jag ringde Henna och frågade om hon ville följa med på en fika. När jag kom till hennes hus visade det sig att Priscilla och Tiina också var där. Det är lätt att missförstå varandra när “du” och “ni” betyder samma sak på engelska. Men det var bara trevligt med lite fler personer. Priscilla som är från Nya Zeeland har jag inte sett på länge och Tiina är en ny finsk au pair som jag aldrig hade träffat tidigare. Vi for på Starbucks och fikade så klart. Jag är lite besviken för deras kaksortiment är väldigt dåligt just nu. Tidigare hade jag aldrig varit med om att chocolate chip cookies inte funnits men nu finns det aldrig när jag vill ha en. Har inte ätit en sådan på över två månader.

Det är lite kul för varje gång jag säger att jag bor i en svensk familj och att jag bara pratar svenska hemma får jag alltid höra “But your English is so good!”. Nu märker jag själv att det går lite sämre med engelskan när jag bara har pratat svenska i två månader. Det är konstigt för så fort jag är med en som har engelska som modersmål skärper jag till mig. När jag bara är med Henna förstår jag knappt vad jag själv säger ibland. Priscilla har engelska som modersmål men hon har ganska rolig accent.

Efter Starbucks for vi vidare till Target. Det var mest för de andras skull, jag hade inget behov av att fara dit. Efter det skjutsade jag hem dem. Alla vi bor i närheten av samma gata men här är ju gatorna så långa och det betyder inte att vi har gångavstånd till varandra. Nu är jag grymt trött, vet inte om det fortfarande är jetlaggen men sängen lockar!

I måndags kom Carro och hämtade mig och vi for till Ullis, en av de svenska nya au pairerna. Hennes familj har jag träffat förut för de är kompisar med min värdfamilj. Både jag, Carro och Ullis har svenska eller halvsvenska familjer. Det finns som sagt mycket svenskar i Minnesota. I alla fall så for vi och hämtade Ullis som bor i närheten av Southdale. Vi skulle fara och fika och ungefär så här lät det när Carro stannade bilen:

- Sandra, det här kan komma som en chock för dig, men vi ska inte på ett Starbucks.

Jag tittade ut och till min förskräckelse såg jag ett Caribou Coffee. Äh, jag kom ju hit för att prova nya saker. Det var nog dags att prova Caribou Coffee då jag aldrig hade gjort det tidigare. Det fanns inte lika mycket att välja på som på Starbucks men jag tog en White Chocolate Mocha som var helt okej. Trevligast var ändå sällskapet. Det gick att sitta utomhus så vi satt där ute i mörkret och snackade ett bra tag. Det märks att de andra har varit här över sommaren och är vana vid värmen. De började klaga på att det var kallt. Själv satt jag där i linne och berättade för dem hur varmt jag tyckte att det var. Det är ju ändå trots allt kring 20 grader på kvällen här. Ikväll kom det dock en skur, eller som de sa på radion för några dagar sedan “…och på onsdag får vi äntligen lite regn.”

Igår drog jag iväg till downtown med bussen. När jag satt och väntade på den ringde Henna och hon bestämde sig för att hänga med. Vi möttes därför utanför Target i downtown. Vi gick in på Target och handlade lite grejer och sedan var det dags att äta. Vi gick till en restaurang i utkanten av downtown och åt på en asiatisk restaurang. Det började bli sent och en ny arbetsdags nalkades och vi for sedan hem. Jag åkte med samma buss som Henna och tanken var att byta buss vid henne då min linje går förbi hennes område. Men när vi kom fram till henne visade det sig att det inte gick några bussar till Edina vid den tiden. Det är ganska smidigt att åka buss till downtown då det är krångligt och dyrt att köra och parkera där. Nackdelen är så klart att där jag bor är inte kollektivtrafiken särskilt utbrett då det mest är familjer här som bara kör bil. Det slutade med att Henna fick skjutsa hem mig och det var ju tur det! Vi ska se till att ta oss till uptown någon dag också då det är ett ställe vi sällan far till. I helgen ska jag dessutom försöka fara på Minnesota State Fair, en slags festival som är jättestor för minnesotaborna. Det verkade som att de svenska tjejerna hade några planer på att fara dit så vi får se.

Vid närmare eftertanke har Minnesota det perfekta vädret, för mig. Jag älskar både vintern och sommaren. Det var visserligen en olidlig vinter. Fryser man redan när man är inomhus, vad gör man inte då när man går ut och det är -20 grader? Men efter snö kommer solsken och jag har insett att det är en riktigt fin sommar här. Enligt mig började sommaren i början av april och kommer förmodligen att sluta i oktober/november. Jämför det mot sommaren i Norrbotten som brukar sträcka sig från juni till augusti. Det är dessutom så mycket varmare här, varje dag. Nu har jag ju inte varit här hela sommaren men om jag hade varit det tror jag att jag hade varit ganska tacksam över att man får ett avbrott från hettan när vintern kommer.

Jag hade absolut kunnat tänka mig att bo här på andra sätt än som au pair. Det finns lite grann av allt i Minneapolis. Det är en storstad samtidigt som det känns som en småstad. Problemet är att det inte bara är att flytta till USA. Jag måste i princip antingen plugga, ha ett jobb som betalar ett jobbvisum, vinna på green card lotteriet eller gifta mig. Plugga vore kul men känns onödigt när det nästintill är gratis i Sverige. Vad jag skulle jobba med vet jag inte då det måste vara en tjänst där man är högt uppsatt. Att vinna på lotteriet känns inte så troligt. Gifta mig….eh, finns det nån frivillig amerikan? Skämt åsido, även om jag skulle kunna tänka mig att bo här vet jag inte om det är något jag egentligen vill då jag har mitt liv i Sverige.

Äntligen har Starbucks återgått till sina vanliga muggar igen istället för de fula med brun logga de körde på ett tag. De här har dessutom ett citat på varje.

Jag lovade ju tidigare att visa bilder på min dator, vilket jag aldrig riktigt gjorde, men så här ser den ut:

När Elina var här i USA berättade jag för henne om Vitaminwater. Jag hade aldrig själv smakat det men jag sa att jag hade läst att bland annat Madonna brukar dricka det. Elina tyckte då att vi också skulle prova det och vi köpte varsin flaska. Till skillnad från när jag var yngre är jag inte längre så förtjust i läsk men nu brukar jag köpa Vitaminwater istället för det är rätt så gott. Om inte annat är det nyttigare än dricka. Som man hör på namnet innehåller det massor utav vitaminer, även om jag tvivlar på att kroppen tar upp särskilt mycket av det. Det finns ganska många olika smaker, själv kör jag oftast på den rosa flaskan förstås. Den smakar ungefär som svagt blandat saft.

Nu är jag alltså på amerikansk mark igen och det känns underbart. Jag hade tänkt att skriva redan igår men jag kan inte koppla upp mig på husets wireless så jag snor av grannarna istället men det är väldigt segt.

Resan till USA började klockan sex igår på morgonen i Djursholm. Jag och värdfamiljen sov över hos morföräldrarnas hus i stan. Strax efter sju åkte vi taxi till Arlanda och jag befann mig återigen på en flygplats. Vi åt frukost på Arlanda och kvart i tio lyfte planet till Amsterdam. Jag börjar känna mig riktigt hemma på den flygplatsen nu. När vi landade hade vi två timmar på oss innan avgångstiden till USA. Det tog ganska lång tid att komma till gaten och vi hann inte göra så mycket annat än att gå igenom ännu en säkerhetskontroll, passkontroll och bli intervjuade om vårt bagage. Därefter klev vi äntligen på planet med destinationen Minneapolis/St. Paul airport. En nio timmar lång flygning hade vi framför oss. Trots att jag är spyless på att flyga gick det rätt så bra. Jag såg på “What happens in Vegas” även om jag redan har sett den på bio. Jag försökte sova ett tag men min förmåga att sova på flygplan är inte den bästa när det gäller långflygningar och jag sov inte ens en minut.

Vi gick ner för landning och jag såg vårt område där vi bor från luften. Det var ganska häftigt. Det var mycket turbulens ovanför Minneapolis och därför gjorde piloten en hastig inflygning. Vi flög ganska länge ovanför landningsbanan och det blev en kraftig inbromsning men det gick bra. Jag skyndade mig ut från planet till flygplatsen för att komma långt fram i kön. Till skillnad från värdfamiljen har jag inte grönt kort och därför brukar det ta längre tid för mig. Jag avancerade fram ganska snabbt och var nästan först i kön för inträde till landet. Jämfört mot i New York var kontrollanten grymt trevlig. Han småpratade och jag vet inte om det ingick i “intervjun” men han undrade om jag hade pojkvän och rådde mig till att inte skaffa det när jag svarade nej. Jag fick lämna fingeravtryck men jag tror faktiskt inte att han fotade mig vilket de brukar göra. Jag kom i alla fall lätt in i landet och väntade på värdfamiljen som kom strax därefter.

Vi gick ut från flygplatsen för att vänta på att värdmamman som redan var i Minneapolis skulle hämta oss. Fy vilken värme som mötte oss! Det var så fruktansvärt varmt och fuktigt att det var som att kliva in i en ångbastu och då var det ändå mulet. Vi packade in oss i bilen och begav oss hemåt. Det kändes verkligen som att komma hem. Trots värmen känns inte Minnesota som utlandet för mig längre. Vi kom fram till huset och jag hann nog vara hemma i femton minuter innan det bar iväg till Starbucks. Jag gick dit med ett fånigt flin på läpparna. Jag hade ju inte sagt något till baristorna förutom till några att jag skulle åka till Sverige i två månader. Men det verkar som att ryktet hade spridit sig för de som arbetade då visste om det eftersom de hade haft kontakt med baristan som var i Danmark och pluggade. Han har också kommit tillbaka nu för den delen, men jag tror inte att han jobbar kvar på Starbucks nå mer. Tyvärr är det många som har slutat från “mitt” Starbucks och det har förlorat charmen lite grann då det inte finns så många roliga kvar. En Caramel Macchiato beställde jag så klart, bara för sakens skull då jag inte alls var sugen på en.

Henna har besök av sin tvillingsyster här men hon ska åka hem idag. För att hinna träffa henne var jag alltså tvungen att göra det igår. Henna, hennes syster och en annan finsk au pair var på väg att fara ut och klubba i downtown. Jag var lite sugen att leva rockstjärneliv och följa med men av erfarenhet vet jag att det inte en hit att resa så länge och festa direkt efteråt. Jag for därför bara en sväng till Hennas hus så jag hann träffa dem där en stund. När jag kom hem gick jag och la mig då jag hade varit vaken i nästan 24 timmar.

Jag vaknade klockan fyra på morgonen. Då var även två av barnen vakna och satt och lekte i vardagsrummet. Jag försökte somna om men det gick inte. Jag duschade och packade upp istället. Klockan åtta gick jag till Starbucks igen och nu var det andra baristor, en ny, två som jag inte brukar prata med så mycket och en som jag brukar prata med. “Hi Sandra, it´s been forever!” sa hon till mig och jag kunde bara hålla med. På hemvägen gick jag förbi mataffären och köpte tre tidningar. De kostade ungefär 10 dollar, nästan lika mycket som en tidning gör i Sverige. It´s great to be back!

Nu drar det ihop sig. Jag har inte lämnat Ljusterö men i mitt huvud har jag redan tagit farväl av det. Imorgon lämnar jag ön och det känns inte alls vemodigt. Jag kommer med all sannolikhet komma tillbaka en dag, för att hälsa på.

Imorgon natt sover vi över i morföräldrarnas hus som ligger närmare stan. Fredag morgon bär det återigen av till Arlanda för att ännu en gång flyga. Stockholm-Amsterdam-Minneapolis, så ser resan ut innan jag återser mitt älskade Minnesota. Jag kommer förmodligen inte att hinna skriva mer på bloggen, så kära bloggläsare, vi syns i USA!