Nu kan jag snart lägga till “bo i Stockholms skärgård under två månader” till min meritlista. Jag har redan klankat ner nog mycket på Stockholm så det är nog bäst att jag inte säger så mycket. Min uppfattning har nämligen inte ändrats särskilt mycket. Att bo i Stockholm kanske jag skulle kunna göra om det gällde ett jobb eller så, men en sann stockholmare kommer jag aldrig att bli. Under min vistelse här har jag bara varit in till stan en gång “på riktigt”. Jag gick genom Gamla Stan och det ösregnade. Det var ju tur att pridefestivalen fanns som lyste upp stan med färger.

I grund och botten handlar det nog mycket om att jag inte känner särskilt många här. Jag är van att gå ut på stan och känna igen stora delar av folket som finns där. Som jag skrev tidigare, i USA hade jag ingen hemlängtan, men det har jag här. Trots att detta är mitt hem. I alla fall mitt hemland. Jag känner mig mer ensam här än i landet på andra sidan Atlanten. Fast då är jag ju också strandsatt på en ö.

Jag tycker synd om er sörlänningar också. För att ni har fästingar som plågar er. Jag har aldrig ansett att det är en frihet att kunna lägga sig ner direkt i gräset och bara njuta. Förrän nu. Det vågar jag inte här, och tack och lov har jag än så länge sluppit de äckliga små krypen på min kropp. Det har inte mina värdbarn.

Godnatt, Stockholm!