Det börjar kännas riktigt höstlikt ute nu. Hösten är ganska tråkig men med mörkret kan den vara ganska mysig också. Förhoppningsvis slipper jag i alla fall se snö förrän i slutet av november eller början av december. Tror jag. Jag mailade för kul skull och hörde om det går att förlänga trots att jag är i Sverige. Min deadline är 22 augusti för en ny familj men Cultural Care sa att jag hade till 5 september på mig. Det är en del pappersarbete jag måste fixa på plats i USA i så fall. Jag tror ju inte att det är någonting jag kommer att göra men jag lämnar alla dörrar öppna tills jag är tillbaka i Minneapolis och kan känna efter.

Jag kommer hur som helst att lämna mitt älskade Minnesota i november. Det känns inte som att jag har något mer att hämta där som au pair. Jag längtar grymt mycket tillbaka men jag vet att vardagen snabbt infinner sig och det finns inte särskilt mycket nytt att upptäcka. Jag hittar ju till och med där mer eller mindre nu! Men jag vet att dagen jag lämnar Minnesota för gott kommer att bli en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag brukar inte ha svårt för avsked och jag är ofta en känslokall människa men jag erkänner att det blir tufft. Jag vet inte när jag återvänder och när jag väl gör det kommer det aldrig att bli på samma sätt. Jag kommer att lämna bakom mig så många människor som jag aldrig mer kommer att se igen. Jag kommer att lämna mina värdbarn som har varit en så stor del av mitt liv under ett år. Jag kommer alltid att komma ihåg dem. De kommer alltid att betyda mycket för mig samtidigt som jag vet att minnet av mig kommer att blekna i takt med att de får nya au pairer. Jag vet att jag inte borde tänka på sånt här nu, när jag ändå har drygt tre månader kvar, men det är så svårt att låta bli.

Var vägarna sedan bär efter november har jag ingen aning om. Om jag känner mig färdig med USA och åker till Sverige stannar jag hemma till efter nyår. Därefter kanske det finns någon ny värdfamilj till mig någonstans i Europa eller någon annan del av världen.