“We are going to call 911!”
Som rubriken antyder slutade mitt och treåringens besök i inomhuslekparken inte som det var tänkt. Eftersom det regnade ute bestämde vi oss för att fara dit och leka. Treåringen klättrade upp i lekhuset. Vi hade inte varit där i mer än tio minuter innan hon kom ner igen och gick mot mig. Jag såg henne inte först, men sedan såg jag i ögonvrån hur hon ramlade framstupa nedanför där jag satt. Hon ramlade med huvudet mot kanten på en bänk. Jag var snabbt nere och tog henne från en man som redan hade lyft upp henne. Först var hon knäpptyst, för att sedan brista ut i världens gråt. Jag tittade på hennes panna och såg en blå bula lika stor som en golfboll. Den uppstod bara några sekunder efter fallet. Hon lugnade snabbt ner sig och en kvinna kom och frågade om hon skulle hämta ett ispack vilket jag ville. Vi kylde ner svullnaden och bar upp henne till Edinborough Parks reception. De andra tyckte att det var läskigt att bulan uppkom så snabbt och tyckte därför att vi skulle ringa 911 eftersom det handlade om en skallskada. Jag hade redan ringt värdpappan men var på väg att ringa igen för att berätta att ambulanspersonalen skulle komma och titta på henne. Jag hann inte mer än att ta fram telefonen innan jag hörde “De är här nu!”. Det tog bara några minuter från samtalet till att ambulansen var på plats.
Ambulansförarna kom in och tittade på treåringen och pratade med mig. “Var slog hon sig?” frågade en av männen. “Det är väl ganska uppenbart?”, sa en från personalen som trodde att han menade var på kroppen och inte platsen. Bulan var ju som sagt rätt stor. Treåringen verkade okej och höll sig lugn. Jag tror att hon (och jag) tyckte att det var rätt spännande. Ambulansförarna var där i drygt en halvtimme men de konstaterade snabbt att de inte behövde ta in henne. De fyllde i lite papper och sånt. De behövde inte ta mina uppgifter men däremot fick jag skriva under ett papper. Jag skrev i princip under på att det var på mitt ansvar att inte ta henne till sjukhus. Eftersom det inte verkade livshotande var det så klart det de rådde oss till att inte göra också. Eftersom de inte tog med henne behövde vi inte betala något. Hade hon åkt ambulans till sjukhuset hade det blivit väldigt dyrt då man måste stå för alla kostnader för sjukvården i USA.
Här tillhör ambulansen brandkåren. Jag tror att ambulansförarna är specialiserade på sin sak men de har samma station och likadana uniformer som brandmännen. En av ambulansförarna gick och hämtade en teddybjörn klädd i brandkläder och gav till treåringen. Hon älskar gossedjur och blev så klart glad över nallen. Jag pratade lite med ambulansmännen om au pair livet och och sedan for de därifrån. Vi gjorde samma sak strax därefter. Treåringen var på glatt humör efteråt och berättade till alla hur en av ambulansmännen busade med henne och kittlade henne.

Här börjar bulan få en mer neutral färg, det är tur att luggen täcker den.

Med sin nya kompis firefightern
Självklart var alla väldigt hjälpsamma under olyckan. Kvinnan som hjälpte oss i början var till och med beredd på att fara och hämta värdpappan om det skulle behövas. Nu var det ju faktiskt inte så allvarligt. Nu har jag faktiskt ändrat karriär igen. Jag blev lite sugen på att bli ambulansförare. Att hålla lugnet i alla situationer är i alla fall något jag är bra på.
