Nu sitter jag här ihopkurad i en soffa på Starbucks. Jag köpte ett Starbucks card bara för att få gratis wireless. Jag hade så klart ett kort sen tidigare men det har jag limmat fast i en liten scrapbookingbok. Det blev en extra shot med espresso i min drink ikväll, jag är trött. Att gå och lägga sig tidigt är tråkigt, dessutom har jag sovmorgon. Baristan blev dock förvånad när jag la till en extra shot, han frågade om jag hade mycket att göra. Han tänkte förmodligen på pluggning då jag har min dator med mig, fast i själva verket är det väl bloggning jag sysslar med. Jag funderar på att boka flygbiljetter till Cali också.

Det här stället känns verkligen som ett andra hem, speciellt nu när det inte är så mycket folk här. I främre delen av lokalen sitter två tonåringar och pluggar, förmodligen elever från high school. Det sitter en man med en laptop också, undra om jag inte har pratat med honom någon gång faktiskt. Jag tror att det var honom treåringen charmade en gång när jag var här med henne före sommaren. Jag sitter bredvid en liten bokhylla med barnböcker. Av erfarenhet vet jag att det ligger en bok med Curious George där. Jag tror allvarligt talat att jag kan den utantill, treåringen också.

Jag blir galen på alla förfrågningar om förlängning från Cultural Care. Det känns som att jag måste fatta ett beslut varje gång de frågor om jag vill förlänga, och det är lika jobbigt att säga nej varje gång. Idag ringde en kvinna från kontoret i Boston och frågade om jag ville förlänga. Jag svarade nej. Senare såg jag att jag hade fått mail från Cultural Care angående att det är sista chansen för förlängning nu. Min LCC hade också skickat ett mail:

HI Sandra,

Have you thought about extending? 6 months perhaps?

Om jag har tänkt på förlängning? Självklart. Innan jag for till Sverige i somras var jag 99% säker på förlängning. Men jag visste att saker kan förändras när man kommer hem, och det gjorde det. Det är inte det att jag inte vill förlänga, men jag måste gå vidare i livet. Jag kan inte vara au pair för alltid. Det känns som att jag lämnar Minnesota just när det börjar bli som roligast, men det kanske är just då man ska ge sig av?

Så där jag, jag hann med allt men det blev en sen kväll. Vid sju for jag och mötte Caroline och Johanna vid Carros Starbucks. Vi satt ute och pratade och halv nio for jag vidare till Henna och hämtade henne. Jag for från ett Starbucks till ett annat för nu blev det ett besök på mitt alldeles egna Sbux. Henna hade med sig datorn och vi bokade allt som behövdes bokas till helgen då vi ska åka buss till Chicago.

Jag har läst om Carolins försvinnande i svenska medier, fy va hemskt. Det är ju dessutom i mina trakter. Stenbron där hon försvann har jag varit till flera gånger med min farmor och farfar.

Det är ju typiskt att alla saker ska hända på samma dag. Jag måste boka resan till Chicago med Henna, fika med Caroline och nu ville familjen att jag skulle ta hand om barnen en stund nu på kvällen. Det hjälper ju inte direkt att Henna och Caroline inte går ihop så det går inte att träffa dem samtidigt. Nåja, det löser sig, det gör det alltid…

Igår blev det ingen bloggning för jag var så trött att jag la mig klockan åtta och somnade klockan nio. Det är nog förkylningen som sätter sina spår. Var inte ens till Starbucks igår, det säger väl en del. Det blir däremot Starbucks ikväll, dock Carros för där kan man sitta ute. Det är strålande väder idag.

Så där, nu börjar saker ordna upp sig och jag har snart inte lika många saker att ta itu med. Tidigare oroade jag mig över att jag inte fick tag i min LCC och kunde signa in mig för förra månaden men jag kunde göra det idag istället som tur var. Jag har även äntligen signat upp mig för en helgklass. Jag har bara pluggat tre credits och för att fullfölja au pair programmet måste man plugga sex. Ikväll registrerade jag mig för helgklassen och blev 349 dollar fattigare på något som inte är så kul att spendera pengarna på. Värdfamiljen måste sponsra med 500 dollar till studier och jag har redan använt 450 av dessa till min psykologiklass. Jag får därför betala nästan hela helgklassen med mina egna pengar. Jag hade nog egentligen kunnat strunta i att ta den. Jag betalade ingen deposition när jag sökte till Cultural Care och riskerar därför inte att förlora den. Det känns ändå som att jag vill fullfölja au pair programmet bara för att komma hem och veta att jag gjorde det.

Komma hem ja. Jag skriver ju alla dessa sentimentala inlägg om hur jag älskar livet här och hur sorgligt det blir att komma hem till Sverige. Självklart blir det ju roligt också! Kanske inte lika roligt som om jag hade varit borta i ett år och kommit hem för nu var jag ju hemma för bara några månader sedan. Men det blir kul att få leva sitt gamla liv ett tag och framför allt hinna umgås med alla på riktigt och inte bara i några dagar. Det verkar dessutom som att jag i princip bara hinner hem och lämna väskorna och sedan sticka iväg en weekend till London med familjen. Mycket resande under de här tolv månaderna alltså. Nästa helg blir det nog Chicago också. Jag, Henna och kanske Tiina åker buss dit fredag kväll och är hemma måndag morgon. Blir nog kul. De svenska tjejerna ska till South Dakota nästa vecka. Jag hade gärna följt men de far redan på fredag morgon och de har hyrbil så det är nog en dyrare resa. I november blir det ju Kalifornien men jag har inte bokat flygbiljetterna än. Det är en sak jag har kvar på min att-göra-lista. På min lista just nu står det “Gå och lägga sig” då det är arbetsdag imorgon. God natt!

Idag var det dags för au pair möte igen. Jag var chaufför som vanligt. Så här såg vägen dit ut:

• Jäkta ut i bilen lite försent än vad det var tänkt.
• Fara till Wells Fargo för att ta ut pengar i deras drive thru bankomat.
• Köra vidare till nästa drive thru men denna gången Starbucks för att beställa ni vet vad.
• Köra en bit och inse att jag kommer att vara för tidig. En dålig egenskap om man ska träffa andra au pairer.
• Ringa till Henne och be henne tinga Tiina och säga att jag är där. Men Henna hade sagt till Tiina att jag skulle komma redan 12.40 och därför behövdes inte det.
• Vänta utanför Tiinas hus i tio minuter och inse att hon inte alls förväntade sig att jag skulle komma 12.40.
• Ringa Henna igen och be henne ringa Tiina och säga att jag är där (ja jag såg till att ta Tiinas nummer jag också senare under dagen).
• Tiina kommer och köra vidare till Henna.
• Vänta på Henna som skriver ner vägbeskrivningarna.
• Köra ut på motorväg 35W North.
• Babbla för mycket och missar avfarten.
• Hamnar i downtown.
• Med min förmåga att snabbt vända riktning är vi några minuter senare på rätt väg igen.
• Ankommer till mötesplatsen fem minuter för tidigt.

Dagens möte var på Mississippi River med en flodbåt. På plats träffade jag Carro och Ullis. Jag är ju lite mittimellan när det gäller Carro och Henna för de är inte kompisar länge, om än inte ovänner för det. Men jag umgicks ändå både med svenskorna och finskorna under mötet. Ullis är lite besviken på mig. Hon har hört talas om hur rosa jag brukar vara och de gångerna jag har träffat henne har jag inte varit rosa alls. Jag lovade henne att nästa gång jag träffar henne, då ska jag vara rosa. Det är nog dags att gå ur min orosa period nu. Idag var jag klädd i grått med vita detaljer, jag matchade vädret faktiskt.

Bottenvåningen på båten

När det gäller båtturen vet jag inte om den var så mycket att hurra för. Vi åkte båt på en sträcka på en kilometer eller nåt sånt. Först for vi igenom en sluss, bara för att vända och sedan fara igenom slussen igen. Men visst, det var ganska kul att se downtown by water. Jag fick också träffa några au pairer som det var länge sedan jag såg. Jag är fortfarande lite förkyld men det börjar gå över. Jag har kvar lite irritation i mina ögon. Det är ganska svårt att förklara för andra människor att mina ögon gråter av sig själva. Eller som vid ett tillfälle i båten. “Sandra, are you crying?” frågade Ana Maria och alla blickar vändes mot mig där jag satt och torkade tårar ur ögonen och försökte övertyga de andra om att jag inte alls grät.

Henna deppar över vädret

Henna och Tiina

Jag går runt och funderar så mycket nu för tiden. Just nu på min existens i USA och hur det blir med den. Hur kan man inte älska ett land där det går att köpa världens coolaste rosa cykel på Target för 900 kronor? Hur kan man lämna ett land där världens coolaste rosa cykel kostar 900 kronor? Okej, ja jag har snöat in mig på den där cykeln för att det är meningslöst att köpa den nu men det finns så många andra saker som jag också tycker om. Som jag sa till Henna: På ett sätt ångrar jag att jag for hit. Tidigare visste jag inte bättre. Självklart skulle jag inte på något sätt göra det ogjort. Men nu har jag helt plötsligt fått två länder att välja på och det svåra är att jag måste välja bort ett av dem. Det finns ett jag måste lämna. Sverige eller USA?

Det är ju inte bara att flytta hit utan ska jag göra det måste jag verkligen gå in i det. Jag måste plugga i flera år för att sedan eventuellt börja jobba här. Jag blir alltså “fast” i landet i flera år även om jag skulle kunna vara mycket i Sverige också då loven är mycket längre. Just nu har jag spanat in en skola där man som svensk kan tillgodoräkna sig sista året på gymnasiet och därav gå ett år mindre för att få det som kalas “Bachelor´s degree”. I vanliga fall måste man plugga i fyra år och även läsa grundämnen men på den här blir det bara tre år istället. Skolan ligger utanför Seattle och det var ju inte riktigt dit jag hade tänkt söka mig. Och andra sidan hade jag aldrig några planer på att jag skulle hamna i Minneapolis och se hur mycket jag älskar det här stället trots att det inte stavas K-a-l-i-f-o-r-n-i-e-n som är de flesta au pairers drömställe att hamna i. Helst skulle jag vilja plugga här men jag har inte hittat något bra program. På skolan utanför Seattle får elever från de nordiska länderna dessutom gratis boende och mat värde 7500 dollar per termin. Det betyder inte att det är billigt att gå där för den delen. Någon som vill sponsra med si så där 540.000 kronor i studieavgift?

Äsch, jag tänker för mycket. Jag måste komma hem till Sverige och känna efter innan jag börjar planera något. På tal om Seattle ska min brorsa dit snart för att jobba på ett kryssningsfartyg i några veckor. Ascoolt, synd att jag inte kan träffa honom bara. Nu ska jag titta på High School Musical 2 och samla energi inför au pair mötet imorgon.

Nu har jag skickat iväg önskemål om flygdatum hem till Sverige. Det kändes grymt jobbigt kan jag säga. Datumen jag önskade var:

1. 20 november
2. 24 november
3. 25 november

För att boka på en fredag, lördag eller söndag tillkom en avgift och därför är datumen inte efter varandra. När jag kommer tillbaka till Minnesota efter Kalifornien kommer jag att ha mellan tre till sju dagar på mig att säga hejdå till allt och alla här.

Igår var jag och fikade med de svenska tjejerna. Vi satt utomhus även om de andra klagade på att det var kallt. När jag kom hem vid niotiden på kvällen var det 18 grader ute. Idag hade jag tänkt att följa med ut med de finska tjejerna men jag känner inte riktigt för det med tanke på det skick jag är i. Jag har ju sådana problem med ögonen när jag är förkyld att det ser ut som att jag har gråtit i en vecka.

Jag måste skriva några rader, för som jag berättade åt mina kompisar, bloggen är ett sätt för mina släktingar att se att jag lever. För det gör jag, om än med en förkylning i kroppen som jag hoppas inte bryter ut. Igår åkte jag “hem” en sväng. Jag och finska tjejerna for till Ikea. Jag har inte varit där på flera månader.

Nedräkningen fortsätter. Det är ju nu mindre än åtta veckor kvar av mitt au pair år men det är mer än åtta veckor kvar i landet. Jag måste verkligen se till att boka min flight hem snart, jag har bara två dagar på mig innan deadlinen går ut. Just nu är jag väldigt sugen på att plugga på college i USA, men vi får se hur jag känner med det när jag kommer tillbaka till Sverige.

Idag blev det downtown med Henna och Priscilla. Vi hade väl ingen speciell anledning för att fara dit mer än för att bara umgås. Det börjar bli lite mer folktomt där nu när sommaren är över. När vi klev av bussen gick vi till Starbucks. Tjejerna måste tycka att jag är knasig när jag till och med började prata med en av baristorna där som jag känner. Det hade tydligen varit asmycket folk i downtown tidigare i veckan på grund av konventet. Synd att jag inte märkte något av det på plats. Vi fortsatte vidare till Target och sedan gick vi och åt (på samma ställe som vi var på mamma och Josse). Vädret var rätt så okej, det gick att sitta ute i alla fall.

Det är lustigt för jag när jag pratar med folk får jag det att låta som att jag ska fara hem till Sverige i november, jobba ett tag och sedan komma tillbaka hit igen. Jag försöker inte lura dem. Jag försöker att lura mig själv. Att jag ska tillbaka hit är inte alls något jag har bestämt, inte ens har framskridna planer på. Det känns bara så hemskt att fara hem och veta att jag aldrig kommer tillbaka mer än för kortare besök. Jag tänker på det dag och natt. Jag vet att jag ändå har över två månader kvar innan jag lämnar landet men jag vet också hur fort tiden går. I fredags var det tio månader sen jag kom till USA.

SOFIA: Hej! Jag har också funderat på de här sun- treck resorna för min 13 månad. Men jag har hört att i många av dem ingår camping, så jag undrar hur du kommer att bo? :)

Jag kommer inte att bo i tält i alla fall! Hotell, hostel och stugor är det som gäller för min resa. Enligt min LCC är Suntrek att rekommendera före TrekAmerica. Au Pairer får dessutom 20% rabatt så det är ett bra alternativ för din sista månad.

Det blev en dag med tjejerna igen. Vid tolvtiden tog jag bilen och for till Mall of America. Inte mitt val av ställe precis. Jag försöker att inte shoppa så mycket före jag har betalat allt jag behöver betala med resor och studier och sådant. Att fara till MoA är väl då inte det bästa alternativet men det är inte som att man säger nej. Jag mötte Tiina, Henna och Priscilla. Jag klarade mig ganska bra från shoppandet förutom ett par skor då. Jag köpte mina första högklackade skor i USA. Jag har mest bara gått i flats det senaste året. Priscilla var tvungen att lämna oss efter ett tag då hon skulle jobba. Vi andra stannade ett tag till och min “Att köpa”-lista blir bara längre och längre. På hemvägen blev det en fika så klart. Tiina undrade hur det kom sig att jag kände alla baristor. Hm, kan det ha att göra med hundratals CM:s?

Nu har jag bokat min SunTrek-resa för min sista månad. Den ser ut så här:

Dag 1: Välkomstmöte i Los Angeles. Shopping och sightseeing i Hollywood och Beverly Hills. Vidare färd mot San Diego för att hänga på stranden och besöka “Old Town”.

Dag 2: Köra genom öknarna i norra Kalifornien. Stanna i Joshua Tree National Park och sedan korsa Colorado River för att komma till Kingman i Arizona.

Dag 3: Fara till Grand Canyon.

Dag 4: Köra efter Route 66 till Las Vegas och spendera natten där.

Dag 5:  Åka till en av världens varmaste öknar: Death Valley.

Dag 6: Åka tillbaka till kusten till Monterey Bay och sedan vidare till San Francisco.

Dag 7: Sightseeing och shopping i San Francisco.

Jag funderar även på att stanna några nätter först i L.A och sedan i San Francisco. Min sista arbetsdag är 4 november och trekresan är 9-15 november. Jag flyger tillbaka till Minneapolis från San Francisco, spenderar några dagar här och säger hejdå till alla innan jag flyger hem till Sverige.

Igår var jag och finska tjejerna och såg på The House Bunny på bio. Den var rätt så bra, speciellt om man gillar Girls of the Playboy Mansion. Vi såg den på Southdale och vi hade en timme på oss innan den skulle börja när vi kom dit. Vi gick därför runt lite i köpcentret. Tiina shoppade en del, jag spanade mest in massa saker jag ville köpa. Det börjar komma in mycket fina höstkläder nu. Problemet är att det inte känns så höstlikt ute än. De senaste dagarna har det varit lite kallare men det är inte som att löven börjar falla av träden.

Idag jobbar jag kväll och börjar därför först klockan ett. Jag tog mig en sovmorgon til strax efter tio. Jag gick då till mataffären och köpte två tidningar då det kommer nya veckotidningar varje fredag. Starbucks var också ett måste. “A tall Caramel Macchiato, Sandra is on her way!” hörde jag av “bossen” när jag öppnade dörren. I am sure gonna miss them!

Nu försöker jag ringa hem, har varken pratat eller skrivit med mamma sen jag kom tillbaka till USA. Får tyvärr inget svar verkar det som…