I have many times wondered if I really was supposed to end up in Minnesota. There was a time when Texas really was the place to be, all the signs pointed towards Houston. But I had a feeling that told me it wasn’t right. And it wasn’t. My place was in Minnesota. In Edina with a family I will never forget. With friends that have come to mean so much for me. At a Starbucks with baristas so amazing. In a city with the most beautiful skyline I have ever seen. In a city that is home to so many people that I have come to love. I will sure miss you all. Thank you so, so much for making my au pair year the time of my life. I also want to thank all of my lovely readers of my blog. Thank you for supporting me and thank you for all your comments. The last couple of weeks I said goodbye to everything that has been my life the last year, and I only have one more thing to say goodbye to. This blog. It’s with sadness but also with relief that I for the first time in many years officially announce a blog break. Not forever, but for a while, so please come back sometime and see if I’m back in business. I will still be available on Facebook and Pixbox.

Once upon a time I said that all fairy tales in the United States of America end happily ever after. Did my story end happy? No, I left the country with pieces missing from my heart. One piece for every person I had to leave behind. But trust me, one day I will be back. Somehow. Until then, all I can say is: Det är över nu.

Nu sitter jag här i mitt rum i Porjus och betraktar de stora snöflingorna som faller ner över byn och efterlämnar sig ett vitt täcke. Jag har hunnit vara hemma i några dagar men på grund av jetlag har jag inte orkat skriva någonting. Jag börjar inse att min plan att sova fram till jul inte riktigt håller sig. Jag vaknade klockan sju imorse och var för pigg för att ens prova somna om, men då är jag väldigt trött på kvällarna istället. Min nya plan är att se på tv. Jag har ju knappt sett på tv på ett år och det håller jag på att ta igen nu. Vi har Discovery Channel här och jag har hunnit avverka några program om mord och om Nasa. Jag tror att jag måste uppdatera mig om vad det är för musik som spelas i Sverige också. Den senaste tiden har jag bara lyssnat på R’n'B, hiphop och Hannah Montana.

Helgen tillbringades som sagt i Stockholm. Jag trivdes bäst på hotellet. Vi bodde på ett Radisson SAS och det kändes extra lyxigt efter mina hostelvistelser. Bäst var ju ändå svensk hotellfrukost. Jag hann med en runda på stan också. Det var en aning ironiskt då en av de första jag mötte på stan var Amanda från au pair skolan igen. Lyckades vi stöta på varandra i Los Angeles är det väl klart att vi råkar göra det i Sverige också. Byta ut Walk of Fame till Drottninggatan. Jag träffade Elina också, men det var något mer planerat. Vi åt på vårt stammisställe i Stockholm och pratade i några timmar.

Nu tror jag att jag har flugit flygplan nog mycket för ett tag, i alla fall fram till jul. I säkerhetskontrollen på Arlanda var jag tvungen att packa upp mitt handbagage. Jag hade packat ner all min elektronik där förutom datorn, och det var inte lite kan jag säga. “Det här behövde jag inte ens göra i USA” muttrade jag till kontrollpersonalen. “Det är för att de har mycket bättre scannrar där” svarade han. Jag har faktiskt haft tur med alla mina flighter under året, fram till det var dags för den 29:nde och sista flygturen på en av de kortaste sträckorna, Stockholm-Luleå. Tror ni inte att jag drabbades av förseningar då? Tre timmar fick mamma, Josse och jag vänta på Arlanda. Förseningen berodde faktiskt inte på vädret utan på tekniska fel på planet. En fågel hade hamnat i en av motorerna dagen innan plus ett oljeläckage. I väntan på att det fixades satt vi på ett fik i terminal fyra. På menyn fanns det något som hette “Macchiato” och Josse bad mig gå och beställa en stor sådan. “En large macchiato” gick jag fram och sa och kämpade med att inte råka säga “please” efteråt. Jag skulle vilja ha haft min min inspelad när detta var vad jag fick:

Största storleken på svensk macchiato vs. mellanstor mugg från Starbucks

För 31 kronor fick jag en besvikelse om än några skratt. Jag hade visserligen varit beredd på att det inte var samma sak, men det här? Observera min fina mugg från Starbucks också. Det syns inte på bilden, men på sidan står det “Sandra” och i rutan “Drink” är det skrivet “CM” med en spritpenna. Jag var ju bara tvungen att köpa två muggar några veckor innan jag skildes från mitt älskade Starbucks.

Vårt plan skulle egentligen vara ännu mer försenat. Vi fick till och med matkuponger men just när vi skulle handla för dessa blev alla ropade tillbaka till gaten och vi kunde kliva ombord. Klockan var vid tre när vi äntligen landade på Luleå airport och mitt au pair äventyr kom officiellt till ett slut.

Det var länge sedan jag svarade på era kommentarer och nu börjar det bli dags för det.

SOFIA: Kom ihåg att du skrev till mig precis när jag kommit hem från USA. Nu har jag varit hemma i 5 mån och lite till. Saknar fortfarande allt, barnen och landet, men livet går vidare. Vill du åka tillbaka till USA så gör det! ABSOLUT! Satsa på det… Hälsningar Sofia

Om det är något jag känner för att göra när jag har hunnit tänka till finns det inget som hindrar mig. Just nu vet jag inte riktigt var jag står i frågan om att flytta tillbaka till USA. Jag har ju bara varit i Sverige i några dagar men planerna om college finns kvar, fast inget är bestämt på något sätt.

MAMMA: Men för oss blir det en rolig dag,då vi får träffa dig igen.(en aning jobbig också,då alla dina kläder skall få plats i garderoben…hur skall det gå till undrar jag???)

Kramar mamma

Nu är ju den tiden här då alla mina grejer ska in i garderoben här i Porjus. Ni skulle ha hört min mamma när hon bara fick syn på underkläderna jag har, och då har vi inte börjat med de andra klädesplaggen än.

NATALIE: Hej! Jag har tänkt ett tag på att satsa på att åka och vara au- pair i ett år. Är de verkligen värt de? =) Lätt att träffa nytt folk? Du får gärna skriva om mer saker =)

Att vara au pair är inte alltid helt lätt, det är inget att förneka, men värt det är det verkligen. Jag rekommenderar alla som är sugna på att fara utomlands som au pair att göra det! Det krävs ju så klart vissa egenskaper också, som att man måste tycka om barn. Det är lätt att träffa nytt folk, men då främst andra au pairer. Att lära känna amerikaner kan vara svårare då det inte finns någon naturlig mötesplats.

CAROLINE: Det där med Schweiz o Sverige, att det är samma land har hänt mig såå många gånger att jag tappat räkningen!

Det är lustigt för jag var inte med om det missförståndet förrän i slutet av mitt år. I Minnesota var jag bara med om det två gånger. Det var inte förrän jag kom till Kalifornien jag fick höra det hela tiden. Jag tror det har att göra med att Minnesota är så svenskinfluerat att alla har koll på landet Sverige.

JULIA: Hej, du jag bara undrar, vilken förmedling anlitade du för att skaffa din au pair plats ? :)

Jag åkte med Cultural Care Au Pair.

EMELIE: Hejsan, det är så att jag har blivit hemskt intresserad att åka till Usa och jobba som au-pair efter gymnasiet i juni. Och utav någon anledning så hamnade jag på din sida då jag läst lite smått om din resa vilket lockade mig ännu mer.. Skulle bli hemskt glad om jag kunde få din mejladress eller msn så man kan ställa lite frågor, skulle bli hemskt tacksam och få svar utav någon som har erfarenhet. Mvh Emelie

Nu har ju du redan mina adresser, men för andra som vill veta mer om livet som au pair kan maila mig på sandra@stoppstanna.com. Där kan ni även fråga mig om min MSN-adress.

SOFIE: Hej! Jag drar iväg till USA efter jul, och är nu inne i matchnings-proceduren. Och gissa vart min första matchning bor och inte i Minneapolis? Jag som snubblat över din sida för några dagar sen :) Kan inte du berätta om hur det är där? Vädret, saker att göra, många andra au pairer osv? Och hur är din familj? Hur många barn, vad är dina uppgifter? Jag är så nyfiken! Kramar, Sofie

Det var ett tag sedan du skrev det här, så det är inte så aktuellt längre men jag svarar ändå. Vad man kan göra i Minneapolis finns att läsa i hundratals inlägg i den här bloggen. Vädret är varierande. Det är väldigt varmt under somrarna och kallt under vintrarna med en del snö. Enligt mig var vintern mellan november till april och resten av året var det rätt så varmt. Jag vet inte hur många au pairer det fanns i the metro area men bara Cultural Care Au Pair tror jag hade omkring 100 stycken där i början av året.

LOUISE: Så, hur känns det att snart åka hem nu då. Har du någon plan när du kommer hem? Jag hatar själv den frågan, precis som under studenten om framtiden.
Några tips inför packning när man åker hem?
Jag har miljontals kläder här just nu, och jag antar att du har haft samma problem.

Kramar Louise

Jag har fått frågan om vad jag ska göra när jag kommer hem hur många gånger som helst, och varje gång har jag svarat, helt allvarligt, att jag ska sova. Det kommer att bli lite långtråkigt i längden men fram till jul ska jag vara hemma i min by Porjus och ha riktig semester och inte göra någonting för första gången på länge. Efter det ska jag försöka hitta på någonting men jag har inte bestämt vad än. Nästa höst har jag förmodligen tänkt att fortsätta plugga, men vad och var vet jag inte än.

Jag shoppat grymt mycket under mitt år i USA. Ett tips är att inte ta med så mycket från Sverige från början, men det är nog försent för dig nu. Jag var hem under sommaren och lämnade mina vinterkläder här vilket underlättade mycket. Jag klarade mig faktiskt utan övervikt och utan att behöva skicka någonting! Jag lämnade några grejer i huset i Minneapolis också som jag kan ta när jag far och hälsar på eller som familjen kan ta med till sommaren. För att underlätta packningen är det enkelt om man har resväskor med maxmått. Det gör visserligen inte att man kan ta med mer i vikt men det är lättare att packa och få ner allting. Tygväskor är att rekommendera då de är lättare.

SARA: Åh vad gulligt! Hoppas på lite nya bilder från min värdfamilj med barnens utklädnader. Hur känns det att nästan vara klar med jobbandet nu? Ska familjen skaffa ny aupair? Njut av resan till Cali & särskilt mysiga San Francisco!

SARA: Åh, vad skumt att du ska åka hem. Har ju ändå följt din blogg i ett år & följt allt. När skulle nya aupairen komma? Vad säger barnen om det? Blir det en svensk?

Det kändes rätt så skönt att vara klar med jobbandet. Hur mycket jag än tyckte om mina värdbarn var det krävande att vara au pair och med lönen man får kändes det inte särskilt motiverande alltid. Familjen har skaffat en ny au pair. Hon kom dagen efter jag for till Sverige och jag träffade henne alltså inte. Jag vet faktiskt inte så mycket om henne förutom att hon är svensk och enligt uppgift gillar hon inte rosa. Jag pratade inte så mycket om henne med barnen, mest med yngsta. Det var lite hjärtskärande när jag och ynsta tjejen var på väg till Starbucks en sista gång. “Nu är det sista gången jag och du går till Starbucks tillsammans” sa jag till henne. “Ja, och sen kommer den nya au pairen, och när hon har åkt hem kommer ju du tillbaka igen!” svarade treåringen. Det känns väldigt hemskt att veta att om några år kommer alla våra roliga äventyr inte finns kvar på samma sätt för henne som det kommer för mig. De äldre är det ju en annan sak med, men treåringen är just på gränsen. Det känns sorligt om jag tänker på mig själv och hur mycket jag kommer ihåg från när jag var tre år. Ingenting.

CAROLINE: Hej Sandra! Jag funderar på att åka som au-pair nästa höst! Är du nöjd med ditt år som gått? Något du ångrat? Något du älskat? Hur är din relation med värdföräldrarna? Vänliga hälsningar
Caroline

Jag är nöjd med mitt år och jag kan inte påstå att jag har ångrat något.  Älskat ställen, saker och personer har jag däremot gjort, och det för mycket för att ens nämnas här. Visst har året haft sina ups and downs men i helhet tycket jag att det har varit en bra erfarenhet. Min relation med värdföräldrarna har varit bra (vad annars kan jag säga när värdpappan läser bloggen;), nä men skämt åsido, det har inte varit några större problem med vår relation.

JULIA: Om du checkar in hela vägen (och ska åka till en plats utanför USA) så får de inte ta ut väskavgiften.

Jag var lite orolig eftersom jag åkte med två olika bolag (United Airlines och Lufthansa) men väskorna checkades in hela vägen och jag behövde inte betala någonting.

CASSANDRA: Det har varit jättekul att läsa om din resa! Jag hoppas jag lyckas ta mig till USA någon gång i livet, verkar vara ett toppenland. Kommer du att fortsätta blogga nu eller vad händer? :)

Jag tycker att alla borde fara till USA någon gång, för det är ett fantastiskt land på så många sätt om än vissa är skeptiska till det. Det finns ingen anledning till att “Miss America - en au pairs dagbok” kommer att finnas kvar, så den här bloggen kommer att avslutas, så mycket kan jag säga.

Med tanke på att jag har bott med en svensk värdfamilj måste jag säga att jag ändå har förbättrat min engelska ganska mycket. Perfekt är den inte, men mycket bättre än för ett år sedan. Jag har också insett hur dåliga svenskar egentligen är på engelska. Visst, till skillnad mot folk i många andra länder är vi väldigt duktiga och vi förstår engelska bra och har ett rätt så rikt ordförråd. Grammatiken är det värre med, det har jag hört både från andra svenskar i USA och när jag själv pratar att det kan bli lite fel ibland. Men bäst var ju ändå nu när jag anlände till Arlanda och hörde en tjej förklara vägen för en engelsktalande kille. “Just follow the…pil”.

Nu sitter jag här i landet Lagom igen, närmare bestämt i Stockholm på Arlanda. Jag väntar på mamma och Josse som anländer med ett plan från Luleå om 45 minuter. Jag råkade nyss försöka betala internetavgiften med amerikanska quarters, det gick inte så bra. Folket pratar svenska som vanligt också, och det är lika konstigt att höra varje gång. Det började redan i Frankfurt med massa stockholmare, det var tur att jag hade lock i öronen, annars hade jag hållt för dem för jag fick ju nästan ångest över att höra vad jag tänkte kalla snobbsvenska, men så taskiga ska vi inte vara (jag ska ju ändå tillbringa helgen här så jag får passa mig). Det är så kul att observera stockholmare, vi är som från olika planeter känns det som. På planet från Frankfurt envisades jag med att prata engelska, men det visade sig så klart att de jag satt med var svenskar också, det kunde väl inte jag veta. Nu ska jag leka besserwisser i några dagar och jämföra alla skillnader med USA. Arlanda till exempel, känns väldigt litet nu. Men då var jag ju också på O´Hare för ganska många timmar sedan. Min klocka är fortfarande minnesotatid, så för mig är klockan strax fyra på morgonen. Det har varit en lång resa, men den har ändå inte varit för olidlig.

Att ta farväl av Minnesota var inte så hemskt som jag trodde. Jag tror att det beror på att jag inte har fattat vad som händer ännu. Jag har inte förstått att jag inte kommer att se stället och folket på en lång tid. Inte ens Starbucks var så hemskt att ta avsked av. Jag pratade med baristorna lite grann och sedan gick jag hem till det som var mitt hem för 19 timmar sedan men inte längre, huset i Edina. Det var först när jag av en händelse tittade på muggen och såg att det stod “Have a safe trip” som det kändes lite i hjärtat. Barnen sa jag hejdå till med en gruppkram. Jag skulle aldrig klara att lämna barnen med vetskapen att jag aldrig mer ser dem, så det var egentligen inte ett farväl utan ett “vi syns senare”. Värdfamiljen kommer ju dessutom till Sverige till sommaren, och då lär jag fara och hälsa på beroende på var jag är och vad jag gör. Minnesota kommer jag helt klart fara tillbaka till, men frågan är när och hur.

Gu, va alla pratar svenska här…!

Jag klippte just sönder mitt kontokort, inte alls vemodigt, nejdå. Ikväll sa jag också hejdå till svenska gänget. Vi for till downtown på en restaurang som heter Taste of Thailand. Det blev sedan efterrätt på Hard Rock Café, och mina snälla kompisar bjöd mig på allt! När jag kom hit för ett år sedan fanns det inte alls några roliga personer att hänga med, men nu finns det så många underbara människor och jag kommer att sakna dem allihopa.

Idag har jag upplyst mina baristor om att jag åker imorgon och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra hur bra kund jag har varit. Jag har också fått höra att försäljningen av Caramel Macchiato kommer att gå ner drastiskt. Sagt hejdå till Starbucks har jag däremot inte gjort än, utan jag har faktiskt tänkt maka mig upp imorgon och gå dit.

Jag kan inte riktigt fatta att jag åker imorgon och därför känner jag ingenting för det. Just nu är jag bara stressed out (jag slänger in lite svengelska så här i slutet) över mina väskor. Jag har några saker kvar att packa och nu vill jag bara att incheckningen ska vara över så jag får se hur det går. Första flyget är dessutom ett inrikesflyg och har jag otur måste jag betala 40 dollar eftersom flygbolagen har börjat att ta betalt för antal väskor man har.

Nu måste jag fortsätta med förberedelserna. Jag har planerat att vara vaken länge ikväll för att fixa allt. Jag bad till och med om en extra shot i min näst sista Caramel Macchiato för att hålla mig vaken. Vid den här tiden imorgon finns det ingen Sandra Daniloff i Minnesota, sjukt…

Jag känner mig totalt slutkörd, dels efter resan plus att jag har så många saker att fixa innan jag far till Sverige. Jag har inte ens någon röst kvar när jag kliver upp på morgonen! Idag träffade jag Tiina och Priscilla för sista gången. Jag och Tiina for till Mall of America och sedan mötte vi Priscilla på Target. Klockan tio stängde Target och då for vi till Starbucks för en sista fika tillsammans. Nu är det verkligen “sista gången” med allt. Mina baristor är så underbara också, de hade sparat en chocolate chip cookie till mig för nu för tiden är kakorna alltid slut på kvällen. Baristorna träffar jag igen, men Tiina och Priscilla sa jag hejdå till på parkeringen utanför Starbucks.

Nu är klockan strax efter ett på natten och jag ska lägga mig. Jag har kämpat med mina väskor i över en timme och packat om dem. Jag var tvungen att köpa en speciell våg för väskor på Target för att vara säker på vikten. Just nu är alla väskor packade till max. Jag hoppas verkligen inte att jag har övervikt. Man betalar nämligen inte för antal kilo i övervikt utan det är samma pris upp till en viss gräns. Det betyder att om jag så bara har ett halvt kilo för mycket måste jag betala 140 dollar, det är jag inte sugen på. De är väldigt petiga på flygplatsen här också. Nä, nu är det sängen som gäller, imorgon blir det nog downtown för sista gången. Jag ska försöka hinna svara på era frågor också!

Som sagt, jag har inget mer kvar att göra här förutom att säga hejdå. Jag hade tänkt fara med treåringen på Toddler Tuesday på MoA en sista gång, men hon ville hellre se på tv. Ikväll ska jag nog träffa Tiina och kanske Priscilla för sista gången och göra något roligt. Imorgon tror jag att det blir avskedsfika med svenska gänget. Efter det är det torsdag och då far jag till Sverige, ankomst fredag. Nu ser jag faktiskt fram emot det just för att det är sånt döläge att vara här för tillfället. Jag längtar efter den svenska hotellfrukosten i Stockholm, jag längtar efter en vacker vinter i ett rött hus i Porjus och självklart ser jag fram emot att träffa alla jag känner.

Se på tv utan reklampaus var femte minut är inte helt fel heller

Jag ser också fram emot att sova med idakatten vid min sida. Sova är ju som sagt enda planen jag har för framtiden. Jag anar att det kommer att bli tråkigt i längden men då får jag se till att hitta på något annat.

Flygresor jag har gjort/ska göra under mitt au pair år: 

Luleå-Stockholm
Stockholm-Munchen-New York
New York-Chicago-Minneapolis
Minneapolis-New York
New York-Minneapolis
Minneapolis-Amsterdam-Stockholm-Luleå
Luleå-Stockholm
Stockholm-Amsterdam-Minneapolis
Minneapolis-Amsterdam-Stockholm
Stockholm-Gällivare
Luleå-Stockholm
Stockholm-Gällivare
Luleå-Stockholm
Stockholm-Amsterdam-Minneapolis
Minneapolis-Denver-Los Angeles
San Francisco-Denver-Minneapolis
Minneapolis-Chicago-Frankfurt-Stockholm
Stockholm-Luleå

Med 29 starter kan jag inte påstå att jag är särskilt intresserad när flygvärdinnorna har säkerhetsgenomgång. Det är inte spännande att vara på flygplatserna längre, mest bara jobbigt. Nästa resa blir ju på torsdag och total restid kommer att vara ungefär 14 timmar. Snacka om pina, jag flyttar från USA och har 14 timmar där det enda jag kan göra är att tänka på allt jag lämnar.

Mina bilder från Kalifornien kan ni hitta HÄR!

Så kom jag tillbaka till ett minusgradigt Minnesota - i shorts. Folket tittade ju bara lite konstigt på mig. Jag måste faktiskt erkänna att jag nu känner mig redo för att fara hem till Sverige. Mitt rum (som nu håller på att få riktiga väggar) tillhör inte mig nå mer utan nästa au pair som kommer snart. Jag har inget här kvar att göra förutom att säga adjö till allihopa. Jag sitter istället i mitt andra hem här, nämligen Starbucks. Det har varit en lång dag som började klockan tre imorse då jag började min färd norrut. Suntrek-resan var som ni kanske har förstått grym. Här kommer en reseberättelse…

Dag 1

Sista natten innan touren började sov jag på ett hotell i närheten av flygplatsen. Det var också där vi på lördagsmorgonen samlades för första gången. 13 personen var vi från olika länder. Det började med en rundtur i Los Angeles där jag redan hade spenderat några dagar. Jag hade därför varit på ställena vi stannade vid. Första stoppet var Rodeo Drive där designeraffärerna är. Nästa var Walk of Fame. Jag hade ju nästintill bott på Walk of Fame i tre dagar och det kändes som att komma hem när jag ännu en gång klev på stjärnorna. Delar av gatan var avspärrad för senare under dagen hade Kung Fu Panda premiär med bland annat Angelina Jolie. Så länge stannade inte vi utan vi fortsatte vidare mot San Diego.

Jag och Britneys stjärna

I San Diego fick vi prov på hur härligt galen våran tourguide Matt var. Vi körde förbi en golfbana och varje gång någon just var på väg att slå bollen tutade Matt för att störa spelaren med orden “I hate golf” och vi i bilen gapskrattade. Vi utforskade San Diego och på kvällen for vi till en mexikansk restaurang.

Dag 2

Vi for vidare till Joshua Tree National Park. En ganska cool nationalpark med massa Joshua träd så klart och stora stenblock. Vår guide tog med oss på en klättertur där vi både kröp, hoppade och klättrade. Det var ett under att vi alla kom därifrån utan några större skador.

Home away from home, vår van som vi döpte till Marilyn (Monroe)

Vi sov över på ett ställe som hette Kingman i Arizona. På kvällen gjorde vi en spontanutflykt till Walmart för att köpa ett spel. Det blev sedan kortspel i min, Rubys och Simones stuga tillsammans med de andra natten lång.

Dag 3

Nästa stopp var Grand Canyon. Många saker i USA har gjort mig besviken över hur de ser ut på riktigt men inte Grand Canyon. Det går inte att få en rättvis uppskattning på bild utan det måste upplevas i verkligheten. Vi fick några timmar på oss och jag gick tillsammans med tre andra på en två timmar lång hike neråt för att sedan gå upp igen.

Kallt som tusan var det i Grand Canyon. Det låg till och med snö på marken! Vår guide kom med pizza till oss och tillsammans tittade vi på solnedgången över Grand Canyon. På vägen till stugan stannade vi och spelade bowling. Senare på kvällen gjorde vi en eld och satt utomhus och grillade s’mors.

Dag 4

Vi rullade in i Las Vegas och jag kunde inte låta bli att spela “Las Vegas” med Martin Stenmarck i min iPod. “In Las Vegas, in the neon lights, you´ll be a star if you do it right.” Vi tjejer blev avsläppta vid ett stort outletcenter. Killarna for och sköt pistoler och gevär med måltavlor föreställande Osama bin Ladin. Vi for sedan till hotellet där vi fick chans att vila i några timmar och göra oss i ordning för kvällen. Vid halv sju samlades de som ville och vi gick till Rainforest Café och åt middag. När vi kom tillbaka till hotellet var klockan 8.30 och det var nu “överraskningen” som Matt kallade det skulle äga rum. Att överraskningen skulle vara en limousin var faktiskt inte särskilt svårt att lista ut. Vi blev därför inte särskilt förvånade när en svart lång Cadillac-limo rullade in på parkeringen om än till vår förtjusning. Vi hoppade in i den och festen kunde börja. I över två timmar vår limon vår och vad som hände, ja ni, what happens in Vegas stays in Vegas…så är det faktiskt. Det var som sagt först när jag upplevde det på riktigt jag förstod varför den frasen finns. Jag vet varför, men ni får helt enkelt fara till Vegas själva och lista ut det. Det jag kan avslöja från kvällen är att jag försökte gifta mig med limochauffören, haha, och då kom jag lindrigt undan till skillnad mot vissa andra.

Dag 5

Vi var som ett skadeskjutet gäng som lämnade Vegas på torsdagsmorgonen. Det var blåmärken, skadade knän och spypauser. Nej, jag kräktes inte, men nästan halva gruppen mådde inte riktigt så bra efter de kurviga vägarna. Vårt stopp för dagen var passande nog öknen, Death Valley. Det var varmt där om än ingenting jämfört mot vad det ska vara under sommaren. Natten tillbringades på ett hotell i Bakersfield som bara var ett stopp efter vägen.

Dag 6

Vi fortsatte vidare mot San Francisco. På vägen dit stannade vi vid vår guides segelbåt som är hans hem. Plötsligt befann jag mig i Ljusterö på värdfamiljens segelbåt igen, kändes det som. Vi gick till stranden där vi tittade på solnedgången över havet.

Vi var inte framme i San Francisco förrän på kvällen. Vi tittade på Golden Gate-bron by night och sedan gick vi och åt. En av tjejerna hade kvällen innan varit tvungen att fara till sjukhuset på grund av hennes knä och därför skjutsades hon runt i en kundvagn. Hon hade visserligen fått kryckor men det tog evigheter för henne att gå med dem.

Som sagt, what happens in Vegas…

Dag 7

Eftersom vi var en så bra grupp stannade vår guide några extra timmar med oss på lördagen. Vi for till Golden Gate-bron igen och gick en bit på den. Det blev lite sightseeing i San Francisco innan det var dags för det vi hade bävat för. För att citera en Curious George bok som finns här på Starbucks: “…and too soon it was time to say goodbye”. Vi samlades vid Marilyn för en sista gruppbild och sedan sa vi hejdå till varandra.

På eftermiddagen gav jag mig iväg ut i stan och jag råkade träffa tre av de japanska tjejerna från gruppen. Jag följde med dem till Chinatown. Det kändes lite originellt att gå där som svensk i Chinatown i USA tillsammans med tre japanskor. Det var trevligt för de är så gulliga och snälla. Jag lämnade dem efter ett tag och gick tillbaka till hostelet där jag alltså hade bokat en extra natt. Klockan tre på morgonen klev jag upp och några timmar senare lämnade jag Kalifornien. Nu sitter jag alltså här i ett kallt Minnesota på mitt älskade Starbucks. Fyra dagar kvar…

Det finns så mycket mer att skriva om resan och det finns så många fler bilder. Resten av bilderna kommer på Facebook och Pixbox men jag ska försöka att inte lägga ner så mycket tid på datorn mina sista dagar i USA.

Gosh, jag som trodde San Francisco skulle vara kallt. Det ar asvarmt har, sa jag antar att jag har tur med vadret da det ar kant for att vara ratt sa kallt. Nu ar nastan allt over och det kanns lite sorgligt faktiskt. Tidigare idag gjorde vi en sista tur i vanen som vi dopte till Marilyn. Vid tva sa vi hejda till varandra och vi kommer formodligen aldrig mer traffas igen. Den har resan var helt galen. Jag har sa manga bilder och jag kan inte vanta till jag ar hemma och kan titta pa dem pa datorn.

Det finns inte en chans att jag kommer att skriva om allt vi har gjort, for det ar sa mycket, men en reseberattelse kommer nar jag ar tillbaka i Minneapolis. Just nu sitter jag pa ett hostel dar vi spenderade gardagsnatten. Jag har bokat en extra natt har. Jag hade inte tankt att gora det forst da mitt plan gar supertidigt imorgon. Jag hade tankt att fara ut till flygplatsen sent pa kvallen och spendera natten dar men jag insag att jag inte orkar det. Den har resan har inte varit en avkopplande semester direkt utan mer en intensiv upptacktsresa. Det blir att ta en shuttle till flygplatsen klockan fyra pa morgonen istallet.

Om en vecka vid den har tiden ar jag i Sverige…sjukt.