Eller som vi säger: Lule

Just när jag börjar komma in i mitt svenska liv igen lämnar jag landet. På måndag flyttar jag till Norge för att börja arbeta på tisdag. Jag är i Luleå nu för att spendera lite sista tid här innan jag ger mig av. Det är ett himla flackande hit och dit för min del. Ikväll blir det födelsedagsparty och vi ska förmodligen gå ut i stan vilket blir kul. Luleå känns verkligen hemma fast jag inte bor här för tillfället. Visst har staden krympt i mina ögon i takt med att jag har utforskat världen men Luleå känns ändå så lagom. Får man för den delen använda ordet “lagom”? För många svenskar verkar det vara synonymt med “tråkigt”. Jag tycker att det är det som är tjusningen med Sverige. Landet må vara lagom och bli kallad mellanmjölkens land, men är det inte det som är Sverige?

Den vita staden

“Ingen kommer till Minneapolis för att ta av sig kläderna, åtminstone inte såvitt jag vet. Det här är ingen nattklubb. Här i landets dystra, norra delar är kung Bore en liberal, ranglig sadist med iskristaller i sin soul patch. Vintrarna är som hämtade ur en saga; snörika och lika stillsamma som isflaken på de tiotusentals sjöarna. De gamla spannmålsstäderna befolkas av generationers skandinaviska och tyska lutheraner, kärva själar huggna ur blont trä, sunt förnuft och kristlighet. Där råder en anda av torr överlevnadshumor och termounderkläder med prislapparna kvar. Till och med maten är ordentligt påklädd: Allas favoritmat är en klibbig, kolhydratrik sörja som rätt och slätt kallas “hotdish” och serveras i ugnsfasta formar. Minnesota är som en kyrkkällare med läckande, ljudisolerat tak och en bingoutropare som inte vågar höja rösten. En tjej som kommer till Minnesota för att klä av sig naken kväll efter kväll i jakt på snöfuktiga tio- tjugo- och hundradollarssedlar…Den tjejen är vad äkta minnesotabor skulle kalla “annorlunda”.

“Den osannolika strippan” av Diablo Cody

Back on track

Ursäkta för den ofrivilliga frånvaron (så less är jag inte på att blogga att jag stänger allt utan förvarning). Det var så klart webbhotellet som jäklades med mig igen. Jag börjar bli lite småless på det och finner inget nöje med att livechatta med supporten eller leka brevvän och maila med dem heller. Nu är det fixat och jag är tillbaka. Idag fick jag min bokleverans och jag ska återgå till den innan vi hörs igen.

Jag har inte glömt, jag bara försöker att inte tänka

Då och då läser jag inlägg från min gamla blogg som jag skrev i USA. Lite ledsen blir jag. Dels för att jag inte har ett liv just nu, men också för att jag saknar mina barn. Det är nämligen så jag kallar dem; “mina barn”. Jag glömmer bort att jag inte längre är i au pair kretsar där det vore självklart att jag pratar om mina värdbarn när jag säger så. Här i Sverige får personen jag pratar med ett konstigt uttryck i ansiktet och frågar förvånat “Dina barn?”. Det är också då jag inser att nej, jag har inga barn. Jag har inte ens några värdbarn, de tillhör någon annan nu. Samtidigt har jag också tur. Min föredetta värdfamilj är som kanske bekant i Stockholm under somrarna. Det gör det så mycket enklare för mig att träffa dem.

Dagarna som går och går

Mina dagar är inte så intressanta för tillfället. De ser ut ungefär så här: gå i pyjamas hela dagen och inte göra någonting före nio på kvällen då jag går till gymmet. När det gäller Norge flyttar jag förmodligen dit på måndag, alltså om en vecka. Jag tror att det blir Luleå till helgen för lite stadsliv. Sådant saknar jag. Jag saknar min lägenhet där också. Min lägenhet var faktiskt hetaste samtalsämnet på en födelsedagsfest jag var på i helgen. Det är en kille från Porjus som hyr den fram till sommaren. Han sa att jag är välkommen att hälsa på, men jag får se hur det blir med det. Det är lite konstigt att hälsa på i sin egen lägenhet. Den är dessutom inte lika rosa. Han hade hängt upp stora affischer för att tona ner den rosa färgen lite grann.

Vilket sammanträffande, just när jag skrev det här inlägget var den en som skrev och undrade om jag inte var tillbaka i lägenheten.

Uppdatering om olyckan

Det var inte någon från byn som var med om skoterolyckan, utan tre Gällivarebor varav en drunknade. En av männen lyckades simma in i land, den andra blev upplockad av Fiskflygs helikopter från ett isflak. Den tredje hittades död i vaken dagen efter. Även om det inte var någon bybo är det en hemsk olycka. Tyvärr vet jag alldeles för många som har varit med om skoterolyckor och ofta med ödesdigra konsekvenser.

Skoterolycka

Let’s Dance känns inte lika lockande när det pågår ett drama inte så långt från huset jag befinner mig i. Några kilometer från Porjus har skotrar gått igenom isen. Senaste uppgiften från NSD är att två personer har räddats men att en fortfarande är försvunnen. Det står också att personerna är från Gällivaretrakten, men hur bra det stämmer vet man inte. Här i byn känner ju alla varandra, och om det skulle vara en porjusbo betyder det att det är någon man vet vem det är.

Lite lever jag kvar i det

Jag skulle ju inte skriva så mycket om USA, men jag har inget annat att skriva om för tillfället, so here we go…

På ett besök på Dollarstore innan jul fick jag syn på en film jag bara var tvungen att köpa. Jag erkänner att jag köpte den bara för titeln och för att se om den verkligen utspelade sig i Minnesota.

Den var faktiskt delvis inspelad i Minnesota, jag skymtade till och med skyskraporna i någon millesekund. Uppenbarligen var filmen gjord före Keanu Reeves och Cameron Diaz storhetstid för den sög verkligen. Det är i alla fall kul att ha den.

Igår gjorde jag ett till köp relaterat till Minnesota. I senaste numret av tidningen Solo läste jag nämligen en bokrecension. Recensionen började så här: “Diablo Cody jobbar som receptionist i Minnesota…”. Ungefär så mycket behövde jag läsa och en stund senare hade jag en order på boken hos Bokus. “Den osannolika strippan” heter boken som är en biografi skriven av just Diablo Cody. Hon är nog mest känd för att ha skrivit manuset till filmen “Juno”. För mig är hon även känd för att hon har bott i Minneapolis under en längre tid och boken handlar om hennes liv som strippa i downtown.

När jag ändå beställde från Bokus köpte jag också andra boken i Twilight-serien. Jag fick första boken av Erika i helgen (tack så mycket!) och nu har jag läst ut den så det är dags för nästa. Jag valde att ta den på engelska.

Det är inte. Det har varit.

Även om USA känns fruktansvärt avlägset finns det med mig varje dag. I mitt rum påminns jag om livet som en gång var…

Varför jag älskar Norrbotten

I Lule igår kom jag på mig själv med att stå på vänster sida i rulltrappan…och jag stod kvar.