Kliva upp och titta på alpina tävlingar, äta frukost, bege mig upp till backen, åka några åk, glida ner till fiket och köpa en dricka och chokladbollar samtidigt som jag kollar på skidtävlingar på tv, fortsätta åka i några timmar med ytterligare ett stopp i fiket, åka hem lagom till middagen och känna den där härliga men trötta känslan efter att ha varit ute en dag i kylan. Det var precis det jag längtade till i fredags i Stockholm. Och det var precis det jag fick i Porjus. Det var nästan som att jag kände mig som Sandra, 10 år, igen, förutom att jag nu inte kan åka över berget hem eftersom jag kör bil upp till backen.

Nu för tiden har jag dessutom ett nytt perspektiv på att komma hem till byn och jag kan förundras över att alla i skidstugan vet vad man ska äta till middag. Det du inte vet själv vet alla andra om dig, nämligen. Men en sak hade många missat, och det är att jag bor i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt ändå, jag vet knappt själv var jag bor. Det är en sak att ha flera orter att kalla hem, men de senaste åren har jag ständigt haft tre bostäder som jag kallat hem. Vet ni hur svårt det är att hålla koll på sina sockar då? Jag har nästan bara udda par.

Tjusningen med Porjus slalombacke är att liften går jättesakta och att liftkortet kostar 350 kronor – för ett år. Jag köpte faktiskt ett trots att jag inte kommer att åka så mycket. ”Jag måste ju stötta min moderklubb”, som jag sa till mamma och hon bara skrattade åt mig. Ärligt talat börjar jag bli ganska less på själva åkningen där. Jag har åkt nästan varannan dag vintertid i backen sedan jag var åtta år och snart tror jag att mina skidspår permanent börjar etsa sig fast i marken. Men liftföraren bidrog i alla fall till ett spännande sista åk, genom att medvetet släcka lyset i backen när jag var kvar i den i full fart…jo, tack, det blev kolsvart.