Jag kände mig lite som ett förväntansfullt barn som äntligen fått börja rida när jag gick där i tunnelbanan med mina ridkläder och med hjälmen i högsta hugg i går. Nu har jag ju visserligen ridit förut, men ändå. Jag tog mig ut till Rundemars gård som låg mitt ute i ingenstans samtidigt som det var ganska centralt, drygt 20 minuter med buss från innerstan. Fast då var man också tvungen att gå i 20 minuter efter en skogsstig för att ta sig dit. Stallet ligger nämligen i ett naturreservat och där får inga bilar köra utan tillstånd. Men vad gjorde väl det, det var riktigt fint med den nyfallna snön.

Det var jag, en guide och två andra som red. Även om ridningen till viss del sitter i ryggmärgen kändes det verkligen att det var länge sedan jag satt på en hästrygg. Redan första traven värkte det i låren med det blev bättre efter en stund.

Nackdelen med att rida ut i grupp är att man måste anpassa sig efter den som har ridit minst och i det här fallet var det en liten tjej som var ängslig över att rida en så stor häst som hon gjorde. Det var kanske bra med en mjukstart hur som helst, även om jag gärna hade galopperat ännu mer. Fördelen med det här stället är att man efter första gången med guide får rida ut ensam om man vill. Tyvärr är det väldigt dyrt att rida turridning, det kostar kring 500 kronor per gång.

Mobilbilder:

Snacka om att rida i en trollskog…

…vilket ju passade bra eftersom jag red på hästen Trollet. Superfin.

På vägen hem var jag lite frusen så jag köpte en latte på Gullmarsplan.