I över ett år har jag nästan bara umgåtts med kompisar som är sportjournalister. Lika lång tid har jag haft en kamp med dem om vad som är rätt och fel, både när det gäller redigering och skrivregler. När de har bett mig om råd har jag alltid avslutat med ”Men det spelar ju ändå ingen roll, er enda regel är: Det finns inga regler så länge det blir snyggt”.

När jag har jobbat på NSD har jag ibland gått över till sporten och lite hånfullt upplyst dem om att nu har ni tre ”nu-rubriker” på rad. Något som också ofta används på sportsidor är subjektslösa rubriker och de flesta av mina journalistkompisar vet vad jag tycker om det. Jag anser nästan att det borde vara förenat med livstidsstraff att sätta sådana. Jag tycker dessutom att Luleå hockey ska stavas med gement h, vilket jag knappt vågar säga för det får sportfolket att gå i taket.

Och vad händer? Jag anställs för att jobba på en av Sveriges största sportredaktioner och helt plötsligt är det jag som sitter där och sätter nu-rubriker (för att inte tala om då-rubriker och alla andra sportklyschor). Men värst av allt: Jag har vid flera tillfällen skrivit subjektslösa rubriker på eget bevåg. En liten del av mig dör varje gång, samtidigt som jag kommer på mig själv att tycka att det inte är så farligt ändå …

Jag får ofta frågan om varför jag gillar rosa. Jag vet inte riktigt vad folk vill att jag ska svara på den, om de vill att jag ska göra en analys av min barndom och att det kanske är följden av att mamma tyckte att jag skulle ha mina Barbiedockor som prydnad i stället för att leka med dem. Eller att jag till viss del var en pojkflicka som spelade landhockey med killarna på rasterna. Men själv går jag inte så långt, utan jag nöjer mig med att jag helt enkelt blir glad av rosa.

En annan fråga som jag ofta får är om jag någon gång blir less på färgen. Ja, det blir jag faktiskt. I höstas hade jag en riktig dipp och när till och med Magnus på NSD tittade på mig förskräckt och sa ”Men vad har hänt?” – då har det gått långt. För grejen är att så fort jag inte klär mig i rosa brukar folk kommentera det. Och nu när jag flyttade till Stockholm hade jag för första gången på länge chans att ändra på det. Till en början gjorde jag också det, tills jag blev så trött på att se alla färglösa människor i grått och svart och kände att jag inte kan vara en del av det.

Jag ser också hur vissa skiner upp när de ser färgglada personer. Som den där kvinnan på pendeln som stod och stirrade på mig hela resan – och bara log hela tiden.

Jag önskar ofta att jag kunde köpa en hund. Men jag har för länge sedan insett att det kommer att dröja bra många år innan jag kan skaffa en. Eftersom min framtid är så oviss med flängande hit och dit går det helt enkelt inte.

Jag kan i alla fall nöja mig med att mamma och Josse har tagit över Puzzel från Daniel och Paulina. Hon börjar visserligen bli en riktig old lady nu, på nio år. Men det märks inte, hon skuttar och har sig som en valp. Vi brukar skämta om att hon kanske har blivit dement och gått tillbaka till barndomen.

Jag blev lite sugen på att anmäla mig som volontär på ett katthem i Stockholm. Men när jag hittade ett som behöver extra folk blev jag riktigt besviken. Deras policy är att inga av deras katter ska säljas som utekatter (om det inte finns väldigt särskilda skäl). Det tycker jag är jättekonstigt eftersom jag nästintill tycker att det är djurplågeri att inte låta kastrerade katter gå ut. Det är väl klart att jag förstår att man inte kan släppa ut en katt om man till exempel bor i Stockholms innerstad eller på andra olämpliga ställen.

Jag vet också att det är en stor risk att låta katter vara ute med trafik och andra djur. Men att generalisera så och skriva att katter inte ska vara ute blir helt fel för mig. Då tänker jag på Ida och Pelle som måste vara bland de lyckligaste lottade katterna i världen som har kattlucka och fritt väljer var de vill vara. De slipper sitta inhägnade på en balkong eller vara fast i en sele, och endast få snosa på friheten, som katthemmet rekommenderar. Vår Pelle skulle aldrig fungera att ha som innekatt eftersom han älskar att springa runt hela byn och hälsa på varenda människa han möter. Ida skulle visserligen inte bry sig så mycket, hennes stora njutning i livet är att ligga framför pelletskaminen och känna värmen, men på somrarna uppskattar hon en tur runt huset.

Det känns som att det börjar bli modernt att skräddarsy tidningsomslag efter vem mottagaren är. Tidningen Elle har till exempel speciella versioner som skickas ut till prenumeranter. Skillnaden mot de i affärerna är att de här är mycket mer stilrena eftersom det inte behövs massor av puffar för att locka köpare.

.

.

Tänk om jag hade vetat när jag klev upp i går – på min lediga dag – att jag skulle bli utkallad till ett historisk jobbpass några timmar senare. Det trodde jag i och för sig inte ens när vi hade första lämningen vid 01-tiden och det var den lugnaste kvällen jag hittills har varit med om på Expressen. Men det var då det hände, någon borta på allmänna redaktionen höjde rösten och ropade ”Victoria är på BB – det är bekräftat”. Mina tankar fördes genast till en dag på NSD för några månader sedan när det blev officiellt att hon var gravid. Jag tror att det var Bettan som var först med nyheten, som sedan spred sig som en löpeld på redaktionen när alla upprepade det hon just hade sagt.

En natt som denna var det extra roligt att följa nyhetsarbetet på en kvällstidning. Tempot höjdes genast, folk skickades ut hit och dit och the boss himself, chefredaktören, anlände till Expressen. Jag hörde en arbetsledare beordra en reporter att skriva en artikel med uppmaningen: ”Folk kommer att plocka fram den texten om 30 år – det ska vara det bästa du någonsin har skrivit”. I ett hörn såg jag en kille kasta av sig sin t-shirt så att han satt där i bar överkropp – för att sedan snabbt slänga på sig en finskjorta.

Av en händelse har jag dokumenterat detta dygn, som jag alltid kommer att minnas, med min mobilkamera:

På väg upp från tunnelbanan vid Fridhemsplan stannade jag och köpte en latte – dock ingen cupcake.

Det är såna här dagar det inte är värt att äta i jobbets cafeteria.

Det är inte lätt att skriva arga lappar på en arbetsplats där redigerare korrläser allt.

Tänk om jag hade sett det här på vägen till godisautomaten – och inte från. Tack Mr. L. Olofsson.

Jag lämnade en redaktion i extas, sprang ut i ösregnet till en väntande taxi – och en minut senare:

Föddes en prinsessa!