Denna nyheten hade jag kunnat vara först med här på bloggen. Men jag var för seg för att vara det. Under efterfesten såg jag och Elina nämligen hur närgångna Marie och Måns var, eller om inte annat deras ehm, tungor. Elina lekte därför lite paparazzi:

Några minuter senare insisterade vi på att båda skulle vara med på bild med oss. Men Marie verkar inte ha blivit så glad när hon insåg att vårt mål var att sno Måns ifrån henne:

Observera hur snyggt jag har döljt mitt pressbadge

Under lördagen hände det inte så mycket speciellt förutom intervjun med Linda Bengtzing och genrepet. Jag hoppar därför till lördagen, det vill säga finaldagen.

På morgonen blev jag väckt av att Elina sjöng “Upp o hoppa, ligg inte och dra dig, du och jag måste fånga dagen”. Det kändes faktiskt ganska tungt att gå upp. Men upp kom jag och vi gick och åt frukost. Några timmar senare satt vi åter i arenan och kollade på lördagens genrep. Vi åt sedan mat och därefter gick vi till hotellet och gjorde oss i ordning för den stora kvällen. Glittrande kom vi till pressrummet och slog oss ner vid vårt bord. Sändningen började och den följde vi genom en storbildsskärm i presscentret tillsammans med hundratals andra journalister. Det känns lite lustigt när man sitter och kollar på tv på något som utspelar sig några meter ifrån en. Upplägget för pressens entré i arenan var lite annorlunda i år. Förra året stod vi utanför foajén och försökte tyda genom dörrarna vem som vann och när vinnarlåten började spelas, då fick vi rusa nerför de branta trappstegen in i arenan. I år ställde vi oss först i en kö i pressrummet. Läget var självklart ganska spänt, både över vem som skulle vinna men även över vem som skulle få första intervjun, bästa intervjun, bästa bilderna och så vidare. Självklart var jag och Elina lite nervösa, men det visade vi inte utåt.

- Vad trött jag blev, sa Elina.

- Vi kanske skiter i det här och går till hotellrummet och lägger oss, svarade jag utan ironi i rösten.

Fotografen som stod bredvid oss hörde detta och kämpade sig för att hålla sig för skratt.

Bröderna Rongedal visades på storbildsskärmen.

- Men en av bröderna Rongedal är ju här inne, sa jag och pekade på en av GP:arna som liknar Rongedal.

Tjejen som stod bredvid mig sträckte på huvudet för att titta vart jag pekade och hon såg en aning förvirrad ut. Vi slutade köra dåliga skämt när pressen blev ivägsläppta. Nu var det blodigt allvar på riktigt. Öppningen till pressrummet var inte stor och av trycket drog de hundratals journalisterna nästan med sig väggarna. Jag och Elina var i täten i något som liknade ett maratonlopp i Globen. Jag sa till Elina att jag skulle ha tagit löparskorna istället för högklackat. Vi rusade och kom fram till en spiraltrappa som låg bakom själva arenan. Den var bredare och inte lika brant som trapporna inne i arenan och det var tur då det var snabbast ner som gällde. Efter att ha sprungit ner flera våningar kom vi ut på baksidan av arenan, mittemot scenen. Där blev vi stoppade av vakter. Tittarnas röster hade inte ens börjat att bli presenterade utan Björn Gustafsson stod och genomförde sitt pausnummer.

Det var faktiskt ganska tacksamt att få stå inne i arenan under resten av sändningen då vi åtminstone hade koll på vem som vann. När Charlotte blev utnämnd som vinnare och vinnarlåten satte igång gick startskott nummer två. Reportrarna sprang rakt fram till Green Room och fotograferna till höger till scenen. Jag var riktigt snabb i starten och hade bara en webb-tv-reporter framför mig. Jag började till och med titta bakåt för att se om de andra var på väg efter eller om det inte var meningen att vi fick springa. Men det var det. Jag kom fram till Green Room och började intervjua “förlorarna”. Det var inte helt lätt då Charlotte Perrelli stod i bakgrunden och sjöng vinnarlåten. Den första jag intervjuade tror jag var Amy Diamond och jag fick stå och skrika i hennes öra och hon i mitt för att över huvud taget höra något. Efter ett tag när sändningen var över fick vi intervjua Charlotte Perrelli och istället för att sitta i Green Room stod hon bakom ett staket där pressen samlades.

För Elina var det ett annat race som gällde när vinnarlåten spelades. Hennes och de andra fotografernas mål var att komma så snabbt som möjligt fram till scenen. Det var på blodigt allvar även där. Fotograferna sprang omkull en tant i publiken och publikens ord till fotograferna ska nog inte nämnas här. När Elina kom fram till scenen hände det som inte fick hända, hennes kamera slutade fungera. Hon fick därför bara några vinnarbilder men som tur var hade vi även en efterfest att fota från.

Vi hämtade våra grejer i pressrummet och tackade för oss. Vi gick till hotellrummet och lämnade utrustningen som vi inte behövde och gick sedan till Annexet för efterfesten. Vi ställde oss vid ingången och gästerna började komma inkluderat flera kändisar. Elina stod redo med kameran och jag stod och renskev intervjuerna från finalen. Elina gick in till själva festsalen för att fota där och jag stod kvar vid entrén där jag hade ett bord att skriva mot. Plöstligt såg jag hur massa fotografer kom genom dörren och jag insåg att det var Charlotte Perrelli som var på ingång. Jag kutade till festsalen där Elina stod och fotade någon kändis. “Elina, hon kommer NU”, ropade jag till henne. Jag hann knappt avsluta meningen förrän ett hav av fotografer kom runt hörnet och boktstavligen rev ner allt i sin väg. Elina hakade på och jag sprang efter. Vi följde Perrelli till scenen där hon gick upp till den avspärrade delen och öppnade champagnen.

Ett antal foton senare och vi var färdiga med vimmeldelen av artikeln. Elina hade då fotat finalisterna när de sjöng sina låtar på scenen och jag hade gjort en liten intervju med Ola Salo som vi hittade i folkhavet. Vi gick och lämnade vår utrustning på hotellrummet och betraktade oss sedan färdigjobbade, för några timmar. Vi gick tillbaka till festen och minglade runt i flera timmar. Vid fyra ansåg vi att det var dags att gå då vi skulle upp tidigt och göra klart artikeln. Efterfesten var mycket längre i år. Jag tror att den höll på till fem jämfört mot förra året då den slutade redan vid två. Det finns mer att skriva om efterfesten men det får komma med bilderna då vi har bildbevis på det mesta.

…och även om dessa inlägg heter “What really happened” så kommer ni aldrig att få veta allt som egentligen hände.

Bild från Madame Tussaud’s, eller nej…det är ju Charlotte på välkomstfesten.

Plockmat med GP:arna, och nej, bara för att det var gratis vin betyder det inte att båda glasen var mina!

“Vilka vackra damer”, sa kungen Christer.

“Hon kommer ju att vinna och därför måste vi ha en bild med henne”, sa Elina.

GP-Johan “ville” inte vara med på bild med Charlotte men vi hämtade henne ändå och sa att de skulle fotograferas tillsammans.

Och se så fint det blev. Nu fick även Pelle stå framför kameran för en gång skull.

Men Pelle hamnade snabbt bakom kameran igen…

Här hade vi just sjungt för Bengtzing som fyllde år. Hon tyckte att det lät jättevackert, sångerska som hon är.

Denna lägger jag bara upp för att reta er Björn-älskare;)

“Tjena tjejer”, sa Upp o hoppa-killen och Elina kunde inte låta bli att haffa dem för en bild, eller två.

Luuk höll mest ihop med Björn, förutom här då.

Femlingarna Rongedal?

“Fast du vill väl stå bredvid Martin”, sa Marina. “Äh, det är inte så noga”, sa jag.

“Har jag mat i skägget?”, frågade Bard. “Nej”, svarade Elina och strök honom på skägget.

“Här trivs jag bra”, sa Nordman innan vi räddade oss ur hans grepp och for tillbaka till hotellet.

Tillbaka till Melodifestivalen då. Om inte för att ni ska läsa det så i alla fall att jag ska komma ihåg vad som egentligen hände. Jag tar det från början:

Onsdag kväll flög jag ner till Stockholm och träffade Elina som redan var där. Elina var nere och jobbade på Älvsjömässan med sin mormor och morfar och jag bodde på hotell tillsammans med dem till torsdagen. Kvällen innan låg jag och Elina och pratade. “Fatta att vi ska på presskonferensen IMORGON”, upprepade vi hela tiden. Tidigare år har vi gått i skolan och har inte pratat om annat på lektionerna än Melodifestivalen. Nu var omständigheterna lite annorlunda med jag som hade varit i USA och Elina som hade haft andra saker för sig. Vi kände oss noll förberedda.

Dagen efter åt vi frukost och tog sedan tunnelbanan till globenområdet. Vi checkade in på vårt älskade hotell som sitter ihop med Globen och sedan gick vi till pressboden. Vi intygade att vi var där för att arbeta som press åt NSD men vi fick inte hämta ut våra pressbadge förrän senare. Vi gick därför till köpcentret bredvid och väntade. Vi pratade med en kille från Aftonbladet som förberedde en monter som skulle stå där. Jag ringde vår nöjesredaktör för att höra vad som gällde inför de kommande dagarna. Just när jag höll på att prata såg jag hur Elina vinkade till någon och började prata med personen. Jag hann just avsluta mitt samtal då fotografen Pelle från Göteborgs-Posten kom fram. Av någon konstig anledning är vi bekanta med halva GP:s redaktion och då inte bara nöjesavdelningen. Vi pratade med Pelle och var glada över att han var där då vi kände honom sen tidigare.

Vi gick tillbaka till ackrediteringsboden och hämtade våra badge. Vi blev lite besvikna över att vi inte fick ta några nya bilder till badgen utan förra årets bilder var sparade i datorn. Det var ju inte hela världen. Ett tag senare befann vi oss för tredje året i rad vid pressentrén. Vi gick in och vi och de andra blev lite förvirrade då presscentret var på en annan sida av arenan i år. Pressrummet är egentligen inget riktigt rum utan är en del av foajén som är avspärrad med mobila väggar.

Även om vi var i Globen och omringade av journalister förstod vi inte att det var på riktigt förrän vi stod där i arenan och presskonferensen hade börjat. Melodifestivalscenen brukar se snyggare ut i verkligheten men i år var det tvärtom. Den såg ut som en gigantisk byggnadsställning. Artisterna klev som vanligt upp en och en på scenen och blev fotograferade och det avslutades med en gruppbild. Därefter gick alla och satte sig vid sina platser i Green Room och det blev dags för oss reportrar att ta över. Det gäller att vara framåt då artisterna är få och reportrarna många. Jag gjorde några korta intervjuer med så många artister jag kunde. Vi hade riktigt kort tid på oss i år, bara omkring 20 minuter.

När presskonferensen var över började Charlotte Perrelli repa. Vi tittade på henne och någon till innan vi gick tillbaka till presscentret och började jobba med artikeln. När vi var färdiga gick vi tillbaka till arenan och tittade på resten. Varje artist kör sin låt tre gånger om jag kommer ihåg rätt. Sist ut att repetera var BWO och vi kollade på dem en gång. Välkomstfesten hade redan börjat och det var dags att bege sig till Stadshuset. Vi gick ut från Globen tillsammans med de fyra GP:arna (vi hade nämligen träffat resten av dem nu) och vi kom överrens om att dela taxi.

Framme i Stadshuset var det bara att äta plockmat och mingla runt. Det var gratis vin men de flesta tog det lugnt ändå då det var fullspäckade dagar att vänta. Vi höll ihop med GP:arna och tog ibland med oss foto-Pelle när vi ville fota oss med någon. Vi pratade med de flesta av finalisterna och tog foton med dem. Roligast var när vi skulle fota oss med Alexander Bard och han frågade om han hade mat i skägget. “Nej, det har du inte”, sa Elina samtidigt som hon klappade hans skägg som att han vore en hund. Efter fotot kom Bard av någon anledning på att vi skulle bilda ett band som hette “The Real Alcazar”.

Vi pratade med allas älskling Björn Gustafsson på festen. Jag fick en kommentar här i bloggen om att jag skulle förklara mer om hur han är i “verkliga livet”. Vi har hört från andra i pressen att framgången har stigit honom åt huvudet (och just för att han var så dryg fick vi också hans privata mobilnummer av en reporter och detta skriver jag bara för att skryta;). Detta är ju vad andra tycker och de gånger vi pratade med honom under finaldagarna var han trevlig. På välkomstfesten verkade han lite full fast tydligen ska han vara nykterist. Han är ganska tillbakadragen och gör inte så mycket väsen av sig men han ansträngde sig för att vara trevlig när vi pratade med honom.

Välkomstfesten dog ut redan vid elva och vi for hem med taxi och fortsatte festen i vårt hotellrum med inbjudna gäster.

Foton och fortsättning följer…

Hårt liv, hårt liv. Vi kom tillbaka från efterfesten fyra imorse och några timmar senare var det frukost som gällde. Vi sitter fortfarande kvar på hotellet och har just jobbat färdigt med morgondagens artikel. Jag ska inte berätta allt, men mycket, men inte nu, utan senare. Vi ska börja dra oss härifrån och än en gång lämna detta underbara område som vi har så många minnen från. Jag ska bo på ett hotell närmare Arlanda och imorgon är det verkligen tillbaka till verkligheten. Jag måste passa på och hälsa grattis i efterskott till min värdpappa. Jag har haft för fullt upp för att göra det tidigare.

Okej, det blev Hero, för låten, lite för artisten.

Aftonbladets schlagerbloggare gick just förbi och sa att nu när jag har kommit ändå från USA för det här måste jag ju rösta på rätt bidrag. Han gav mig ett riktigt svårt uppdrag. Jag hade inte alls tänkt att rösta och jag har ingen aning om vem jag ska rösta på. Årets startfält är konstigt. Alla är mer eller mindre favoriter. Det finns ingen storfavorit men inte heller någon jag starkt ogillar. Förra året var det ju ganska klart att The Ark skulle vinna och året före det var det Carola. I år har jag ingen aning.

På ett sätt känner jag mig lite avundsjuk på er över tre miljoner tittare som sitter hemma i soffan eller var ni nu är och tittar på Melodifestivalen. Ni behöver bara titta och känner er inte nervösa över att ni snart måste stå och trängas i Globens foajé och bara svagt urskilja Luuks röst och försöka höra vem som vinner. Och sedan ska man kuta nerför de där branta trapporna. Men nervös, det är jag inte än, och byta bort allt annat vi har och ska vara med om, det vill jag inte…

Nu sitter vi i presscentret och tittar på skärmen som sänder från arenan. Just nu står personalen och putsar scenen inför ikväll. Vi såg halva genrepet tidigare. Idag fick vi se Björn Gustafssons nummer och det räcker väl bara att han öppnar munnen så börjar folk att skratta. Så fort Luuk nämner hans namn börjar folket applådera. Kanske han blir nästa års programledare?

Ni kan även vänta er en fantastisk version av The worrying kind, men inte av The Ark även om åtminstone två från gruppen kommer att medverka ikväll. Öppningsnumret måste jag säga är coolt, åtminstone live, fast det är ett sång- och dansnummer.

Det här är Pelle. Han är guld. När vi skulle ta vår bildbyline utanför Globen drog vi med oss en vakt som stod ute och rökte. Hon tog två bilder som inte alls blev bra men just när vi stod där gick Pelle förbi. Han blev vår räddande ängel och fixade vår bild till tidningen. Under välkomstfesten drog vi runt honom överallt när vi ville ha foton där vi båda var med på bilden. Han är nämligen professionell fotograf och var så snäll och ställde upp för oss för vi var “nästan som hans barn”. I jämförelse till de andra journalisterna är vi faktiskt väldigt unga.

Pressen är ganska stela under genrepen. Vi är inte så generösa med applåder och är inte särskilt angelägna att delta i Vågen. Detta gäller även för mig och Elina. Som studiomannen Henke von Z sa under genrepet igår när hela publiken gjorde Vågen utom några: “De där som sitter ner på parketten med röda badge är pressen”. Men när låtsasrösterna skulle lämnas från jurygruppen i Luleå, då var det några som tände till och skrek. Men bara två i hela arenan lät det som, nämligen vi. Man måste ju visa var man kommer ifrån…

Med tanke på avsaknaden av kommentarer har jag inte några schlagerintresserade läsare. Men då är ju också den här bloggen en au pair-blogg. Egentligen. Att skriva om Starbucks, inomhuslekparker och barn känns väldigt avlägset. Till på måndag. Men det är då det. Just nu är det en schlagerblogg och därför lite rapportering från Globen.

Igår var det en ganska lugn dag. Vi gjorde ju bort intervjun med Linda Bengtzing under dagen och lite senare var det genrep. När vi kom tillbaka till hotellet var vi tvungna att sjunga karaoke i baren. Det blev två låtar: Summer Nights och 7milakliv. Förra året sjöng vi inte bara utan dansade också i flera timmar. Det orkade vi inte med igår utan gick och la oss klockan två. Då satt Christer Björkman fortfarande i barens matsal och pratade med några kollegor. Att han orkade. Jag var helt slut imorse och för en gång skull blev det en sen frukost. Inte för att jag tycker att nio är så sent egentligen. Lång blev den däremot som alltid. Vi satt med några av GP:arna och pratade så klart om Melodifestivalen. Det är ett ganska oundvikligt ämne.

 Schemat idag är först ytterligare ett genrep vid två-tiden. Vi ska gå och titta på den men vi ids nog inte se fejkomröstningen. Efter det stänger arenan men några timmar senare är vi tillbaka för finalen. Pressen sitter i presscentret och följer finalen fram till slutet då vi går ner till arenan och trängs för livet.

Nu är vi tillbaka från genrepet. Att döma av publiken vinner Charlotte eller Sanna imorgon. Efter genrepet var det presskonferens men då var vår artikel redan på väg till tryckeriet så vi var inte så engagerade i den utan stod bara och kollade av läget. Jag var dessutom snäll med två tjejer som så gärna ville ha autograf från Nordman så det fixade jag med hjälp av mitt pressbadge. Hoppas bara att han inte trodde att autograferna var till mig även om jag tydligt påpekade att det inte var det;) Björn Gustafsson medverkar ju i finalen och vi fick se ett av hans nummer. Det andra är hemligt. Det vi fick se var i alla fall en mimande, dansande och diktläsande Björn. Ingen gör det så bra som han. Nu ska vi sjunga karaoke i baren!