Tillsammans med flygbiljetterna fick jag även ett papper med namnen på de som reser samtidigt som jag. Vi är inte så jättemånga, bara sex stycken. Två av dem flyger från Köpenhamn och resten från Stockholm. Det är faktiskt en till tjej från Luleå som åker samtidigt! Det var ganska lyckat. Vi åker till och med på samma plan från Arlanda och sover över på samma hotell på flygplatsen.

Jag trodde att alla som åker från Stockholm skulle åka med samma flyg men så var inte fallet, tur att jag vet att det åtminstone är en som gör det. En av tjejerna som åker far med ett senare flyg samma dag och den tredje fick jag mail från idag. Jag har mailat tillbaka och frågat vilken tid hon åker så jag får se…

[Det var en som frågade vad jag använder för program när jag gör om bilder. Jag använder Photoshop, can´t live without it.]

På jobbet idag gick jag in till en boende som hade besök av anhöriga.
- Jag ska bara ge sex-medicinen, sa jag.
- Sexmedicin, får hon sånt också? Är hon inte lite för gammal för det? Fick jag till svars från en av de anhöriga.
Ibland tänker man inte på hur saker egentligen låter.

Idag kom det internationella körkortet och sakerna från Cultural Care Au Pair Club. Tyvärr var väskan från CC blå, vilket jag egentligen redan visste. Nyckelbandet däremot hade helt rätt färg. Förutom en väska och nyckelband fick jag även en stor plånbok för resehandlingar. Att vara med i klubben kostar, men bara några hundra kronor. Jag vet egentligen inte vad det är bra för, men jag får även ett studentkort typ liknande som CSN-kortet i Sverige men detta får jag först i USA. 

Jag kanske lägger in fler bilder på grejerna ikväll, jag ska nämligen jobba idag. Jag börjar om drygt 50 minuter, suck. Jag känner inte för det, jag har inte jobbat på en månad nu eller så men lite extra pengar är alltid bra.

By the way, mitt visum kom hit när jag var i Luleå. Jag hade ju med mig ett frankerat kuvert som jag lämnade på ambassaden när jag var där. De stoppade sedan i passet i kuvertet och skickade det som rekommederat brev. Kuvertet såg ganska roligt ut eftersom det skulle vara frimärken fastsatta för 61 kronor. Jag kände mig lite som Weasleys i Harry Potter när de skickade ett brev med massor utav frimärken på till Harry (ni som läst böckerna fattar nog vad jag menar).

Visumet var inklistrat i passet. Det upptog en hel passida och på visumet fanns min bild och lite info om mig och hur länge jag får vara i USA. Visum på engelska är förresten “visa” och det är alltså inget kontokort det handlar om som jag nästan trodde i början.

Nu väntar jag bara på det internationella körkortet och sakerna från Cultural Care Club.

Nästa vecka, jag repeterar, nästa vecka flyttar jag till USA. Jag känner mig nästan lite tråkig när folk frågar om jag har resfeber och jag svarar nej. Nu tror jag att den kanske börjar smyga sig på. Om inte annat har jag börjat fundera över varför jag ska till USA egentligen. Varför ska jag lämna trygga vardagen och byta land? Men jag vet ju att det är just det jag vill, lämna vardagen och lämna landet.

Om en vecka vid den här tiden…

Som flest var vi elva personer hemma hos mig i lördags. Som tur var hade jag en säng som gick att sitta på så alla fick sittplats. Vi sjöng så klart karaoke men det var nästan bara jag och Elina som vågade sjunga.

Nallen var transvestit för en dag.

Det är inte lätt att heta Sandra och Elina när man ska beställa taxi, i alla fall inte när det är de kvinnliga chaufförerna som svarar i växeln. Så här lät det när jag ringde ett av våra taxiföretag (vi visste inte vem som körde och därför ringde vi inte på chaufförernas privata nummer;). Elina stod på sidan och sa vissa grejer jag skulle säga.

- Hej! Eh…eh…kör Danne idag? Jaha, kör Magnus då? Jaha…hur många ryms i hans taxi? Sex…visst är vi sex stycken? Kan du be Magnus komma till ****gatan, vi är sex stycken, halv ett. Okej, men vi är sex stycken i alla fall, är det inte bara han som tar det? Vem kör Dannes limo då? Okej. Mm, men försök ta Magnus då. ****gatan halv ett. Han vill ha de här kunderna! Haha. Han vill köra oss. Haha halv ett…

Vem tror ni chauffören i växeln skickade till oss? Tjejen som körde Dannes limo. Vi har inte riktigt de kvinnliga chaufförerna på vår sida men det var bara att snällt hoppa in i bilen. Det var samma tjej som körde limon senast vi var ute. Hon verkar inte tycka om oss så mycket eftersom hon inte ville ha någon kram den här gången heller.

När vi kom fram till stan gick vi till Färjan där vi faktiskt fick köa ett tag för att komma in. Jag och Elina stod och sjöng i kön samtidigt som alla andra såg jätteuttråkade ut.

Här leker vi Titanic vid vattnet.

Tiden inne på Färjan gick snabbt. Vi trodde att vi skulle få vara där en timme längre på grund av omställningen till vintertid med så var inte fallet. Vi blev utkörda när klockan var två (vintertid). Vi gick till Donken eftersom kön var så lång till Matstället.

Observera att jag inte är full, bara trött och inte ville vara med på bild.

Det var ju löningshelg och därmed mycket folk ute. Vi ringde till vårt taxiföretag flera gånger men det tutade bara upptaget. De andra tyckte att vi kunde åka med ett annat företag men det gick ju inte för sig så vi ringde på Magnus privatnummer och ett tag senare dök han upp med sin nya guldbil. Vi kanske ska ändra vår slogan till “Fina flickor åker guldbil!” nu när karaokelimon inte är i trafik nå mer. Fyra av oss åkte hem till mig och jag tog farväl av vår karaokechaufför. Jag kommer att sakna våra taxichaufförer, de är så härliga.

Jag tror att det börjar bli på riktigt nu. Idag fick jag biljetterna och lite andra papper i brevlådan.

Det blev inte många timmar sömn inatt. Jag är tillbaka i Porjus nu och har släkten på besök för avskedsmiddag. Jag skriver om avskedsfesten imorgon istället men bjuder i alla fall på en bild.

Hunden hade det värst, som alltid.

Ikväll blir det alltså dags att ta farväl av Luleås nattliv. Vi ska, som en taxichaufför från det röda företaget uttryckte det, “fylla rosa lyan”. Jag har aldrig haft fest i min lägenhet och det blir intressant att se hur alla ryms.

På tal om taxichaufförer blir det även dags att ta farväl av dem. Jag tror inte att det finns någon som har så konstiga relationer till taxichaufförer som jag och Elina. Igår tog vi en ragg runt stan på kvällen och träffade karaokechauffören. Vi tog en titt på hans nya bil eftersom karaokelimon är kraschad. Nu kör han en guldfärgad minibussliknande bil med glastak. Den var ganska häftig även om vi föredrog limon. Jag klagade över att det inte var något rosa på den och han funderade över att sätta en rosa stjärna på sidan. Jag är även på god väg att få båda “limochaufförerna” att byta till rosa taxiskyltar på taket, istället för grön och blå som nu. Vi ser väl hur det går med det. 

Jag har varit lite frånvarande på bloggen under dagen. Jag har nämligen varit utomlands. Vid elva på fredagen kom Elina och hämtade mig och vi for till Haparanda tillsammans med hennes familj. När vi kom fram fortsatte vi över finska gränsen och vilken affär vi besökte där kan ni ju spekulera i. Vi for sedan tillbaka till Sverige och till Ikea. Bilderna får tala för sig själva.

Här är vi facebooknördar och uppdaterar vår status.

Att vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen, eller hur;)

Börjar jag få resfeber? Svar: nej. Jag vet att jag borde ha det eftersom jag om en och en halv vecka flyttar till ett land där jag inte känner en enda människa. Jag tror bara att jag inte har fattat det ännu. Jag lever fortfarande i vardagen och jag tänker visserligen ofta på USA men det känns inte som att det är på riktigt. Natten mot den 5 november är jag däremot säker på att det kommer att kännas på riktigt. Då sover jag i ett hotellrum på Arlanda med vetskapen om att jag inte kommer att träffa några bekanta på flera månader.