I dag är det redigerarnas dag. Och vad passar väl då bättre än att förklara vad yrket faktiskt innebär? Ordet redigerare är ganska missvisande eftersom många inte förstår vad det är. Jag brukar få en känsla av att folk tror att jobbet går ut på att sitta och läsa tunga textdokument hela dagarna och leta efter språkfel. Det är visserligen en del av arbetet, men i själva verket är en redigerares uppgift att förvandla de där tråkiga textdokumenten till något som ser inbjudande ut. Utan redigerarna hade tidningen levererats som ett ihophäftat texthäfte.

Förutom att korrekturläsa är en redigerares uppgift att sätta rubriker, välja bilder och lägga in alla element på sidan. Det är alltså till stora delar ett grafiskt yrke. Ibland känns det nästan som att jag går tillbaka till barndomen när jag tänker efter vad det är jag egentligen gör. Först ”ritar” jag en sida som det kallas, och sedan går jag för att visa upp den. Men det är inte som när jag var liten och mamma och pappa berömde en och sa ”Åh, så fint du har ritat” utan i stället ska nattchefen eller redigeringsledaren kolla igenom sidan för att se om det är några fel som måste rättas till.

Jag skulle kunna gå in mycket djupare på alla de hundratals regler som finns – och berätta vad linjering, horungar, nedryckare och friläggning är – men det får bli en annan gång. Jag avslutar med att visa en av de roligaste sidorna jag har gjort. När jag började var hela uppslaget vitt och jag förvandlade det till det här:

Ett uppslag om Foki i NSD i höstas.

Jag trodde inte att jag skulle ha några problem med att bara jobba natt, eftersom jag aldrig brukar vara trött på just natten. Det har jag väl egentligen inte varit heller, förutom i går. Det känns som att de två senaste passen har flutit ihop i varandra och att vi har jobbat nonstop sedan början av julen. Det beror förmodligen på att det har varit så himla mycket att göra på jobbet den senaste tiden. Nyårsafton till exempel, då såg vi alla fram emot att gå upp på taket på DN-skrapan och blicka ut över Stockholm vid tolvslaget. Men nej, verkligheten var att vi alla satt halvt panikslagna och endast hann kasta ur oss ett ”Gott nytt år” där vi satt vid skärmarna klockan tolv.

Och i går vet jag inte hur många olika versioner av sportbilagan vi gjorde egentligen, eftersom vi var tvungna att rikta in oss på olika utgångar av Juniorkronornas match. Vårt mardrömsscenario var att det skulle bli sudden death – vilket det så klart blev – följt av straffar dessutom. Expressen har olika lämningstider och vi hann trots allt till och med få med matchen till första upplagan. Nu är det fem dagars ledighet som gäller, vilket är välbehövligt.

En etta som jag gjorde för några dagar sedan.

Jag älskar att läsa tidningar av alla de slag men svenska tjejtidningar har jag tröttnat oerhört på. Det känns som att jag har sett och läst allt när det kommer till dem. Utländska tidningar på engelska är jag däremot kär i. Jag älskar deras formgivning och bilder och i vissa fall även texterna, som är välskrivna i till exempel Vanity Fair.

Jag råkade av en slump hittade ett annat amerikansk magasin som jag också förälskade mig i. Jag var på jakt efter den svenska tidningen Cap & Design (som jag för övrigt nu har råkat teckna en helårsprenumeration av eftersom jag inte tänkte på att den bara utkommer med sex nummer per år.). Tyvärr hade alla butiker hunnit returnera sina exemplar, till och med tidningskiosken Aurora hade gjort det. Men där hittade jag i stället tidningen ”Vs.” som jag bara var tvungen att köpa. Den kostade cirka 100 kronor men det var billigt eftersom den dels är utländsk men även för att den är dubbelt så stor som vanliga magasin och tredubbelt så tjock. Det finns underbara uppslag i den, som jag dock inte har hunnit läsa än. Det är en lyx att bara hålla i den.

Nedan följer bilder på Vs, Seventeen och Vanity Fair.

.

Jag glömmer nästan bort att jag ska till Stockholm och göra TOEFL-testet nästa vecka. Det finns förberedelsepaket och allt möjligt att köpa inför provet. Jag har knappt ägnat det en tanke. Det är alltså ett engelsktest och visserligen har jag någorlunda koll på språket men det kan ju vara bra att åtminstone veta hur det går till. Anledningen till att jag tar det är för att det är ett måste för att söka till amerikanska skolor.

Jag börjar luta mer och mer åt att det är grafisk design jag vill hålla på med i framtiden, och då främst journalistisk sådan. Det gör jag ju visserligen redan som redigerare och jag älskar mitt jobb. Jag skulle dock gärna vilja bli bättre på den grafiska biten och till exempel lära mig Illustrator.

Jag är en stor konsument av magasin men jag börjar ledsna på tjejtidningarna. Har man läst en har man läst alla, känns det som. De har däremot kreativt gjorda layouter.

För några månader sedan gjorde vi ett magasin som handlade om journalistik. Det var kul eftersom vi för en gång skull hade en redigeringslärare och för att jag enbart jobbade med layouten. Jag gjorde mallarna och redigerade ettan och de två första sidorna.

Säga vad man vill om mitt liv men långrandigt är det inte ur ett längre perspektiv. I torsdags var det dags att ta farväl av Gällivareredaktionen. Jag tittade mig runt när jag gick ut den sista dagen och undrade om jag borde vara vemodig. Jag beslutade mig för att inte vara det, jag kan inte vara det varje gång jag lämnar ett ställe. Man vet aldrig, jag kan ju komma tillbaka. Jag tycker fortfarande att redigering är min grej men det är kul att hoppa in som reporter ibland.

Nu är jag alltså tillbaka i Kalix, även det för sista gången. Någonstans under de resterande veckorna ska jag klämma in en resa till USA. Det är bara 14 dagar kvar och även om det på bloggen ser ut som att jag tänker på det hela tiden gör jag det inte i verkligheten. Jag är lite smått stressad över att jag inte har gjort några andra förberedelser än att boka resan.

Leaving home

”Med två f på slutet” sa intervjupersonen och stavade mitt efternamn rätt trots att jag inte ens hade bokstaverat det åt honom.

Egentligen är inte mitt efternamn så svårt att stava men på något sätt blir det alltid fel ändå. Det är ganska underhållande att se vilka nya namn jag döps till lite då och då. I dag heter jag tydligen D-a-n-i-l-o-s-s i efternamn. Det är nästan så att jag börjar tro att jag har talfel med tanke på att folk även ofta tror att jag ringer från Amnesty när jag i själva verket säger NSD.

Det börjar gå så långt att jag inte använder min personliga NSD-mejladress utan i stället ber personer att mejla till redaktionsmejlen bara för att vara säker på att mejlen kommer fram.

I dag har jag:

• Skrivit min sämsta artikel någonsin.
• Skrivit en notis som tog mig 14 dagar att göra och nästan lika många telefonsamtal att ringa. Ibland är det bara att inse att saker och ting inte håller för en artikel trots att mycket arbete ligger bakom.

Det är lite lustigt, jag får ofta uppmärksamhet och beröm för de ”reportage” jag har skrivit i NSD. Anledningen till att jag tycker att det är konstigt är för att jag inte har skrivit ett enda reportage i NSD – någonsin. Däremot har jag skrivit väldigt många andra typer av artiklar.

För en journalist är nämligen inte ett reportage samma sak som det är för många läsare. Jag har visserligen slutat att rätta folk, jag förstår ju vad ni menar. Men här kommer en liten minilektion i vad det egentligen är.

Ett reportage är ofta längre än vanliga nyhetsartiklar. Den största skillnaden är att reportaget ger läsaren en känsla av att befinna sig på platsen i form av miljöbeskrivningar som beskriver hur saker luktar, låter, ser ut och känns. I reportage är det tillåtet för reportern att använda sig av jag-form.

Som sagt, en minilektion. Vill du veta mer om vad skillnaden är? Sök hit!

För övrigt har jag faktiskt gjort ett reportage som har blivit publicerat, i Kuriren ironiskt nog.