För några månader sedan gjorde vi ett magasin som handlade om journalistik. Det var kul eftersom vi för en gång skull hade en redigeringslärare och för att jag enbart jobbade med layouten. Jag gjorde mallarna och redigerade ettan och de två första sidorna.
Säga vad man vill om mitt liv men långrandigt är det inte ur ett längre perspektiv. I torsdags var det dags att ta farväl av Gällivareredaktionen. Jag tittade mig runt när jag gick ut den sista dagen och undrade om jag borde vara vemodig. Jag beslutade mig för att inte vara det, jag kan inte vara det varje gång jag lämnar ett ställe. Man vet aldrig, jag kan ju komma tillbaka. Jag tycker fortfarande att redigering är min grej men det är kul att hoppa in som reporter ibland.
Nu är jag alltså tillbaka i Kalix, även det för sista gången. Någonstans under de resterande veckorna ska jag klämma in en resa till USA. Det är bara 14 dagar kvar och även om det på bloggen ser ut som att jag tänker på det hela tiden gör jag det inte i verkligheten. Jag är lite smått stressad över att jag inte har gjort några andra förberedelser än att boka resan.
Leaving home
”Med två f på slutet” sa intervjupersonen och stavade mitt efternamn rätt trots att jag inte ens hade bokstaverat det åt honom.
Egentligen är inte mitt efternamn så svårt att stava men på något sätt blir det alltid fel ändå. Det är ganska underhållande att se vilka nya namn jag döps till lite då och då. I dag heter jag tydligen D-a-n-i-l-o-s-s i efternamn. Det är nästan så att jag börjar tro att jag har talfel med tanke på att folk även ofta tror att jag ringer från Amnesty när jag i själva verket säger NSD.
Det börjar gå så långt att jag inte använder min personliga NSD-mejladress utan i stället ber personer att mejla till redaktionsmejlen bara för att vara säker på att mejlen kommer fram.
I dag har jag:
Det är lite lustigt, jag får ofta uppmärksamhet och beröm för de ”reportage” jag har skrivit i NSD. Anledningen till att jag tycker att det är konstigt är för att jag inte har skrivit ett enda reportage i NSD – någonsin. Däremot har jag skrivit väldigt många andra typer av artiklar.
För en journalist är nämligen inte ett reportage samma sak som det är för många läsare. Jag har visserligen slutat att rätta folk, jag förstår ju vad ni menar. Men här kommer en liten minilektion i vad det egentligen är.
Ett reportage är ofta längre än vanliga nyhetsartiklar. Den största skillnaden är att reportaget ger läsaren en känsla av att befinna sig på platsen i form av miljöbeskrivningar som beskriver hur saker luktar, låter, ser ut och känns. I reportage är det tillåtet för reportern att använda sig av jag-form.
Som sagt, en minilektion. Vill du veta mer om vad skillnaden är? Sök hit!
För övrigt har jag faktiskt gjort ett reportage som har blivit publicerat, i Kuriren ironiskt nog.
Jag gillar verkligen kriminaljournalistik men ibland, när jag tänker efter, känns det så himla fel vid vissa brott. Att vara på en våldtäktsrättegång med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg för att läsarna ska ha något att roa sig med till morgonkaffet dagen efter, jag vet inte riktigt hur man ska rättfärdiga det. Förövarna får se det som en del av sitt straff men för offren kan det inte vara roligt. Jag var på en våldtäktsrättegång för några veckor sedan och jag försökte att sätta mig in i deras situation. Om jag själv hade blivit våldtagen, hur kul är det att läsa detaljerat i tidningen hur någon har våldfört sig på en och veta att släktingar, bekanta och obekanta också kan ta del av det?
Samtidigt tror jag att det är viktigt att sådana händelser kommer fram mer än bara som notiser med knapphändig information. Det är detaljerna som gör att det går in i huvudet på folk hur hemska brotten egentligen är. Samtidigt gäller det att skilja på allmänintresse och underhållning, en nästintill odefinierbar gräns för många journalister. Jag gjorde faktiskt ett helt specialarbete förra året om brottsrapporteringens effekter.
Jag älskar de nya systemkamerorna (Nikon D7000) NSD har köpt in. Lokalredaktionerna har fått varsin för att reportrarna ska kunna filma webb-tv med dem men även för att fotografera. Än så länge har jag inte filmat mer än för att testa men jag älskar att fota med dem. Jag har lugnt sagt konverterat från Canon till Nikon nu. Jag är grymt sugen på en själv men de kostar strax över 10.000 med objektiv vilket jag visserligen har råd med men det är ännu en uppoffring jag måste göra för mina dyra framtidsplaner.
Jag fick ett väldigt intressant samtal till redaktionen i dag. En äldre man, förmodligen 80+, ringde och sökte mig. Han hade läst min recension av Christer Sjögrens julkonsert från i helgen och vad jag förstod hade han även varit där själv.
Jag fattade inte riktigt vart han ville komma och det gör jag nog fortfarande inte. Han hade egentligen inget att anmärka på när det gäller recensionen för han höll med mig i mitt tyckande. Men enligt honom var det ett ord som han tyckte förstörde den och det var ”fånigt”. Jag hade använt det ordet i en mening och det passade sig inte, tyckte han.
I bakgrunden satt hans fru och ställde frågor om vad jag tyckte om musikerna, kören och så vidare. ”Läs recensionen” hade jag ju kunnat säga men jag svarade snällt ändå. Efter så där tio minuter tackade mannen för sig och önskade mig en god jul.
Nu kommer jag ju aldrig mer våga skriva ”fånigt” i en recension.
—
I morgon bär det av till Norge. Före det ska jag jobba lite till eftersom nattcheferna tyckte att jag kunde vara en dag till för att göra färdigt bilagan jag håller på med. Jag jobbade in några timmar i kväll så att jag inte kommer iväg så fruktansvärt sent, det är trots allt 60 mil att köra.
Jag var in på redaktionen för att skriva en recension då förra helgen. Redigerarna som jobbade var frustrerade över alla tomtar i tidningen eftersom det var skyltsöndag och första advent. Det är nämligen inte så enkelt att komma på rubriker när alla artiklar handlar om i princip samma sak men från olika delar av Norrbotten. Jag tror att det faktum att de satte den här rubriken på en artikel som inte innefattade tomtar visar hur less de var:
