Senast jag åkte hem fick jag inte åka ett enda skär skidor eftersom det var så kallt att varken Dundret eller Porjusbacken hade öppet. Det var bittert, jag hade åkt hem för att åka skidor, speciellt eftersom jag hade så många nya skidgrejer. Jag gick nämligen in på Stadium i Stockholm för att köpa skidglasögon dagen innan jag for hem. Det slutade med att jag även förälskade mig i en hjälm, trots att jag inte brukar använda det. Det är flera år sedan jag senast ramlade – men å andra sidan när jag väl gör det brukar det inte sluta bra. Så jag köpte den, och då kändes min skidjacka helt plötsligt gammal och tråkig, och eftersom jag hade spanat in en från Peak Performance bestämde jag mig för att köpa även den. Några tusen kronor senare undrade jag vad det var för fel på mina gamla skidglasögon från första början?

*If you give a mouse a cookie handlar om en mus som vill ha en kaka, och om du ger honom en kaka vill han ha ett glas mjölk och får han ett glas mjölk vill han titta i spegeln och se så att han inte har en mjölkmustach och får han titta i spegeln, då vill han ha en sax för att trimma sig själv och, och och…/Mvh en föredetta au pair.

Det finns en same som flyttade till Skottland med sina renar på 50-talet och även fast han inte längre lever finns verksamheten kvar. Platsen där renarna är belägna är öppen för betalande besökare. Jag har hört att det även säljs renkött men att försäljningen inte går så bra med skottarnas motivering ”Man äter inte tomtens renar”.

Under mitt senaste besök hemma i Porjus trotsade jag och Puzzel kylan (bara -35 den dagen) och gick och hälsade på två renar som stödmatas på en gård hos en vi känner.

Alla pratar om vädret, vilket ju inte är så konstigt. Jag tycker att det är ett trevligt samtalsämne om än klyschigt. I går var jag chaffis till hemvändarfesten i Jokkmokk. Som kallast visade audin -37,5°C men det var tydligen ner mot -40°C på vissa håll. Det ska kännas att man lever, sägs det.

Titta noga så ser ni ett snömonster…

Marknadsveckan borde statistiskt sett alltid vara den kallaste veckan på hela året i Jokkmokks kommun. Det passar nog bra för turisterna – som kan skryta om kylan när de kommer hem. Jag har inte särskilt mycket emot den heller, förutom att jag inte kunde åka skidor i går när jag kom hem. I dag gör jag nog ett nytt försök, men på Dundret. Det är minus 24 i Porjus just nu men förhoppningsvis varmare där.

Jag känner att jag behöver förklara min negativa inställning till marknaden. Det är inte själva engagemanget jag har något emot, i år tror jag till och med att jag ska besöka själva marknadsplatsen för att köpa de där obligatoriska godisremmarna. Det jag har svårt för är att många ser det som årets stora höjdpunkt eftersom det är en möjlighet att supa skallen av sig – gärna fyra dagar i rad också. Det som däremot är trevligt är ju så klart att gå ut för att träffa folk man inte har sett på flera år. Jag har bara varit ut på marknaden en gång och det var för två år sedan. Det var jättekul att träffa alla gamla klasskompisar från högstadiet och roligare än så var att ha med mig mina ”nya” klasskompisar. Vi var ett gäng från skolan i Kalix och extra kul var att Sofia, som är göteborgare, följde med. Hon fascinerades så över allting och ingen av oss glömmer nog när hon ringde hem till Göteborg och exalterat berättade att hon stod i en kö tillsammans med samer – till en ölkåta.

Vägen hem i går…

Nu sitter jag på Luleå flygplats och ska flyga tillbaka till Stockholm. Jag är väldigt glad över att jag gjorde min spontana resa hit, den har varit toppen. Jag trodde att det skulle kännas konstigt att komma från en snöfri huvudstad till ett snötäckt Norrbotten, men det gjorde det inte, det kändes fullständigt normalt. Sällan har väl minus 24 grader varit så skönt.

Jag har dessutom hunnit med ett väldigt hektiskt dygn i Luleå, om än roligt. Det har varit kul att träffa alla igen, vilket jag inte hann förra gången. Jag smög in en sväng på NSD också för att hälsa på Henke men även för att slänga några ord med de andra. Jag saknar NSD, samtidigt som jag inte ångrar att jag flyttade till Stockholm.

I Mediehuset fanns också Elina som jag gick och åt lunch med på Max, med efterföljande kaffe. Sen fortsatte jag min sociala dag med semla och kaffe hos pappa, för att sedan möta John på det nya fiket Friends i stan (rekommenderas) där vi åt mat och ja, drack kaffe. Jag hann även med ett snabbt besök hos Mikkal på Bergviken där jag…drack kaffe.

Kliva upp och titta på alpina tävlingar, äta frukost, bege mig upp till backen, åka några åk, glida ner till fiket och köpa en dricka och chokladbollar samtidigt som jag kollar på skidtävlingar på tv, fortsätta åka i några timmar med ytterligare ett stopp i fiket, åka hem lagom till middagen och känna den där härliga men trötta känslan efter att ha varit ute en dag i kylan. Det var precis det jag längtade till i fredags i Stockholm. Och det var precis det jag fick i Porjus. Det var nästan som att jag kände mig som Sandra, 10 år, igen, förutom att jag nu inte kan åka över berget hem eftersom jag kör bil upp till backen.

Nu för tiden har jag dessutom ett nytt perspektiv på att komma hem till byn och jag kan förundras över att alla i skidstugan vet vad man ska äta till middag. Det du inte vet själv vet alla andra om dig, nämligen. Men en sak hade många missat, och det är att jag bor i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt ändå, jag vet knappt själv var jag bor. Det är en sak att ha flera orter att kalla hem, men de senaste åren har jag ständigt haft tre bostäder som jag kallat hem. Vet ni hur svårt det är att hålla koll på sina sockar då? Jag har nästan bara udda par.

Tjusningen med Porjus slalombacke är att liften går jättesakta och att liftkortet kostar 350 kronor – för ett år. Jag köpte faktiskt ett trots att jag inte kommer att åka så mycket. ”Jag måste ju stötta min moderklubb”, som jag sa till mamma och hon bara skrattade åt mig. Ärligt talat börjar jag bli ganska less på själva åkningen där. Jag har åkt nästan varannan dag vintertid i backen sedan jag var åtta år och snart tror jag att mina skidspår permanent börjar etsa sig fast i marken. Men liftföraren bidrog i alla fall till ett spännande sista åk, genom att medvetet släcka lyset i backen när jag var kvar i den i full fart…jo, tack, det blev kolsvart.

Jag måste erkänna att det finns ögonblick då jag tänker att det kanske inte vore så fel att bo permanent i Stockholm ändå. När mina arbetskollegor pratar om lägenheter blir jag sugen på att köpa en mysig etta med breda fönsterbrädor på Kungsholmen eller på Söder i närheten av något mysigt café där jag kan hänga på fritiden. Och när jag tänker så skrämmer jag mig själv lite, för jag har ju inte planerat att bli kvar i Stockholm, men å andra sidan hade jag heller aldrig planerat att flytta dit från första början. Och jag förvånar mig själv när jag känner att jag inte har något behov av att åka hem på besök till Norrbotten och jag tänker att jag lika gärna kan vänta med det i några veckor till.

Men så finns det ögonblick då jag vill vara var som helst men inte i Stockholm, som när jag ligger och lyssnar på regnet som smattrar mot taket…en morgon i januari. Eller när jag har en dålig jobbdag och jag inte kan sova när jag går av nattpasset – och vad gör jag då? Då bokar jag första bästa flygbiljett hem till Norrbotten och det är också därför jag ligger i min säng i Porjus nu, trots att jag inte hade en tanke på det i går.

Jag har länge haft ögonen på en tjej från Jokkmokk tack vare hennes fantastiska sångröst och hennes låtar. Jag har funderat på att skriva om henne om hon skulle vara aktuell i något sammanhang när jag har jobbat som reporter för NSD. Tyvärr fick jag aldrig den chansen och jag kommer aldrig att få den. Marielle, som hon heter, somnade för evigt in natten till i går. Efter en lång kamp mot en hjärntumör tog cancern hennes liv.

Jag kände henne inte personligen, men eftersom jag trots det har berörts så mycket av henne och hört så mycket gott om henne har jag insett att hon var en underbar människa, som sörjs av hela Jokkmokk. Marielle blev 16 år.