Kliva upp och titta på alpina tävlingar, äta frukost, bege mig upp till backen, åka några åk, glida ner till fiket och köpa en dricka och chokladbollar samtidigt som jag kollar på skidtävlingar på tv, fortsätta åka i några timmar med ytterligare ett stopp i fiket, åka hem lagom till middagen och känna den där härliga men trötta känslan efter att ha varit ute en dag i kylan. Det var precis det jag längtade till i fredags i Stockholm. Och det var precis det jag fick i Porjus. Det var nästan som att jag kände mig som Sandra, 10 år, igen, förutom att jag nu inte kan åka över berget hem eftersom jag kör bil upp till backen.

Nu för tiden har jag dessutom ett nytt perspektiv på att komma hem till byn och jag kan förundras över att alla i skidstugan vet vad man ska äta till middag. Det du inte vet själv vet alla andra om dig, nämligen. Men en sak hade många missat, och det är att jag bor i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt ändå, jag vet knappt själv var jag bor. Det är en sak att ha flera orter att kalla hem, men de senaste åren har jag ständigt haft tre bostäder som jag kallat hem. Vet ni hur svårt det är att hålla koll på sina sockar då? Jag har nästan bara udda par.

Tjusningen med Porjus slalombacke är att liften går jättesakta och att liftkortet kostar 350 kronor – för ett år. Jag köpte faktiskt ett trots att jag inte kommer att åka så mycket. ”Jag måste ju stötta min moderklubb”, som jag sa till mamma och hon bara skrattade åt mig. Ärligt talat börjar jag bli ganska less på själva åkningen där. Jag har åkt nästan varannan dag vintertid i backen sedan jag var åtta år och snart tror jag att mina skidspår permanent börjar etsa sig fast i marken. Men liftföraren bidrog i alla fall till ett spännande sista åk, genom att medvetet släcka lyset i backen när jag var kvar i den i full fart…jo, tack, det blev kolsvart.

Jag måste erkänna att det finns ögonblick då jag tänker att det kanske inte vore så fel att bo permanent i Stockholm ändå. När mina arbetskollegor pratar om lägenheter blir jag sugen på att köpa en mysig etta med breda fönsterbrädor på Kungsholmen eller på Söder i närheten av något mysigt café där jag kan hänga på fritiden. Och när jag tänker så skrämmer jag mig själv lite, för jag har ju inte planerat att bli kvar i Stockholm, men å andra sidan hade jag heller aldrig planerat att flytta dit från första början. Och jag förvånar mig själv när jag känner att jag inte har något behov av att åka hem på besök till Norrbotten och jag tänker att jag lika gärna kan vänta med det i några veckor till.

Men så finns det ögonblick då jag vill vara var som helst men inte i Stockholm, som när jag ligger och lyssnar på regnet som smattrar mot taket…en morgon i januari. Eller när jag har en dålig jobbdag och jag inte kan sova när jag går av nattpasset – och vad gör jag då? Då bokar jag första bästa flygbiljett hem till Norrbotten och det är också därför jag ligger i min säng i Porjus nu, trots att jag inte hade en tanke på det i går.

Jag har länge haft ögonen på en tjej från Jokkmokk tack vare hennes fantastiska sångröst och hennes låtar. Jag har funderat på att skriva om henne om hon skulle vara aktuell i något sammanhang när jag har jobbat som reporter för NSD. Tyvärr fick jag aldrig den chansen och jag kommer aldrig att få den. Marielle, som hon heter, somnade för evigt in natten till i går. Efter en lång kamp mot en hjärntumör tog cancern hennes liv.

Jag kände henne inte personligen, men eftersom jag trots det har berörts så mycket av henne och hört så mycket gott om henne har jag insett att hon var en underbar människa, som sörjs av hela Jokkmokk. Marielle blev 16 år.

Ju mer jag flyger desto slarvigare blir jag. Ibland framställs jag nog som att jag aldrig har flugit förut. I dag råkade jag sätta fast bagagetaggen med kvittot som man ska spara, vilket killen i disken så snällt påpekade för mig och tog bort den.

Man kan ju tro att jag kan rabbla säkerhetsgenomgången i sömnen, men det kan jag inte heller, just för att jag faktiskt brukar sova just då. Jag läste en artikel om vad flygvärdinorna stör sig mest på när det gäller passagerarnas beteende. Att ignorera säkerhetsgenomgången var faktiskt en av punkterna. Jag lyckades dessutom uppfylla de resterande två: Att ha hörlurar på mig och att inte lyssna på deras instruktioner (som att man inte får ha handbagage på golvet vid start och landning om man sitter vid en nödutgång).

Just nu sitter jag på Luleå airport (förlåt flygplats,så att jag inte får redigerar-Magnus på mig, även om han aldrig skulle läsa det här) och väntar på att boarda. En stor fördel är att de finns gratis trådlöst internet här.

Jag som hade tänkt att börja blogga varje dag igen, det går så där. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag har haft fullt upp. Den första veckan i Stockholm åkte jag dessutom på en elak förkylning så jag gjorde inte så mycket annat än att sova och jobba. Sen kom mamma och Josse och hälsade på och just nu är jag i Luleå. Jag jobbar både jul och nyår och därför passar jag på att vara hemma under den här ledigheten (jag jobbar skift).

Nyponsoppa var det som gällde första dagen.

Det var inte så uppmuntrande att komma till Luleå när det gäller vädret. Snön var inte mycket att skryta om. Men nu när jag kollade ut är marken helt snötäckt. Och bättre blir det, i dag ska jag till Porjus, aka mitt vita vinterland. Stockholms väder vill jag knappt prata om. Det har varit regn från dag ett.

Stockholm-Norrbotten 1-1

.

Nu är jag i Luleå igen efter några dagar i Porjus. Det är ändå rätt skönt att vara tillbaka i lägenheten. Jag har knappt varit här sedan förra sommaren.

Min berömda diademsamling

Jag är hemma i Porjus några dagar nu. Att sova i min mjuka säng, äta mammas klappgröt och sitta på broräcket och kolla på Porjusborna är inte helt fel.

Fia skrev på Facebook om vilka låtar som spelades på radion när hon lämnade Kalix. Jag kunde inte heller låta bli att registrera vilken låt som fick vara soundtracket till min flytt från orten. När jag startade bilen och började rulla från skolområdet var det självklart ”Need you now” som gick i gång på Mix Megapol. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag valde att göra varken eller. Mina skolkamrater förstår varför den låten är så lustig och ni andra får nöja er med att om det är någon låt som återspeglar tvåan i Kalix så är det den.

Men annars tyckte jag inte att det var så sentimentalt att lämna Kalix. Jag har nog inte riktigt förstått än att jag inte ska återvända.

En sista blick ut över rummet innan jag packade ihop allt.

Ibland brukar jag försöka sätta Norrbotten i ett annat perspektiv än mitt eget. När jag tänker efter har vi ju faktiskt ganska konstiga ortsnamn här uppe. Det märker jag om inte annat när jag ortsdaterar mina artiklar. Vad sägs om Hanhivittikko, Kukkola och Tjautjasjaure? Jag antar att Jokkmokk, Gällivare och Koskullskulle också kan låta lustigt för någon som inte hör det hela tiden. Eller att det finns ett berg som heter Ananasse som ligger i närheten av Ligga. Om jag tänker efter en tredje gång så är väl inte Porjus det mest normala namnet heller.