Tillbaka till Melodifestivalen då. Om inte för att ni ska läsa det så i alla fall att jag ska komma ihåg vad som egentligen hände. Jag tar det från början:

Onsdag kväll flög jag ner till Stockholm och träffade Elina som redan var där. Elina var nere och jobbade på Älvsjömässan med sin mormor och morfar och jag bodde på hotell tillsammans med dem till torsdagen. Kvällen innan låg jag och Elina och pratade. “Fatta att vi ska på presskonferensen IMORGON”, upprepade vi hela tiden. Tidigare år har vi gått i skolan och har inte pratat om annat på lektionerna än Melodifestivalen. Nu var omständigheterna lite annorlunda med jag som hade varit i USA och Elina som hade haft andra saker för sig. Vi kände oss noll förberedda.

Dagen efter åt vi frukost och tog sedan tunnelbanan till globenområdet. Vi checkade in på vårt älskade hotell som sitter ihop med Globen och sedan gick vi till pressboden. Vi intygade att vi var där för att arbeta som press åt NSD men vi fick inte hämta ut våra pressbadge förrän senare. Vi gick därför till köpcentret bredvid och väntade. Vi pratade med en kille från Aftonbladet som förberedde en monter som skulle stå där. Jag ringde vår nöjesredaktör för att höra vad som gällde inför de kommande dagarna. Just när jag höll på att prata såg jag hur Elina vinkade till någon och började prata med personen. Jag hann just avsluta mitt samtal då fotografen Pelle från Göteborgs-Posten kom fram. Av någon konstig anledning är vi bekanta med halva GP:s redaktion och då inte bara nöjesavdelningen. Vi pratade med Pelle och var glada över att han var där då vi kände honom sen tidigare.

Vi gick tillbaka till ackrediteringsboden och hämtade våra badge. Vi blev lite besvikna över att vi inte fick ta några nya bilder till badgen utan förra årets bilder var sparade i datorn. Det var ju inte hela världen. Ett tag senare befann vi oss för tredje året i rad vid pressentrén. Vi gick in och vi och de andra blev lite förvirrade då presscentret var på en annan sida av arenan i år. Pressrummet är egentligen inget riktigt rum utan är en del av foajén som är avspärrad med mobila väggar.

Även om vi var i Globen och omringade av journalister förstod vi inte att det var på riktigt förrän vi stod där i arenan och presskonferensen hade börjat. Melodifestivalscenen brukar se snyggare ut i verkligheten men i år var det tvärtom. Den såg ut som en gigantisk byggnadsställning. Artisterna klev som vanligt upp en och en på scenen och blev fotograferade och det avslutades med en gruppbild. Därefter gick alla och satte sig vid sina platser i Green Room och det blev dags för oss reportrar att ta över. Det gäller att vara framåt då artisterna är få och reportrarna många. Jag gjorde några korta intervjuer med så många artister jag kunde. Vi hade riktigt kort tid på oss i år, bara omkring 20 minuter.

När presskonferensen var över började Charlotte Perrelli repa. Vi tittade på henne och någon till innan vi gick tillbaka till presscentret och började jobba med artikeln. När vi var färdiga gick vi tillbaka till arenan och tittade på resten. Varje artist kör sin låt tre gånger om jag kommer ihåg rätt. Sist ut att repetera var BWO och vi kollade på dem en gång. Välkomstfesten hade redan börjat och det var dags att bege sig till Stadshuset. Vi gick ut från Globen tillsammans med de fyra GP:arna (vi hade nämligen träffat resten av dem nu) och vi kom överrens om att dela taxi.

Framme i Stadshuset var det bara att äta plockmat och mingla runt. Det var gratis vin men de flesta tog det lugnt ändå då det var fullspäckade dagar att vänta. Vi höll ihop med GP:arna och tog ibland med oss foto-Pelle när vi ville fota oss med någon. Vi pratade med de flesta av finalisterna och tog foton med dem. Roligast var när vi skulle fota oss med Alexander Bard och han frågade om han hade mat i skägget. “Nej, det har du inte”, sa Elina samtidigt som hon klappade hans skägg som att han vore en hund. Efter fotot kom Bard av någon anledning på att vi skulle bilda ett band som hette “The Real Alcazar”.

Vi pratade med allas älskling Björn Gustafsson på festen. Jag fick en kommentar här i bloggen om att jag skulle förklara mer om hur han är i “verkliga livet”. Vi har hört från andra i pressen att framgången har stigit honom åt huvudet (och just för att han var så dryg fick vi också hans privata mobilnummer av en reporter och detta skriver jag bara för att skryta;). Detta är ju vad andra tycker och de gånger vi pratade med honom under finaldagarna var han trevlig. På välkomstfesten verkade han lite full fast tydligen ska han vara nykterist. Han är ganska tillbakadragen och gör inte så mycket väsen av sig men han ansträngde sig för att vara trevlig när vi pratade med honom.

Välkomstfesten dog ut redan vid elva och vi for hem med taxi och fortsatte festen i vårt hotellrum med inbjudna gäster.

Foton och fortsättning följer…

Att fara till Sverige var inte lika roligt som jag hade trott. Melodifestivalen var självklart askul men under den kände jag inte ens vilket land jag var i och att träffa släktingar och bekanta var också roligt. Men allt det andra. På ett sätt blev jag lite besviken. Allt var ju som vanligt. De som var dryga tidigare var dryga nu. De som var snälla var fortfarande snälla. Byn och byborna var som de alltid har varit, någon kanske hade bytt bil och det var lite mer snö men annars var allt som vanligt. Samtidigt är det ju det som är grejen med att komma hem. Allt är som det ska vara. Men jag insåg att det spelar ingen roll om jag kommer hem nu eller om fem år. Allt är som det alltid har varit. Folk kan försvinna, saker kan förändras, men i det stora hela är det likadant.

Update: CHARLOTTE: Vad deprimerande det där lät.. Men det kanske är possitivt, att man alltid har någonstans där allt är som det alltid har varit..

Det kanske lät lite väl deprimerande ja. Men det jag egentligen menar är att det är ingen idé att längta hem för allt är ändå som när man lämnade det, och så kommer det att vara den dagen jag kommer hem för gott också.

För att citera Charlotte Perrelli alltså. Nu är sverigebesöket över och jag står åter på amerikansk mark. Allt var som vanligt i Sverige och allt är som vanligt här förutom att snön nästintill har försvunnit. Yngsta tjejen har åter visat bevis på att hon är en gottegris. Hon har rensat mitt rum på godis och tuggummin. Till och med godiset som jag hade gömt i en kartong hade hon hittat.

Jag har sjukt mycket att skriva från Melodifestivalen men det känns inte så lockande efter över tolv timmars resande. Det tog en himla tid att komma in genom tullen i Minneapolis. Det tog över en timme från det att jag klev ur planet till jag hämtade väskorna. Man måste ju bli fotad, ta fingeravtryck och “förhöras”. Men det gick bra och jag kom in i landet utan problem. Jag avslutade resan som jag började, det vill säga på Starbucks. Jag har faktiskt inte saknat det under dessa tio dagar och för första gången slängde jag bort en Caramel Macchiato som jag inte ens hade druckit upp. Då är det illa.

Allt skvaller från Melodifestivalens efterfest får ni senare. Nu ska jag packa upp och sedan lägga mig och sova och se hur bra det går.

Då var min “comeback” i Porjus över lika fort som den började. Imorgon väntar hederliga gamla sju-bussen som jag har åkt hundratals gånger med. Slutgiltiga destinationen är Stockholm via Luleå för korv och makaroner hos pappa.

Jag fick rapport om att jag missade våren i Minneapolis och att det nu är sommar där. Skulle inte förvåna mig om det blir -20 igen lagom till 17 mars! Jag måste förresten erkänna att vår bil inte var helt osladdbar…

Räkna med att den här bloggen de närmaste dagarna kommer att förvandlas från en au pair blogg till en “bakom kulisserna på finalen av Melodifestivalen 2008″-blogg.

Ni kanske kan få viss förståelse över att jag tycker att Stockholm är grått och tråkigt under vinterhalvåret.

Ni har ju hört alla min utlägg om det är med avsaknaden av vinterdäck i USA. Jag vet ju varför det inte finns och jag har viss förståelse för det då det sällan är snö på vägarna i USA. Men jag kunde ändå inte låta bli att jämföra skillnaderna när jag satte mig i familjens bil för att köra igår. I USA kör jag en stadsjeep som trots fyrhjulsdrift är som Bambi på hal is när det är snö på vägarna. Igår körde jag familjens V40 som är väldigt liten i jämförelse mot bilen jag kör i USA. Här är vägarna fullpackade med snö och trots att jag försökte sladda gick det inte. I USA är jag van att få sladd trots att jag krypkör i kurvorna. Igår bromsade jag knappt när jag skulle svänga in på någon annan väg och trots relativt hög fart lyckades jag inte att sladda. Men som sagt, jag förstår anledningarna till att det inte finns vinterdäck i USA men det är ändå så kul att jämföra.

Vägarna i Porjus

I övrigt då gällande bilkörningen. Jag måste säga att det kändes oerhört skumt att sätta sig i vår bil igen. Efter att ha kört den där stora bilen i USA i flera månader kändes det som att jag körde en radiobil. Att börja växla igen gick relativt bra. Om jag säger så här, jag fick inte motorstopp i alla fall. Däremot råkade jag glömma bort att växla upp och körde lite för länge på ettan och tvåan ibland.

Anledningen till att Porjus finns: kraftstationen

Nu ska jag ut och prova köra bil. Fortsättning följer…

Ingas bröd, Bregott som går att smöra utan att hela mackan går sönder, gå med t-shirt inomhus, idakatten, melodifestivallåtar på radion. Visst finns det massor med fördelar med Sverige också. Men snön vräker ner och våren är nowhere to be seen och tidningarna verkar inte ha intervjuat Andreas Johnson och frågat vad han tyckte om att åka ut från Melodifestivalen…

Nu är jag så långt bort från Starbucks och Victoria´s Secret som man kan komma, nämligen i min by Porjus i Jokkmokks kommun. Jag kom hit för några timmar sedan och jag måste säga att jag hade glömt bort begreppet “mycket snö”. Snön i Minneapolis är ingenting jämfört mot här.

Något jag var väldigt nyfiken över var hur mötet med världens bästa kisskatt skulle bli, min lilla Ida. När jag bodde i Luleå och var borta längre brukade hon spela sur när jag kom hem till byn. Frågan var hur hon skulle reagera när hon inte hade sett mig på fyra månader? Svar: hon gick och gömde sig under sängen när jag kom! Men nu har hon tinat upp och visat att hon inte alls har glömt bort mig och sitter bredvid mig och spinner.

Hej, här är jag och jag lever efter gårdagen. Jag kan dock säga att 17 timmars resande och fest inte är bästa kombinationen och det slutade faktiskt med att jag åkte hem först av alla för att, just det, sova. Vi var i alla fall en sväng in till stan och skulle på en nattklubb som hette Magma men när en i vårt gäng inte kom in för att hon är född 89 gick vi alla därifrån. Det gjorde för den delen inte så mycket. Det var extra dyrt inträde eftersom artisten Ken Ring var där. Jag hade aldrig hört talas om honom före jag läste att han skulle till Luleå. Han och hans team var på samma plan som jag från Stockholm till Luleå så jag hade redan sett honom. Han såg mer sliten ut än jag som hade rest hela natten.

Jag hann även träffa vår balchaufför, även om vi inte åkte taxi. Han blev så glad över att se mig och jag likaså, han är så trevlig. Haha, det var så snopet för han berättade att han hade hittat min blogg. Vi blev så klart nyfikna över hur han hade gjort det. Det var när han hade läst Aftonbladet han hade känt igen en tjej på en bild, nämligen jag. Det finns en länk till min blogg från deras sida om valet i USA.

Efter stan for vi till Stuk som är studenternas nattklubb. Jag blev kortvarig där och for hem till Elina och sov som jag nämnde tidigare. Jag vaknade redan efter några timmar, klockan sju, och kunde inte somna om så lite spökar jetlaggen.

Då befinner jag mig alltså igen på svensk mark och är i den numera lilla staden Luleå. Trots att jag har rest i 17 timmar och bara sovit drygt en timme måste jag säga att jag känner mig relativt pigg. Jag ska ändå vila lite för att inte vara helt död senare ikväll.

Resan började igår tror jag för nu har jag tappat begreppet på tid och rum. Jag blev avsläppt på Minneapolis/St. Paul Airport och började min färd. Flygplatspersonalen var sur och petig på att jag hade drygt ett kilos övervikt men det löste sig genom att jag tog ut min externa hårddisk. I USA är det ofta att antingen är människorna jättetrevliga eller jätteotrevliga men som tur är oftast det förstnämnda. Jag kom in genom säkerhetskontrollen och tog sikte på Starbucks som visade sig ligga på andra sidan flygplatsen men det stoppade inte mig. En Caramel Macchiato senare och jag var vid min gate. Jag kan säga att jag blev en aning orolig då jag inte fick mitt boardingpass utskrivet eftersom “de jobbade på det” samtidigt som de berättade att flyget var fullbokat. När nästan alla passagerare utom jag hade gått ombord fick jag äntligen mitt sätesnummer och kunde pusta ut. Varje gång jag flyger hoppas jag alltid på att det ska finnas tv-skärmar i stolsryggen framför men det har aldrig hänt. Förrän nu! Jag tillbringade därför den drygt åtta timmar långa resan med att bland annat se på film.

Jag anlände till Amsterdam och gick till min terminal och vad möttes jag av där? Jo, Starbucks! Jag drack därför för första gången en europeisk Caramel Macchiato. Någon timme senare och jag var ombord på ett plan med massa stockholmare och jag insåg att jag har en hatkärlek till både staden Stockholm och de som bor där. Hjulen tog i marken och jag återvände till Sverige. Och vet ni vad? Folket pratar SVENSKA i Sverige, tänka sig. Det är jättekonstigt att höra alla gå runt och prata detta språk.

Lite väntan till och lite mer flygande och 17 timmars total restid senare och var jag framme i älskade Luleå. Där stod pappa och Elina och välkomnade mig. Elina skjutsade hem mig till henne och här sitter jag nu. Det känns som att jag har kommit till ett helt nytt land. Vägarna är jättesmå. Trafikljusen är jättesmå. Vägarna har snö på sig. Man sladdar inte när man svänger. Vägskyltarna är jättesmå. Toaletterna ser konstiga ut. Pengarna ser konstiga ut. Jag har samma tid som er. Jag kan inte hitta alla svenska ord och känner mig jättefånig. Over and out, eller hur man nu säger…