…så att man får vara ledig när alla andra jobbar. Jag gillar nästan mer att vara ledig på vardagar än helger, det är i alla fall mer praktiskt eftersom alla kontor och affärer har öppet då. Den här rundan är jag dock bara ledig i fyra dagar och det tar ett tag att ställa om sig från nattskiften (ungefär lagom till att det är dags att börja jobba igen).

Förra veckan hann jag verkligen inte med det jag skulle. Jag låg däckad i en vecka i vad jag tror var en förkylning i alla fall. Jag är inte en sådan som sjukanmäler mig för att jag har lite ont i huvudet (och jag är oerhört bitter över de som sjukskriver sig och som man sedan ser springa runt på stan eller som till och med gör uppdateringar på Facebook och visar vilken trevlig kväll de haft med diverse aktiviteter) men den här gången var till och med jag tvungen att stanna hemma i två dagar. Kanske inte helt omotiverat heller när reaktionen jag fick när jag ringde för att sjukanmäla mig var ”Jag hör det, du kommer inte i morgon heller va?”. Som tur är för mina tidigare arbetsgivare brukar jag aldrig bli sjuk så länge jag jobbar, problemet nu är att jag är ledig alldeles för mycket.

Det klassiska är väl dessutom att gnälla över folk som gnäller på att de är sjuka, och då i synnerhet på Facebook. Jag ser det inte som min uppgift att rapportera för min vänskapskrets om mitt dagliga hälsotillstånd – men nu har jag å andra sidan också skrivet nästan ett helt inlägg om sjukdomar. Skäms.

I Norrbotten har jag oftast klarat mig genom att bara gå runt med de tre rosa, det vill säga mitt körkort, Visa-kort och Ica-kort. Nu har jag lyckats samla på mig så många kort att jag blir förvirrad när de ska användas. Jag passar inte riktigt in i Stockholms-tempot när jag åker kollektivt och måste stanna upp, gå igenom alla kort för att hitta det från SL, och sedan fortsätta genom spärrarna. Jag bär visserligen inte med mig alla de här korten varje dag, men majoriteten.

SL-kort. Taxi Stockholm-kort. Coop-kort. Medlemskort till bion. Körkort. Statoilkort. Biopresentkort. Mat på jobbet-kort. Passerkort till jobbet. Ica-kort. LTN-Busskort. SAS-kort. Svenskt Visa-kort. Norskt Visa-kort.

Jag kom för övrigt inte på någon bra synonym till ”kort”.

Jag kände mig lite som ett förväntansfullt barn som äntligen fått börja rida när jag gick där i tunnelbanan med mina ridkläder och med hjälmen i högsta hugg i går. Nu har jag ju visserligen ridit förut, men ändå. Jag tog mig ut till Rundemars gård som låg mitt ute i ingenstans samtidigt som det var ganska centralt, drygt 20 minuter med buss från innerstan. Fast då var man också tvungen att gå i 20 minuter efter en skogsstig för att ta sig dit. Stallet ligger nämligen i ett naturreservat och där får inga bilar köra utan tillstånd. Men vad gjorde väl det, det var riktigt fint med den nyfallna snön.

Det var jag, en guide och två andra som red. Även om ridningen till viss del sitter i ryggmärgen kändes det verkligen att det var länge sedan jag satt på en hästrygg. Redan första traven värkte det i låren med det blev bättre efter en stund.

Nackdelen med att rida ut i grupp är att man måste anpassa sig efter den som har ridit minst och i det här fallet var det en liten tjej som var ängslig över att rida en så stor häst som hon gjorde. Det var kanske bra med en mjukstart hur som helst, även om jag gärna hade galopperat ännu mer. Fördelen med det här stället är att man efter första gången med guide får rida ut ensam om man vill. Tyvärr är det väldigt dyrt att rida turridning, det kostar kring 500 kronor per gång.

Mobilbilder:

Snacka om att rida i en trollskog…

…vilket ju passade bra eftersom jag red på hästen Trollet. Superfin.

På vägen hem var jag lite frusen så jag köpte en latte på Gullmarsplan.

Äntligen har ett vitt täcke värt att kalla snö lagt sig över Stockholm. Det har jag tajmat med att inte gå ut på två dagar. I morgon blir det ändring på det, jag har bokat in mig på ett turridningspass. Jag längtar redan efter den förskräckliga träningsvärken som jag kommer att få på torsdag. Förutom två lektioner i USA har jag inte ridit sedan jag var på hoppläger på Irland, vilket nu nästan är åtta år sedan! Det blir extra kul med turridning i stället för att rida runt, runt i ett ridhus. Jag kan ju dessutom inte boka in mig på regelbundna ridlektioner med det jobbschema jag har.

Jag och Calvin på den gröna ön, 2004.

Nu är jag ledig i fyra dagar och det är ovanligt skönt. Efter att jag satte ner resväskan på golvet i onsdags känns det som att jag inte har gjort annat än att jobba, och det har jag ju inte heller. Tyvärr tar det ganska mycket på krafterna att åka hem till Norrbotten när jag inte arbetar, och det märks verkligen att jag inte fick min vila förra ledigheten. Jag börjar förstå varför de där fyra, fem lediga dagarna efter varje pass behövs.

Jag börjar förstå det där med att det är dyrare att leva i Stockholm. Sedan jag flyttade hit i slutet av november har jag ätit ute nästan varenda dag. Till en början var det lyxigt – nu är det mest tröttsamt. Jag hinner inte laga mat när jag vaknar om dagarna och för den delen är det inte särskilt gott att äta middag som frukost. Därför blir det oftast att jag äter med mina arbetskollegor i jobbets cafeteria eller på någon restaurang i närheten av Expressen.

Hädanefter blir det bara nudlar…eller så inte.

Jag börjar inse att jag måste hålla mig undan området kring Åhlens City och Centralen för att lära mig uppskatta Stockholm, och för den alla alla stora kedjor också. Varför shoppa på Gina Tricot, HM och liknande när jag lika gärna kan göra det i Luleå – och därmed undvika att bli påkörd av mammor med barnvagn som vill markera att jag står i vägen.

Under den här ledigheten har jag kommit ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag har hängt med Jenny på söder (fy så stockholmskt det där lät). Vi har ätit middag med två andra norrbottningar, gått på bio (Sherlock Holmes), träffat en vi gick skola med i Kalix och besökt en mysig pub.

Jag har fyndat en söt kaktusblomma med kruka.

Jag trodde inte att jag skulle ha några problem med att bara jobba natt, eftersom jag aldrig brukar vara trött på just natten. Det har jag väl egentligen inte varit heller, förutom i går. Det känns som att de två senaste passen har flutit ihop i varandra och att vi har jobbat nonstop sedan början av julen. Det beror förmodligen på att det har varit så himla mycket att göra på jobbet den senaste tiden. Nyårsafton till exempel, då såg vi alla fram emot att gå upp på taket på DN-skrapan och blicka ut över Stockholm vid tolvslaget. Men nej, verkligheten var att vi alla satt halvt panikslagna och endast hann kasta ur oss ett ”Gott nytt år” där vi satt vid skärmarna klockan tolv.

Och i går vet jag inte hur många olika versioner av sportbilagan vi gjorde egentligen, eftersom vi var tvungna att rikta in oss på olika utgångar av Juniorkronornas match. Vårt mardrömsscenario var att det skulle bli sudden death – vilket det så klart blev – följt av straffar dessutom. Expressen har olika lämningstider och vi hann trots allt till och med få med matchen till första upplagan. Nu är det fem dagars ledighet som gäller, vilket är välbehövligt.

En etta som jag gjorde för några dagar sedan.

Jag har redan varit inne på det tidigare, men jag tänkte än en gång tydliggöra vad det är jag inte gillar med Stockholm. Som jag tidigare har sagt: Jag har aldrig varit i en stad med så många människor men ändå känt mig så ensam. Det har inte det att jag inte tycker om stockholmare, för det gör jag. Problemet är i stora folkmassor, vilket jag heller inte har något emot, förutom här. Det absolut värsta stället är passagen mellan T-centralen och Centralstationen. Där går alla med blicken riktad rakt framåt – och de bryr sig inte om vem eller vad som finns omkring dem. Då känner jag mig liten och ensam, för jag ser dem. Jag är en sån som lägger märke till allt, jag ser övervakningskamerorna som sitter i taket i slutet av varje rulltrappa, jag ser att varje tunnelbanevagn har ett eget människonamn…och jag ser livsöden.

Jag ser mannen som står vid övergångsstället mellan NK och Gallerian. Han har en reklamskylt uppstickandes från ryggen och han står och blundar så att det nästan ser ut som att han gråter. Och det riktigt skär i hjärtat när jag kan känna hur eländigt han tycker att det är och att han helst av allt vill vara någon annanstans än just där.

Jag ser den gamle mannen med rullator i tunnelbanan. Med sig har han en liten trippande pälsboll på fyra ben med en lång tunga som nästan hänger ner i golvet. Uppsynen är så gullig att jag inte kan låta bli att le och jag tittar runt omkring mig för att kolla om någon annan roas lika mycket – men det är ingen annan som ser dem.

Jag ser kvinnan som sitter och ömt håller om sin dotter i tunnelbanetåget. Hon har solglasögon på sig och jag funderar på om jag borde känna igen henne, att hon kanske är en kändis. Men i ett annat sken inser jag att det inte är ett kändisskap hon döljer bakom brillorna. Det är ett blåöga.

Den senaste tiden har jag åkt väldigt mycket taxi, dels privat men framför allt efter jobbet. Jag får avgiftsfria taxiresor hem (förutom förmånsskatten) eftersom jag slutar så sent. Det är ganska intressant att se vad det är för chaufför som kör varje dag. Det är nästan så att jag skulle kunna göra som Alexandra Pascalido och skriva en bok om dem. Vissa kör som galningar, andra pratar som galningar och ibland dyker samma chaufför upp tre dagar i rad som av en slump.

I går började chauffören förhöra mig om mitt schema. ”Ja, då ska jag försöka passa in så att jag hämta dig varje dag” sa han efteråt. Som tur är var det inte så creepy som det låter. Han blev överlycklig när jag klev in i taxin och fick reda på vart jag skulle eftersom han just var på väg att gå av sitt pass och skulle lämna taxibilen några hundra meter från där jag bor. Det är inte första gången jag får en ”privatchaufför”. Första passet jag jobbade dök samma man upp tre gånger – av alla tusen förare som finns i Stockholm – vilket vi skrattade lite åt.