Jag sitter på övervåningen av Pub (varuhuset alltså) med datorn och till en början verkade det som ett väldigt lovande café. Rätt så mysigt, lite folk och gratis wifi. En halvtimme senare med en latte som har en eftersmak av öl (!), ett internet som är segare en segast och med lunchinvaderingen sjönk betyget väsentligt.

En av anledningarna till att jag har börjat trivas bättre i Stockholm är för att det är så himla kul att ha börjat rida igen. Att lämna datorn och stadslivet för en stund är faktiskt himla skönt och sällan så uppskattat som nu. Men den här ledigheten och även nästa blir det nog att hålla sig på marken eftersom hästägarna är utomlands och sen tar jag ett litet påsklov i Porjus.

Stockholmsvädret gör mig förvirrad. I dag fick jag höstkänslor. Mörker, barmark och regn – den enda tiden alla de sakerna inträffar samtidigt i Norrbottens inland är ju just på hösten. Men annars är det mest rätt varmt och soligt under dagarna och även om det är skönt kan jag inte riktigt glädjas över det. Grejen med våren är ju att den ska komma som en belöning efter den kalla, snörika vintern och någon sådan har jag inte haft. Samtidigt är det ganska skönt att slippa snön i just Stockholm på grund av slasket.

Det blir minst sagt lite konstigt att åka hem nästa vecka och åka skidor på natursnö.

Jag hann njuta av min ledighet i ungefär en timme efter att jag hade vaknat. Då ringde nämligen telefonen och det var tydligen lite kaos på sporten. Det bevisades också när jag kom dit. När jag hoppar in på andra nattlagets pass brukar det nämligen vara en helt annan redaktion jag kommer till. All personal som jag är van vid är utbytt eftersom vi går om varandra. Men just bland sportredigerarna i natt fanns inte en enda ordinarie. Det var bara folk från ”mitt” pass som jobbade. Sjukdomar och missförstånd hade ställt till det för de andra. Så gick det med vår ledighet.

—

Här kommer ett kollage med mobilbilder från senaste tiden. Väldigt mycket random, och väldigt mycket förtärbart (jag vet inte riktigt varför jag fotar sådant).

När jag var och hälsade på NSD senast insisterade mina före detta kollegor på att jag skulle ha en ”Gilla Norrbotten”-tröja. Och om det är någon som ska ha en sådan är det väl jag, en äkta norrbottenspatriot? Den passade hur som helst bra när jag var på Hovet och såg Luleås match förra veckan. Flera Lulefans kom fram och sa hur mycket de…gillade den.

Nedre bilderna är från min dator på jobbet.

Jag gillar inte riktigt att det blir allt eller inget med mitt bloggande nu för tiden. Med tanke på förra inläggets titel (The End) kunde man ju näsan tro att jag har lagt ner bloggen men så är inte fallet. Jag har egentligen så mycket att blogga om att jag inte vet var jag ska börja. Därför kör jag i okronologisk ordning och börjar med vad jag gjorde i tisdags.

På eftermiddagen begav jag mig ut till Oak Wood Ranch igen, även denna dag i finvädret. Det är verkligen ett stall jag kan rekommendera, till skillnad från det första jag besökte där det kändes som att jag gjorde allting fel. Det bästa är att jag nu ska få börja komma en gång i veckan som en slags medryttare, vilket är billigare förutsatt att jag hjälper till i stallet. Det gör jag gärna. Just nu känner jag till och med för att lämna civilisationen och flytta ut till en gård och inte komma tillbaka på flera månader.

Den här gången red jag privatlektion vilket var välbehövligt med tanke på mitt flera år långa uppehåll. Nu, tre dagar senare, gör träningsvärken sig fortfarande påmind.

När man som jag sitter vid en dator 14 timmar per dygn vissa dagar (när jag jobbar) är det riktigt skönt att komma ut i naturen. Bäst är att göra det på hästryggen och det gjorde jag i dag. Jag provade ett nytt stall den här gången, som tyvärr låg ganska långt utanför Stockholms kommun. Det var ett helt dagsverke att bara ta sig dit och därifrån men det gjorde inte så mycket. Gården, som heter Oak Wood Ranch, var riktigt fin och det var trevlig stämning.

Tyvärr var det inte lika bart som det är i stan och det var väldigt isigt efter alla vägar. Det blev därför en lugn uteritt, speciellt eftersom jag red med ett medelålders par som inte hade ridit så mycket. Jag börjar känna att det inte riktigt är värt att betala 500 kronor för att lunka på i skogen så jag tror att jag bokar en privatlektion nästa gång. Det var hur som helst kul att få lite fler ridtimmar i kroppen och det var riktigt fint väder. Jag red en snäll nordsvensk häst, ni vet en sån där som självmant lyfter upp nästa hov efter att man har kratsat ena och som travar bara någon nämner trav.

När jag skulle hem missade jag tåget med tre minuter. Det är en evighet i Stockholm, men inte om man åker Roslagsbanan som bara avgick en gång i timmen från den stationen. Så det blev att vänta vilket inte var hela världen. Vädret var ju strålande och vad hade jag bråttom till egentligen? Men jag var bra slut när jag kom hem efter att sammanlagt ha transporterat mig i över fyra timmar, promenerat fem kilometer och ridit i en och en halv timme.

I går var jag till Hööks och köpte nya ridkläder: Shortchaps (som man drar över skorna när man har låga ridskor i stället för ridstövlar), två par handskar, ridbyxor och två par sockar (ja, jag köpte rosa, men de syns ju ändå inte).

Vita handskar alltså. De behöll sin färg tills ungefär fem sekunder efter att jag hade rört hästen.

.

Mobilbilder:

Roslagsbanan, här kan vi snacka gamla tåg.

Jag glömde fota hästen som jag red. Här är två hästar i utkanten av gården.

Väntan med fötterna i vädret. ”Man kan ha det sämre, men en kudde vore skönt”.

När jag säger att det är gröna gräsmattor i Stockholm så menar jag verkligen gröna. Jag börjar nästan fundera på om de är gjorda av plast alternativt besprutade med något supermedel. För den delen känns det konstigt att gräsmattorna ens syns – i början av mars.

De här vagnarna från 70- eller 80-talet trafikerar den blå linjen under rusningstid. Jag vet inte om jag ska tycka att de är charmiga eller bara gräsligt fula.