Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det inte är någon idé att göra allt för noggranna planer för livet eftersom livet gör planer åt dig. Med det sagt försöker jag inte att vara poetisk. Det var bara en antydan på att jag inte är riktigt hundra på hur det blir med USA. Det ska bli av, frågan är bara när och hur.

Det verkar krångla lite med min ansökan. Jag har skickat in allt jag skulle men enligt kvinnan som har hand om internationella studenter har jag inte skickat in mina betyg – vilket jag har. Jag har inte heller fått svar på mitt mejl varför hon anser att den inte är komplett. Om jag ska komplettera ansökan på något sätt är jag körd eftersom allt måste vara inne den 3 oktober såvida de inte gör ett undantag.

Men jag har även börjat tvivla på grund av en annan möjlighet som dök upp ur tomma intet, som jag inte kan gå in på än. Det och det faktum att jag alltid har haft en magkänsla som säger att jag aldrig kommer att gå på MCTC, skolan jag sökt till. Men det kan ju också bara vara inbillning.

Jag var tolv år och hade just kommit hem med skolbussen från Jokkmokk. På den tiden sände TV3 nyheter och när jag slog på min tv möttes jag av brinnande skyskrapor. Jag gick till mamma och sa att ”ett flygplan hade flugit in i nå hus”. Jag visste inte då vad World Trade Center var men jag förstod att någonting stort och fruktansvärt hade hänt.

Det är mitt minne av när jag fick reda på terrorattackerna den 11 september 2001. Med tanke på att jag har bott i USA har det påverkat mig en del efteråt, men samtidigt inte så mycket som man kan tro.

Jag har varit vid Ground Zero två gånger. Det var så klart före minnesmonumenten, som invigdes i dag, blev färdiga. När jag var där var det inte en minnesplats som kunde kallas värdig i jämförelse mot hur stor händelse det var. Ett vitt tält med några fotografier var allt som fanns att titta på. Det vill säga, om man bortser från det gigantiska hål som bredde ut sig och som var en stor byggarbetsplats. Det är väldigt trångt på hela Manhattan men just där kändes det att det var något som saknades.

Jag bodde i USA den 11 september 2008 och jag kan faktiskt inte komma ihåg särskilt mycket av den dagen. Men jag har för mig att alla flaggor (och de är många) vajade på halv stång. Jag hörde sällan någon prata om händelsen under mitt år där. Men jag märkte tydligt av konsekvenserna under mitt senaste besök i maj i år. Överallt i tidningsstånden kunde man hitta specialtidningar som enbart handlade om att Usama bin Ladin var död och om hur bra USA är. Jag har aldrig gillat det där med att döda för att någon har dödat. Att jag älskar USA är inget att sticka under stol men när det gäller krigen i Afghanistan och Irak har de styrande skjutit sig själva i foten. Det har dött fler amerikaner där än det gjorde den 11 september och för att inte tala om alla oskyldiga människor som har gått åt.

Det blev en väldigt lugn lördag för mig. Jag har mest legat i sängen hela kvällen eftersom jag inte riktigt känner mig i form. Det kanske inte är så konstigt med tanke på de senaste månaderna. Jag har dessutom järnbrist. Det fick jag veta när jag skulle skriva in mig som blodgivare, men jag kom inte längre än till första blodprovet och där var det stopp på grund av mina dåliga värden. Så gick det alltså när man skulle vara godhjärtad. Tanken räknas väl, men den hjälper inte så mycket. Jag får göra ett nytt försök om några månader.

—

Nu är min ansökan komplett för att skickas till USA. Jag siktar på att bli antagen till vårterminen, även om inget är skrivet i sten.

Från vänster: Själva ansökningen, betyg på svenska och engelska, check på 20 dollar
(som kostade 300 kronor att utfärda på Handelsbanken), intyg på att jag kan
finansiera studierna och intyg på att jag har vaccinationerna som krävs.

Less, less, less är vad jag är. Det ena dåliga beskedet efter det andra dimper ner på mig. Ett av dem är från University of Minnesota, som är min drömskola. Jag hade tänkt att göra en transfer dit efter två år på college, eftersom det är billigare. Jag vill läsa grafisk design där och det visade sig att det är ett av få program som man inte kan göra en transfer till. Om jag vill gå där måste jag läsa alla fyra åren av min bachelor på University of Minnesota vilket skulle kosta mig sisådär 220 000 kronor mer än om jag delar upp utbildningen.

Det finns andra skolor jag kan göra en transfer till i stället, men jag har drömt om the U of M i fyra år. Hela campusområdet är som en stad med mysiga byggnader och 52 000 elever.

.

Bilderna kommer från Wikipedia.

I dag hade jag och Elina en liten lunchdejt där efterrätten var vaccin. Vi var nämligen och vaccinerade oss. Jag var ju tvungen att ta stelkrampssprutan och hon Twinrix inför hennes resa till Afrika. Vi var till en privat mottagning. Det finns mycket att säga om det fria vårdvalet men det är då himla smidigt att inte gå till vårdcentralen. Jag hade tänkt att vaccinera mig där först men efter att både ha ringt och gått dit utan att lyckas boka en tid gav jag upp. Nu var det bara att gå till Doktorerna Hassler oanmäld och en kvart senare var vi båda stuckna. Jag gillar verkligen inte att ta vaccin, speciellt inte nu när jag inte ens behövde det. Jag kan bokstavligen känna hur giftet sprider sig i kroppen.

Jag var även förbi min gamla gymnasieskola för att höra hur jag ska översätta mina betyg. Det var mycket smidigare än jag hade trott. Jag hade till och med fasat lite för att göra det. Jag behövde bara skriva upp mitt personnummer och min adress och om några dagar kommer betyget på engelska till mig! Jag behöver alltså inte ens översätta det själv.

Jag blev lite rädd när jag kollade mejlen på jobbet och läste ”Your TOEFL scores are now available”. Det tar upp mot tre veckor innan resultaten skickas ut till skolorna men jag visste att det kunde gå snabbare än så innan jag fick reda på dem. Jag trodde däremot inte att det skulle gå så här snabbt.

Jag hade en rätt dålig känsla när jag hade gjort färdigt provet. Jag hade inte pluggat någonting inför det, jag hade sovit en och en halv timme natten före och rest från Luleå till Stockholm tidigt på morgonen. Det kändes också som att provet gick därefter. Man behöver visserligen inte så höga poäng till skolan jag har sökt och även om jag trodde att jag skulle klara gränsen på 61 poäng var jag inte 100 procent säker.

Döm därför min förvåning när jag tittade på resultaten och jag hade fått 106 poäng av 120! Jag blev nästan ännu mer förvånad över att det jag hade mest poäng på var delen där man skulle prata engelska, som jag tyckte gick sämst av alla. På den hade jag 29 poäng av 30 möjliga.

Nu är jag lättad över att det är över och att det gick så bra. Det hade varit en pina att betala för ett nytt prov och en ny flygresa med tanke på att det gick på 3 000 kronor första gången.

För några dagar sedan insåg jag dessutom att jag måste ta stelkrampssprutan igen. Skolan kräver att det inte får ha gått mer än tio år sedan senaste dosen. I Sverige har de kommit fram till att sprutan räcker i 30 år. Jag behövde inte ens ta den när jag åkte in till akuten när jag hade blivit hundbiten i ansiktet. Men nu måste jag alltså det, så det är en ny punkt på min att göra-lista som jag måste ta tag i på måndag.

Jag tänkte skriva ett utförligt inlägg om hur det gick till när jag gjorde TOEFL-testet. Inte för att det kanske är så intressant för alla men för att andra som ska göra det kan läsa om hur det är, precis som jag dokumenterade mina förberedelser inför mitt au pair-år.

De flesta skolorna i USA, och även i andra länder, kräver att man på något sätt visar hur duktig man är på engelska. Det kan antingen vara genom att bevisa att man har ett visst gymnasiebetyg i engelska men även genom olika tester, varav TOEFL-testet är det mest kända.

Anmälan till TOEFL-testet görs på den här sidan. För mig kostade provet 225 dollar men jag var även tvungen att lägga till kostnaden för flygresa tur och retur till Stockholm eftersom det var närmaste testplatsen för mig (”bara” 100 mil bort).

I regel är testdagarna på antingen fredag, lördag eller söndag. Jag gjorde provet fredag den 5 augusti och flög ner samma dag. Det blev verkligen sämsta möjliga uppladdningen för mig. Jag jobbade till 23.00 dagen före och sedan lyckades jag bara sova i en och en halv timme. Vid fem på morgonen åkte jag till flygplatsen i Luleå och tro om jag blev stressad när jag satt på planet som just hade taxat ut. Helt plötsligt tystnade motorerna och flyget körde tillbaka in till gaten. Piloterna meddelade att de hade upptäckt problem med ena motorn som skulle undersökas. Jag var övertygad om att jag skulle bli försenad och missa provet eftersom flygbolaget sällan tar risker när det gäller tekniska fel. 225 dollar för ingenting, hann jag tänka eftersom det inte går att få igen pengarna för provet även om man inte gör det.

Read the rest of this entry »

1. Macaroni and cheese är bland de enklaste amerikanska ”maträtterna” man kan göra men det blir ju så klart ännu enklare om man köper mikrovågugnsförpackningar. Häll i lite vatten, sätt in i mikron och ät! Det är ungefär så amerikanerna ”bakar” också.

2. För mig som är klorallergiker är USA en mardröm. Det är oerhört mycket klor i vattnet. Alla drinkar och all läsk på klubbar och restauranger blandas på något sätt med kranvatten och det känns också på smaken.

3. Jag åt väl inte direkt nyttigast hemma hos Henna, som har tagit efter den amerikanska matkulturen. Det är ju trots allt så mycket lättare att öppna en Diet Coke i stället för att hälla upp ett glas mjölk och att göra bagels med cream cheese i stället för mackor.

Det var inte så jobbigt att lämna Minneapolis den här gången. Staden grät visserligen krokodiltårar i form av regn när jag tog farväl och Sverige likaså över att jag kom tillbaka. Det gjorde däremot inte jag. Jag gjorde så mycket under mina tolv dagar att de kändes som dubbelt så många. Någonstans kände jag väl också att jag kommer tillbaka och det snart. Det var därför inte så hemskt när flygplanshjulen tog i svensk mark. Tyvärr landade jag också till ett tråkigt besked. Min farmor har cancer och kommer inte att leva så länge till.

I skuggan av det är väl inte mina andra problem så stora samtidigt som de känns så mycket värre. Min oslagbara bil vägrar att starta. Jag har den värsta jetlagen jag någonsin haft och jag vill bara sova. Att göra färdigt mitt slutarbete är så omotiverande så det finns inte.

Men om jag ska se till något positivt så älskar jag min nya kamera. Det går att köpa lite lycka och i det här fallet kostar det 12 000 kronor.

Det går också att köpa glädje för 30 kronor. Den nya loggan är inte så pjåkig ändå.