Den vita staden

“Ingen kommer till Minneapolis för att ta av sig kläderna, åtminstone inte såvitt jag vet. Det här är ingen nattklubb. Här i landets dystra, norra delar är kung Bore en liberal, ranglig sadist med iskristaller i sin soul patch. Vintrarna är som hämtade ur en saga; snörika och lika stillsamma som isflaken på de tiotusentals sjöarna. De gamla spannmålsstäderna befolkas av generationers skandinaviska och tyska lutheraner, kärva själar huggna ur blont trä, sunt förnuft och kristlighet. Där råder en anda av torr överlevnadshumor och termounderkläder med prislapparna kvar. Till och med maten är ordentligt påklädd: Allas favoritmat är en klibbig, kolhydratrik sörja som rätt och slätt kallas “hotdish” och serveras i ugnsfasta formar. Minnesota är som en kyrkkällare med läckande, ljudisolerat tak och en bingoutropare som inte vågar höja rösten. En tjej som kommer till Minnesota för att klä av sig naken kväll efter kväll i jakt på snöfuktiga tio- tjugo- och hundradollarssedlar…Den tjejen är vad äkta minnesotabor skulle kalla “annorlunda”.

“Den osannolika strippan” av Diablo Cody

Jag har inte glömt, jag bara försöker att inte tänka

Då och då läser jag inlägg från min gamla blogg som jag skrev i USA. Lite ledsen blir jag. Dels för att jag inte har ett liv just nu, men också för att jag saknar mina barn. Det är nämligen så jag kallar dem; “mina barn”. Jag glömmer bort att jag inte längre är i au pair kretsar där det vore självklart att jag pratar om mina värdbarn när jag säger så. Här i Sverige får personen jag pratar med ett konstigt uttryck i ansiktet och frågar förvånat “Dina barn?”. Det är också då jag inser att nej, jag har inga barn. Jag har inte ens några värdbarn, de tillhör någon annan nu. Samtidigt har jag också tur. Min föredetta värdfamilj är som kanske bekant i Stockholm under somrarna. Det gör det så mycket enklare för mig att träffa dem.

Lite lever jag kvar i det

Jag skulle ju inte skriva så mycket om USA, men jag har inget annat att skriva om för tillfället, so here we go…

På ett besök på Dollarstore innan jul fick jag syn på en film jag bara var tvungen att köpa. Jag erkänner att jag köpte den bara för titeln och för att se om den verkligen utspelade sig i Minnesota.

Den var faktiskt delvis inspelad i Minnesota, jag skymtade till och med skyskraporna i någon millesekund. Uppenbarligen var filmen gjord före Keanu Reeves och Cameron Diaz storhetstid för den sög verkligen. Det är i alla fall kul att ha den.

Igår gjorde jag ett till köp relaterat till Minnesota. I senaste numret av tidningen Solo läste jag nämligen en bokrecension. Recensionen började så här: “Diablo Cody jobbar som receptionist i Minnesota…”. Ungefär så mycket behövde jag läsa och en stund senare hade jag en order på boken hos Bokus. “Den osannolika strippan” heter boken som är en biografi skriven av just Diablo Cody. Hon är nog mest känd för att ha skrivit manuset till filmen “Juno”. För mig är hon även känd för att hon har bott i Minneapolis under en längre tid och boken handlar om hennes liv som strippa i downtown.

När jag ändå beställde från Bokus köpte jag också andra boken i Twilight-serien. Jag fick första boken av Erika i helgen (tack så mycket!) och nu har jag läst ut den så det är dags för nästa. Jag valde att ta den på engelska.

Det är inte. Det har varit.

Även om USA känns fruktansvärt avlägset finns det med mig varje dag. I mitt rum påminns jag om livet som en gång var…

Livet efter USA…och saknaden?

Jag har inte tänkt att detta ska bli en USA-blogg, det känns lite väl bittert, även om det är oundvikligt att skriva om det. Jag tänker på min tid där varje dag på ett eller annat sätt, men jag saknar det inte så mycket som jag hade trott. När jag kom till Sverige i november gick jag fort in i mitt gamla liv och glömde nästan bort att USA existerade. Det är först nu jag känner att jag börjar sakna landet och folket och framför allt längta tillbaka.

Hur är det med collegedrömmarna då? Jag skulle fortfarande kunna tänka mig att plugga i USA. Jag vet att jag hade klarat fyra års studier där. Problemet är att jag inte känner för att lägga ner så mycket tid och pengar för att sedan inte vara säker på att få jobb i Sverige med en amerikansk utbildning. Att få jobb i USA är till och med svårare då jag måste hitta en arbetsgivare som kan sponsra ett visum. Därför känns planerna inte så aktuella nå mer. Det jag är lite inne på nu är att gå ett “study abroad”-program där man läser en termin eller längre och väljer fritt bland kurser. Det är inte säkert att det blir av beroende på om jag börjar någon utbildning här i Sverige. Tillbaka till USA kommer jag att åka på ett eller annat sätt inom de närmaste åren men då förmodligen för att resa runt.