Jag springer runt här i husvagnen och jagar insekter. Jag pratade i telefon utomhus (måste det för att få täckning) och råkade ha dörren öppen i en minut och jag fick massa äckliga fjärilar här. Jag tål verkligen inte fjärilar, jag tycker att de är vidriga, speciellt de vita sorterna. Idag insåg jag även att jag inte är helt immun mot att få fästingar på mig, usch.

På lördag ska jag in till stan och träffa Elina men även Fredrik som har flyttat från Luleå till Stockholm nu. Det blir väldigt trevligt att få träffa lite kompisar och prata av sig. Sen är det ju bara några dagar av nästa vecka och därefter blir jag minnesotabo igen. Hoppas att det blir några fina sista dagar i Stockholm trots allt.

Det börjar kännas riktigt höstlikt ute nu. Hösten är ganska tråkig men med mörkret kan den vara ganska mysig också. Förhoppningsvis slipper jag i alla fall se snö förrän i slutet av november eller början av december. Tror jag. Jag mailade för kul skull och hörde om det går att förlänga trots att jag är i Sverige. Min deadline är 22 augusti för en ny familj men Cultural Care sa att jag hade till 5 september på mig. Det är en del pappersarbete jag måste fixa på plats i USA i så fall. Jag tror ju inte att det är någonting jag kommer att göra men jag lämnar alla dörrar öppna tills jag är tillbaka i Minneapolis och kan känna efter.

Jag kommer hur som helst att lämna mitt älskade Minnesota i november. Det känns inte som att jag har något mer att hämta där som au pair. Jag längtar grymt mycket tillbaka men jag vet att vardagen snabbt infinner sig och det finns inte särskilt mycket nytt att upptäcka. Jag hittar ju till och med där mer eller mindre nu! Men jag vet att dagen jag lämnar Minnesota för gott kommer att bli en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag brukar inte ha svårt för avsked och jag är ofta en känslokall människa men jag erkänner att det blir tufft. Jag vet inte när jag återvänder och när jag väl gör det kommer det aldrig att bli på samma sätt. Jag kommer att lämna bakom mig så många människor som jag aldrig mer kommer att se igen. Jag kommer att lämna mina värdbarn som har varit en så stor del av mitt liv under ett år. Jag kommer alltid att komma ihåg dem. De kommer alltid att betyda mycket för mig samtidigt som jag vet att minnet av mig kommer att blekna i takt med att de får nya au pairer. Jag vet att jag inte borde tänka på sånt här nu, när jag ändå har drygt tre månader kvar, men det är så svårt att låta bli.

Var vägarna sedan bär efter november har jag ingen aning om. Om jag känner mig färdig med USA och åker till Sverige stannar jag hemma till efter nyår. Därefter kanske det finns någon ny värdfamilj till mig någonstans i Europa eller någon annan del av världen.

JULIA: Det forsta jag bestallde pa S-bux var en tall Caramel Macchiato… till din ara. :D Sa mycket har du inspirerat mig, haha. Och jag som inte ens gillar kaffe tyckte faktiskt det var gott! I am officially converted!

Charlotte i sin blogg: “Sedan var jag tvungen att gå till Starbucks för att prova Caramel Macchiato. Sandra skriver alltid om den i sin blogg, och därför var jag ju tvungen att prova. Men den smakade faktiskt inget vidare.”

Haha, jag säger ju det, jag borde få betalt för all reklam jag gör för Starbucks. Jag rekommenderar dock att man dricker kaffe i vanliga fall för att prova min “drink”, vilket ingen av er två verkar göra, för det är ju trots allt koffein i Caramel Macchiato. Kul Julia att du tyckte om den, och som jag skrev till Charlotte, jag rekommenderar en Double Chocolaty Chip Frappucino istället som innehåller mindre kaffe.

Snart sitter jag där igen

Till helgen ska Elina stanna i Stockholm trots att hon är ledig. Det återstår att se om jag kan träffa henne. Åka in till stan ska jag åtminstone försöka göra en gång till före vi far till USA. Jag får lite dåligt samvete när jag skriver dåliga saker om Stockholm, faktiskt. Jag hatar inte staden på något sätt utan är bara lite allmänt less just nu. Men, för att ha roligt måste man veta hur det är att ha tråkigt, right?

Nu kan jag snart lägga till “bo i Stockholms skärgård under två månader” till min meritlista. Jag har redan klankat ner nog mycket på Stockholm så det är nog bäst att jag inte säger så mycket. Min uppfattning har nämligen inte ändrats särskilt mycket. Att bo i Stockholm kanske jag skulle kunna göra om det gällde ett jobb eller så, men en sann stockholmare kommer jag aldrig att bli. Under min vistelse här har jag bara varit in till stan en gång “på riktigt”. Jag gick genom Gamla Stan och det ösregnade. Det var ju tur att pridefestivalen fanns som lyste upp stan med färger.

I grund och botten handlar det nog mycket om att jag inte känner särskilt många här. Jag är van att gå ut på stan och känna igen stora delar av folket som finns där. Som jag skrev tidigare, i USA hade jag ingen hemlängtan, men det har jag här. Trots att detta är mitt hem. I alla fall mitt hemland. Jag känner mig mer ensam här än i landet på andra sidan Atlanten. Fast då är jag ju också strandsatt på en ö.

Jag tycker synd om er sörlänningar också. För att ni har fästingar som plågar er. Jag har aldrig ansett att det är en frihet att kunna lägga sig ner direkt i gräset och bara njuta. Förrän nu. Det vågar jag inte här, och tack och lov har jag än så länge sluppit de äckliga små krypen på min kropp. Det har inte mina värdbarn.

Godnatt, Stockholm!

Nu hamnade jag i en bloggsvacka igen och det är för att det absolut inte händer något som helst spännande i mitt liv just nu. Jag sitter här och ugglar i min husvagn. Det blir inte ens några promenader och jag önskar att jag kunde skylla det på min skadade fot. Istället sitter jag framför datorn och kollar på samma sidor hundratals gånger för att se om de har blivit uppdaterade. Jag upptäckte nu att det går att kolla på alla OS-sändningar live på webben så det kommer att bli ännu svårare att slita mig från min rosa dator. Annars grubblar jag på framtiden och ändrar mig från dag till dag. Igår var det Irland i ett halvår som gällde, idag har jag inte riktigt bestämt mig. 10 dagar kvar…

NIKLAS: Starbucks ska faktiskt stänga 600 coffeshops, så det är bäst att du kollar så att inte ditt Starbucks är med på listan: http://www.huffingtonpost.com/2008/07/18/starbucks-closure-list-al_n_113646.html

Det är ju det jag vet, varför tror du annars jag drömmer mardrömmar om det? Men tack för länken, den hade jag inte sett och puh, det verkar inte som att det rör några av de Starbucks jag brukar gå till. Frågan är dock hur många baristor som är kvar.

Jag sitter här och redigerar bilder till min Pixbox och insåg att ni nog aldrig har fått se hur mitt Starbucks ser ut, egentligen. Det sitter nämligen ihop med flera andra butiker, däribland Blockbuster. När man kör igenom drive thrun kör man alltså igenom byggnaden. Detta Starbucks är inte bland det finaste, men ganska välbesökt och enligt mig det bästa och med trevligast personal.

Nejdå, jag har verkligen inte starbuckslängtan…

Inatt drömde jag en fruktansvärd dröm. Jag drömde att jag gick till mitt Starbucks när jag kom tillbaka till USA och jag möttes av en låst dörr och en tom lokal. Alla andra Starbucks i närheten hade också stängt. Jag var allt bra lättad imorse när jag vaknade upp och insåg att allt bara var en (mar)dröm.

Värdfamiljen har varit borta från igår och jag har därför haft huset för mig själv. Förutom att baka bullar har jag tillbringat nästan all tid framför teven och tittat på OS. Jag är en riktig OS-nörd och har följt det i hela mitt liv. Jag har faktiskt en av maskotarna i årets OS. Alla i familjen fick en efter att värdmamman var på en affärsresa till Hong Kong.

Mitt tangentbord på min nya rosa laptop är så segt. Kanske jag ska köpa det här när jag kommer tillbaka till USA?

Tänk att få vakna upp på morgonen och veta att Starbucks bara är fem minuters promenad därifrån. Vilken lycka och det är ungefär två veckor kvar. Visst har det varit kul att vara i Sverige, men roligast blir att få komma tillbaka och känna att allt är som “nytt” igen.

Jag undrar vad jag möts av när jag kommer tillbaka. Kommer baristorna ihåg mig?

Igår sorterade jag i min externa hårddisk. När jag kommer tillbaka till USA tror jag att jag ska köpa en ny hårddisk som backup. Det vore till exempel inte så kul om mina 25.192 bilder skulle försvinna…Hur som helst, det har varit alldeles för lite om USA den senaste tiden så här kommer bilder från mitt au pair år och nu i första inlägget blir det mest från december.

Glöggparty i huset, visserligen svenskt, men hey, det var ju åtminstone i Minnesota

Min LCC:s söta katt

Min födelsedagstårta, socker med färgämnen i, i princip.

Hoppas att jag hinner se en del av årets julbelysningar, stor chans för i USA börjas det tidigt

Älskade downtown i sikte

Thandeka på Hard Rock Cafés toalett

‘

Och jag som tyckte att jag hade mycket kläder redan då

Under juldagarna hos min LCC

Min LCC:s au pair

Och mer kommer det att bli

Så här såg starbucksmuggarna ut när jag kom till USA

Inte ens hälften av alla hårband jag har

Jag har nu blivit misstagen för att vara mamma även i Sverige. Igår när jag, treåringen och sexåringen skulle kliva på bussen fick jag hjälp med vagnen av en kvinna. Hon sade någon mening till barnen om att hon skulle hjälpa “er mamma”. Jag blev ganska förvånad även om jag är van vid det i USA. Här på Ljusterö går jag nämligen omkring osminkad och med en halsduk på skallen för att jag inte orkar fixa håret och jag ser knappt ut att vara nitton. Mamma till en sexåring vid nitton års ålder, det var inte illa det…

Nu börjar jag reda ut mina tankar om framtiden. Just nu siktar jag på att börja plugga om drygt ett år. Jag tror faktiskt att jag håller mig inom journalistiken. Den dagen jag börjar plugga vill jag vara säker på att det är det jag verkligen vill jobba med, för att satsa stenhårt på det. Det kommer ju nästan att bli ett år från det jag kommer hem till en eventuell skolstart. Jobba ska jag garanterat göra. Resa lite till vill jag också men på den fronten har jag inte bestämt mig var. Italien har jag i alla fall mer eller mindre strukit från min lista. Irland, Australien, England eller Japan är mest aktuella för tillfället.