Jag trodde inte att jag skulle ha några problem med att bara jobba natt, eftersom jag aldrig brukar vara trött på just natten. Det har jag väl egentligen inte varit heller, förutom i går. Det känns som att de två senaste passen har flutit ihop i varandra och att vi har jobbat nonstop sedan början av julen. Det beror förmodligen på att det har varit så himla mycket att göra på jobbet den senaste tiden. Nyårsafton till exempel, då såg vi alla fram emot att gå upp på taket på DN-skrapan och blicka ut över Stockholm vid tolvslaget. Men nej, verkligheten var att vi alla satt halvt panikslagna och endast hann kasta ur oss ett ”Gott nytt år” där vi satt vid skärmarna klockan tolv.

Och i går vet jag inte hur många olika versioner av sportbilagan vi gjorde egentligen, eftersom vi var tvungna att rikta in oss på olika utgångar av Juniorkronornas match. Vårt mardrömsscenario var att det skulle bli sudden death – vilket det så klart blev – följt av straffar dessutom. Expressen har olika lämningstider och vi hann trots allt till och med få med matchen till första upplagan. Nu är det fem dagars ledighet som gäller, vilket är välbehövligt.

En etta som jag gjorde för några dagar sedan.

Jag har redan varit inne på det tidigare, men jag tänkte än en gång tydliggöra vad det är jag inte gillar med Stockholm. Som jag tidigare har sagt: Jag har aldrig varit i en stad med så många människor men ändå känt mig så ensam. Det har inte det att jag inte tycker om stockholmare, för det gör jag. Problemet är i stora folkmassor, vilket jag heller inte har något emot, förutom här. Det absolut värsta stället är passagen mellan T-centralen och Centralstationen. Där går alla med blicken riktad rakt framåt – och de bryr sig inte om vem eller vad som finns omkring dem. Då känner jag mig liten och ensam, för jag ser dem. Jag är en sån som lägger märke till allt, jag ser övervakningskamerorna som sitter i taket i slutet av varje rulltrappa, jag ser att varje tunnelbanevagn har ett eget människonamn…och jag ser livsöden.

Jag ser mannen som står vid övergångsstället mellan NK och Gallerian. Han har en reklamskylt uppstickandes från ryggen och han står och blundar så att det nästan ser ut som att han gråter. Och det riktigt skär i hjärtat när jag kan känna hur eländigt han tycker att det är och att han helst av allt vill vara någon annanstans än just där.

Jag ser den gamle mannen med rullator i tunnelbanan. Med sig har han en liten trippande pälsboll på fyra ben med en lång tunga som nästan hänger ner i golvet. Uppsynen är så gullig att jag inte kan låta bli att le och jag tittar runt omkring mig för att kolla om någon annan roas lika mycket – men det är ingen annan som ser dem.

Jag ser kvinnan som sitter och ömt håller om sin dotter i tunnelbanetåget. Hon har solglasögon på sig och jag funderar på om jag borde känna igen henne, att hon kanske är en kändis. Men i ett annat sken inser jag att det inte är ett kändisskap hon döljer bakom brillorna. Det är ett blåöga.

Den senaste tiden har jag åkt väldigt mycket taxi, dels privat men framför allt efter jobbet. Jag får avgiftsfria taxiresor hem (förutom förmånsskatten) eftersom jag slutar så sent. Det är ganska intressant att se vad det är för chaufför som kör varje dag. Det är nästan så att jag skulle kunna göra som Alexandra Pascalido och skriva en bok om dem. Vissa kör som galningar, andra pratar som galningar och ibland dyker samma chaufför upp tre dagar i rad som av en slump.

I går började chauffören förhöra mig om mitt schema. ”Ja, då ska jag försöka passa in så att jag hämta dig varje dag” sa han efteråt. Som tur är var det inte så creepy som det låter. Han blev överlycklig när jag klev in i taxin och fick reda på vart jag skulle eftersom han just var på väg att gå av sitt pass och skulle lämna taxibilen några hundra meter från där jag bor. Det är inte första gången jag får en ”privatchaufför”. Första passet jag jobbade dök samma man upp tre gånger – av alla tusen förare som finns i Stockholm – vilket vi skrattade lite åt.

Ju mer jag flyger desto slarvigare blir jag. Ibland framställs jag nog som att jag aldrig har flugit förut. I dag råkade jag sätta fast bagagetaggen med kvittot som man ska spara, vilket killen i disken så snällt påpekade för mig och tog bort den.

Man kan ju tro att jag kan rabbla säkerhetsgenomgången i sömnen, men det kan jag inte heller, just för att jag faktiskt brukar sova just då. Jag läste en artikel om vad flygvärdinorna stör sig mest på när det gäller passagerarnas beteende. Att ignorera säkerhetsgenomgången var faktiskt en av punkterna. Jag lyckades dessutom uppfylla de resterande två: Att ha hörlurar på mig och att inte lyssna på deras instruktioner (som att man inte får ha handbagage på golvet vid start och landning om man sitter vid en nödutgång).

Just nu sitter jag på Luleå airport (förlåt flygplats,så att jag inte får redigerar-Magnus på mig, även om han aldrig skulle läsa det här) och väntar på att boarda. En stor fördel är att de finns gratis trådlöst internet här.

Jag sitter och väntar på att det ska bli ljust ute så att jag och Puzzel kan gå ut på promenad, men jag inser att vi nog får vänta länge om vi ska vara så kräsna.

…och Ida väntar på att pelletskaminen ska slå på.

Eftersom jag har flyttat till Stockholm har jag bilen ståendes i Porjus så klart. Därför sitter jag nu i bussen på väg från Luleå. Det känns lite nostalgiskt, vilket kan ha att göra med att jag uppskattningsvis har tillbringat 1 500 timmar på den här linjen under mitt liv. Det är rätt skönt att slippa köra för en gångs skull, annars tar jag alltid bilen till Porjus eftersom det faktiskt blir billigare och tar en och en halv timme kortare tid.

Jag som hade tänkt att börja blogga varje dag igen, det går så där. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag har haft fullt upp. Den första veckan i Stockholm åkte jag dessutom på en elak förkylning så jag gjorde inte så mycket annat än att sova och jobba. Sen kom mamma och Josse och hälsade på och just nu är jag i Luleå. Jag jobbar både jul och nyår och därför passar jag på att vara hemma under den här ledigheten (jag jobbar skift).

Nyponsoppa var det som gällde första dagen.

Det var inte så uppmuntrande att komma till Luleå när det gäller vädret. Snön var inte mycket att skryta om. Men nu när jag kollade ut är marken helt snötäckt. Och bättre blir det, i dag ska jag till Porjus, aka mitt vita vinterland. Stockholms väder vill jag knappt prata om. Det har varit regn från dag ett.

Stockholm-Norrbotten 1-1

.

Fördel Stockholm: Om man är sugen på kaffe är det bara att köpa med sig en i närmsta hörn.

Ja, då är det dags att börja blogga igen. Passande nog har jag gjort en fruktansvärt omodern bloggdesign med den något ironiska titeln Stockholmsbloggen – jag var ju den sista personen någonsin som skulle flytta till Stockholm.

Jag tar det från början. Jag har själv inte haft en tanke på att ens söka jobb i Stockholm men i höstas blev jag rekommenderad av en kollega på NSD när Expressen sökte nya redigerare. Jag hade just precis skrivit på ett kontrakt på NSD på sex månader när jag blev erbjuden jobb i Stockholm. För vissa kanske valet hade varit enkelt men för mig var det riktigt svårt. Jag har trivts så himla bra på NSD och det är en tidning jag verkligen känner något för eftersom den alltid har varit en del av mitt liv. Jag insåg dock ganska snart att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen att jobba på en av Sveriges största tidningar. Det skulle ju verkligen innebära en utveckling för mig i min yrkesroll.

Och det är anledningen till att jag nu sitter i en lägenhet i Stockholm, staden jag aldrig skulle flytta till. Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag har haft svårt för Stockholm. Just därför tycker jag att huvudstaden förtjänar en chans, den har sex månader på sig att bevisa varför jag ska älska den. Jag tror nästan att jag stöter på fler kulturkrockar här än vad jag gjorde i USA.

På tal om USA måste jag kanske informera er som inte är vän med mig på Facebook om hur det ligger till med studierna. Jag har valt att skjuta upp dem till hösten eller senare. Skolan krånglade med min ansökan vilket gjorde att jag var tvungen att ta beslutet att stanna, trots att jag kom in. Jag funderar på att välja en annan skola i stället, men om jag inte gör det har jag fortfarande kvar platsen på det college jag sökte till.